Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goethe, Johann Wolfgang (v.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE
Goethe 1774.
en rad ungdomligt överdådiga satyrspel, varav
det konstnärligt bästa är ”Götter, Helden und
Wieland” mot Wielands pseudoklassiska
tragedi ”Alceste”. Denna omilda framfart
hindrade ej Wieland att i en kritik av ”Götz”
uttala sig med erkännande om G:s geni. Andra,
stort anlagda verk, ”Mahomet”, ”Promethevs”
och ”Der ewige Jude”, blevo aldrig mer än
fragment. Fullbordade blevo däremot
skådespelen ”Clavigo” (1774) och ”Stella” (1775)
liksom sångspelen ”Erwin und Elmire” och
”Claudine von Villa Bella”, som dock väga
lätt mot den underbara lyrik, han under denna
tid skapade.
I början av 1774 nedskrev G. på några veckor
”Die Leiden des jungen Werther”, som vid
sin publicering s.å.
väckte ett våldsamt
uppseende och blev
den första tyska
romanen av europeisk
räckvidd. Samtidigt
som den är ett troget
uttryck för tidens
rousseauanska
natur-och känslokult, är
den starkt subjektiv,
genomträngd som den
är av verklighetsstoff
från
Wetzlarsomma-ren och av djupt
upp
levd världssmärta. Lång tid framåt var G.
hu-vudsakl. känd som ”författaren till Werther”,
som översattes till de flesta europeiska språk.
Den geniala psykologien, kompositionens
logiska fasthet och den glänsande språkformen
motivera till fullo romanens utomordentliga
popularitet.
G:s skalderykte förskaffade honom en mängd
litterära förbindelser, ss. med Klopstock, Fr.
Jacobi och J. B. Basedow. Tillsamman med den
religiöse svärmaren Lavater sysslade han med
fysiognomiska studier, vars ovetenskaplighet
G. dock snart insåg. En förlovning, ingången
1775 med den 16-åriga bankirdottern Lili
Schö-nemann, förmådde ej länka in skaldens bana
i det borgerliga samhällets cirklar utan
upplöstes definitivt hösten 1775 genom G:s
antagande av hertig Karl Augusts inbjudan till
Weimar. Dit medhade diktaren i manuskript
det första utkastet till det Faust-drama, som
skulle komma att sysselsätta honom nära sex
decennier. Denna första Faust-version, som
länge troddes förlorad, återfanns efter mer än
100 år av en slump (”Urfaust”, utg. av E.
Schmidt, 1887).
I Weimar fann G. ett hem för återstoden
av sitt liv. Den 18-årige hertigen, som kallat
Goethes Gartenhaus i Weimar från
trädgårdssidan. Teckning av Goethe.
honom dit, var väl ej särdeles litterat, men
hans moder, änkehertiginnan Anna Amalia,
hade livliga estetiska intressen. Redan 1772
hade Wieland av henne anställts som
prins-uppfostrare. Genom G:s och sedermera
Her-ders och Schillers överflyttning till Weimar
blev den lilla thüringska residensstaden
småningom en europeisk kulturmetropol. Att
börja med var G. blott hertigens gäst och
förtrogne men utnämndes efter ett halvt år till
geheime legationsråd med plats i konseljen.
Under de följ. 10 åren överhopades G. med
en mångfald ämbetsgöromål, som hotade att
helt förkväva diktaren. ”Faust” fick ligga
orörd. Ett annat skådespel, ”Egmont”, som
även påbörjats i Frankfurt, ville ej komma ur
fläcken, lika litet som de två dramerna
”Tasso” och ”Iphigenie auf Tauris”. Det senare
nedskrevs dock provisoriskt på prosa. Med
undantag av några sångspel, författade till det
hertigliga hovets förnöjelse, utgöres den
litterära behållningen från dessa år huvudsaki.
av en rad dikter, de flesta riktade till hans
själs förtrogna, fru v. Stein. Under hennes
inflytande fortgick G:s utveckling mot större
mognad och behärskning. Dock måste en gång
vissnandets stund komma i förbindelsen med
den 7 år äldre väninnan. I sept. 1786 begav
sig G. inkognito på en flyktliknande resa till
Italien, där han med hertigens medgivande
stannade halvtannat år. För den av triviala
ämbetssysslor hårt överansträngde betydde
Italienvistelsen en befrielse. Över Verona,
Venedig, Ferrara och Bologna for han till
Rom, där han under kamratligt umgänge med
tyska artister, ss. Dannecker, Trippel,
Tisch-bein och Angelica Kauffmann, bedrev ivriga
konsthistoriska studier. I sin utveckling mot
en klassicerande estetik styrktes han av K. Ph.
Moritz och H. Meyer. Med stor iver ägnade
sig G. även åt naturvetenskaplig forskning.
— 533 —
— 534 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
