Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gnaphalium - Gnarp - Gnathobdellidæ - Gneis - Gneisenau, August (Neithardt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GNEISENAU
hedblomster, flerårig, vitullig ört med 1—3 dm.
hög stjälk, blomkorgar i kvast och gula el.
orangeröda, glänsande holkfjäll, täml. allmän
på sandhedar i s. delen; G. dioi’cum
(Antennaria dioica), kattfot, flerårig, 1—2 dm. hög, med
jordskott försedd, vitullig, dioik ört med
blomkorgar i kvast och vita el. rödlätta holkfjäll,
allmän på hedar och skogsbackar i hela landet;
Kattfot, Gnaphalium dioicum.
G. alpi’num (Antenna’ria alpi’na), fjällkallfot,
och G. carpa’ticum (A. carpa’tica),
karpatkatt-fot, lappkattfot, äro mer el. mindre sällsynta
fjällväxter. Av det eg. släktet G. anträffas i
Sverige 5 arter, av vilka G. uligino’sum,
sump-noppa, en 1-årig, 5—15 cm. hög, vitullig,
spenslig ört med små korgar samlade i huvud, är
allmän på fuktiga ställen; G. silva’ticum,
skogs-noppa, en flerårig, 2—4 dm. hög, vitullig ört
med blomkorgar i långt, glest ax, är täml.
allmän på skogsbackar o.d.; G. lu’teo-album,
vitnoppa, är sällsynt i s. Sverige; G.
norve’gi-cum, norsknoppa, nordnoppa, och G. supi’num,
fjällnoppa, äro allmänna i fjälltrakterna.
Beträffande G. leontopo’dium (Leontopo’dium
alpi’num) se Edelweiss. Många G.-arter,
särsk. immorteller (se d.o.), odlas ss.
prydnadsväxter. A.V-e.
Gnarp, s:n i Bergsjö och Forsa tingslag,
Hälsingland, Gävleborgs län, vid kusten och
gränsen mot Medelpad; 330,38 kvkm., därav 316,91
land; 3,516 inv. (1931; 11 inv. pr kvkm.); 28,0.3
kvkm. åker (1927; 8,8% av landarealen), 239,u
kvkm. skogsmark. — Pastorat i Nordanstigs
kontrakt, Ärkestiftet. S.
Gnathobde’llidæ, en underordn. bland
iglar-na (se d.o.).
Gneis, se Gnejs.
Gneisenau [gnai’zanau], August Wilhelm
Anton, sedermera greve N e i t h a r d t von G.,
tysk militär (1760—1831). F. i fält, erhöll G.
en ganska bristfällig uppfostran men
förvärvade sig sedan genom självstudier gedigna
kunskaper, särsk. i militära ämnen. Först
i Österrikes,
sedermera i Ansbachs
tjänst, sändes G. 1782
till Nordamerika med
förstärkningar till de
ansbachiska
trupperna i engelsk sold där.
I kriget deltog G. ej,
men han fick ett
starkt och bestående
intryck av
folkförsvarets och
skytte-stridens betydelse.
1786 gick G. i
preussisk tjänst men gjorde sig under fredstiden
föga bemärkt. Vid krigsutbrottet 1806 var
G. med vid Jena, visade under återtåget stor
energi och befordrades till major. Genom sitt
glänsande försvar av Kolberg 1807 blev G. med
ens berömd. Vid den därpå följ, nydaningen
av Preussens härväsen var G. en av de ivrigaste
tillskyndarna. 1808 ville han med en preus
sisk frikår gå i Österrikes tjänst blott för att
få kämpa mot Napoleon, därpå sökte han
förmå England att stödja en tysk resning, och
1812 besökte han både Wien, Stockholm och
London för att egga till kamp mot Frankrike.
1813 inträdde G. i Blüchers stab och blev,
sedan Scharnhorst sårats, ss. generalmajor
stabs-chef och den ledande själen i operationerna.
Rent tekniskt kunde den i generalstabstjänst
alldeles oerfarne G. ej i allo fylla sin post, och
även mot hans planläggning i detalj kunna
anmärkningar göras. Men det är otvivelaktigt
i främsta rummet G:s förtjänst, att kriget
slutade med Napoleons fullst. besegrande; det var
den av G. rådde Blücher som ständigt på nytt
ryckte det tvekande högkvarteret med sig
ända till Paris. Vid Napoleons återkomst torde
det också ha varit G., vilken som Blüchers
stabschef har äran för det för fälttåget
avgörande beslutet att för att upprätthålla den
intima kontakten med Wellington t.o.m. utsätta
sig för nederlaget vid Ligny och därefter, med
uppoffrande av sina förbindelser, föra den
slagna, hungrande armén till det anfall vid
Waterloo, som gjorde slut på Napoleons andra
kejsardöme. Förföljelsen, som av G.
personligen med till slut blott 50 man fortsattes ända
till nästa morgon, har få motstycken i energi.
G., som 1815 blivit general av inf. och 1825
fältmarskalk, utsågs 1831 till chef för den
preussiska observationskåren mot Polen men
dog i kolera 2%. — Litt.: G. H. Pertz & H.
Delbrück, ”Das Leben des Feldmarschalls Gra
fen N. v. G.” (5 bd, 1864—80); F. v.
Cochen-hausen, ”G.” (1929). P.S
— 497 —
— 498 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
