GOETHE Goethe 1774. en rad ungdomligt överdådiga satyrspel, varav det konstnärligt bästa är ”Götter, Helden und Wieland” mot Wielands pseudoklassiska tragedi ”Alceste”. Denna omilda framfart hindrade ej Wieland att i en kritik av ”Götz” uttala sig med erkännande om G:s geni. Andra, stort anlagda verk, ”Mahomet”, ”Promethevs” och ”Der ewige Jude”, blevo aldrig mer än fragment. Fullbordade blevo däremot skådespelen ”Clavigo” (1774) och ”Stella” (1775) liksom sångspelen ”Erwin und Elmire” och ”Claudine von Villa Bella”, som dock väga lätt mot den underbara lyrik, han under denna tid skapade. I början av 1774 nedskrev G. på några veckor ”Die Leiden des jungen Werther”, som vid sin publicering s.å. väckte ett våldsamt uppseende och blev den första tyska romanen av europeisk räckvidd. Samtidigt som den är ett troget uttryck för tidens rousseauanska natur-och känslokult, är den starkt subjektiv, genomträngd som den är av verklighetsstoff från Wetzlarsomma-ren och av djupt upp levd världssmärta. Lång tid framåt var G. hu-vudsakl. känd som ”författaren till Werther”, som översattes till de flesta europeiska språk. Den geniala psykologien, kompositionens logiska fasthet och den glänsande språkformen motivera till fullo romanens utomordentliga popularitet. G:s skalderykte förskaffade honom en mängd litterära förbindelser, ss. med Klopstock, Fr. Jacobi och J. B. Basedow. Tillsamman med den religiöse svärmaren Lavater sysslade han med fysiognomiska studier, vars ovetenskaplighet G. dock snart insåg. En förlovning, ingången 1775 med den 16-åriga bankirdottern Lili Schö-nemann, förmådde ej länka in skaldens bana i det borgerliga samhällets cirklar utan upplöstes definitivt hösten 1775 genom G:s antagande av hertig Karl Augusts inbjudan till Weimar. Dit medhade diktaren i manuskript det första utkastet till det Faust-drama, som skulle komma att sysselsätta honom nära sex decennier. Denna första Faust-version, som länge troddes förlorad, återfanns efter mer än 100 år av en slump (”Urfaust”, utg. av E. Schmidt, 1887). I Weimar fann G. ett hem för återstoden av sitt liv. Den 18-årige hertigen, som kallat Goethes Gartenhaus i Weimar från trädgårdssidan. Teckning av Goethe. honom dit, var väl ej särdeles litterat, men hans moder, änkehertiginnan Anna Amalia, hade livliga estetiska intressen. Redan 1772 hade Wieland av henne anställts som prins-uppfostrare. Genom G:s och sedermera Her-ders och Schillers överflyttning till Weimar blev den lilla thüringska residensstaden småningom en europeisk kulturmetropol. Att börja med var G. blott hertigens gäst och förtrogne men utnämndes efter ett halvt år till geheime legationsråd med plats i konseljen. Under de följ. 10 åren överhopades G. med en mångfald ämbetsgöromål, som hotade att helt förkväva diktaren. ”Faust” fick ligga orörd. Ett annat skådespel, ”Egmont”, som även påbörjats i Frankfurt, ville ej komma ur fläcken, lika litet som de två dramerna ”Tasso” och ”Iphigenie auf Tauris”. Det senare nedskrevs dock provisoriskt på prosa. Med undantag av några sångspel, författade till det hertigliga hovets förnöjelse, utgöres den litterära behållningen från dessa år huvudsaki. av en rad dikter, de flesta riktade till hans själs förtrogna, fru v. Stein. Under hennes inflytande fortgick G:s utveckling mot större mognad och behärskning. Dock måste en gång vissnandets stund komma i förbindelsen med den 7 år äldre väninnan. I sept. 1786 begav sig G. inkognito på en flyktliknande resa till Italien, där han med hertigens medgivande stannade halvtannat år. För den av triviala ämbetssysslor hårt överansträngde betydde Italienvistelsen en befrielse. Över Verona, Venedig, Ferrara och Bologna for han till Rom, där han under kamratligt umgänge med tyska artister, ss. Dannecker, Trippel, Tisch-bein och Angelica Kauffmann, bedrev ivriga konsthistoriska studier. I sin utveckling mot en klassicerande estetik styrktes han av K. Ph. Moritz och H. Meyer. Med stor iver ägnade sig G. även åt naturvetenskaplig forskning. — 533 — — 534 —