GOETHE Under en vistelse i Neapel koncipierade han ”Versuch die Metamorphose der Pflanzen zu erklären”. I Venedig gav honom en tillfällighet bekräftelse på en genial osteologisk upp- av den franska revolutionen, mot vilken G. som legitimist och fiende till all språngvis skeende utveckling reagerade med en del konstnärligt svaga tendensdramer, ägnade han hu- J.H.W. Tischbein: Goethe på campagnan. Städelsches Institut, Frankfurt a.M. täckt, han förut framkastat. Av litterära fragment, som han medtagit, fullbordades ”Eg-mont” (tr. 1788) och ”Iphigenie” (versuppl., tr. 1787). ”Tasso” blev nästan färdig. ”Faust” utökades med några scener. En fortlöpande redogörelse för G:s Italienvistelse finns i de ”Tagebücher und Briefe aus Italien” (utg. av E. Schmidt, 1886), varpå G. grundade sin 30 år senare utg. ”Italienische Reise” (1816—17). Efter hemkomsten till Weimar, där han befriats från de tyngsta arbetsbördorna, koncentrerade sig G. på sina litterära och vetenskapliga intressen. Ett 1788 ingånget samvetsäktenskap med den 24-åriga Christiane Vul-pius betydde den definitiva brytningen med fru v. Stein och en relativ isolering. Under denna lid tillkommo ”Römische Elegien”, hedniskt sensuella distika av klassisk fulländning (tr. 1795). Nu fullbordades ”Tasso” (tr. 1790), den konstnärligt kanske mognaste produkten av G:s klassicistiska period, ett det sjuka geniets drama, vars tragiska innehåll gjutits i en sällsynt ädel blankvers. Förstämd över den likgiltighet, som mötte den första samlingen av hans ”Schriften” (8 bd, 1787—90) och oroad vuddelen av sina krafter åt den nyinrättade hovteaterns ledning samt åt naturforskning. Sin hertig följde han utan entusiasm på fälttåget mot Frankrike. Minnen härifrån har han meddelat i ”Campagne in Frankreich” (tr. 1822). I ”Reineke Fuchs” återgav han på hexameter den gamla djurfabeln. Novellsamlingen ”Unterhaltungen deutscher Ausgewan-derten” är märklig främst genom en ”Mär-chen”, vars dunkla symbolism blev förebildlig för romantikens sagodiktning. En ny epok i G:s liv inträdde i och med vänskapen med Schiller. Den 10 år yngre Schil-ler, som länge sökt komma i förbindelse med G., lyckades genom ett brev av 22/s 1794 värva denne till medarbetare i sin tidskr. ”Die Horen”. Därmed var en vänskap sluten, som varade till Schillers död och som blev fruktbar för båda. Uppmuntrad av Schiller, fullbordade G. ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” (tr. 1794— 96), vilken, urspr. planerad som en teaterroman, utvidgades till en ”bildningsroman” av utomordentlig betydelse för romanens utveckling i Tyskland. Även det förnyade arbetet på ”Faust” var Schillers förtjänst. 1796 gåvo — 535 — — 536 —