GOETHE vännerna anonymt ut en samling skarpt satiriska distika, ”Xenien”. Under Schillervän-skapens tid tillkom ett av G:s helgjutnaste verk, ”Hermann und Dorothea” (1797), ett hexameterepos med modernt ämne, som genast blev oerhört populärt och åter öppnade Tysklands ögon för vilken skald, det ägde i G. I tävlan med vännen skrev G. vidare en rad ballader 1797, utom ett flertal konsthistoriska arbeten, varibland en övers, av Cellinis självbiografi (1796—97) och ”Winckelmann und sein Jahrhundert” (1805). Som teaterledare närmade han sig franskklassiska ideal. Ej särdeles lyckat är dramat ”Die natürliche Toch-ter” (1805), där den abstrakta stiliseringen drivits till sin spets. Schillers död 1805 var för G. ett hårt slag. Året därpå ockuperades Weimar av Napoleons trupper, varunder G. t.o.m. en gång hotades till livet. För det ”demoniska geniet” Napoleon hyste G. dock den djupaste beundran och hedrades även av denne vid en audiens i Er-furt 1808. över huvud ställde sig kosmopoliten G. skeptisk mot den uppvaknande tyska nationalism, som tog sig uttryck i befrielsekriget. Undan tidens stormar drog han sig tillbaka inom sig själv, rastlöst sysselsatt med poetiskt och vetenskapligt arbete. 1809 utgav han den märkliga, typiserande romanen ”Die Wahlver-wandtschaften”, för 1800-talsromanens psykologiska analys lika viktig som ”Werther” för det slutande 1700-talet. Resultaten av 10 års optikstudier nedlade han vidare i ”Zur Far-benlehre” (1810), vars utgångsställning är polemisk mot Newton. Dess värdefullaste avsnitt är ”Materialien zur Geschichte der Far-benlehre”, som ger djupa inblickar i G:s totalsyn på mänsklighetens kulturutveckling. Ett psykologiskt mästerverk av hög konstnärlig kvalitet skapade han i självbiografien ”Dicht-ung und Wahrheit”, vars 3 första delar utkom-mo 1811—14, 4:e och sista först 1832, kompletterad med de kortfattade biografiska notiserna ”Tag- und Jahreshefte”. 1816 dog Christiane, med vilken G. legaliserat sin förbindelse under den franska ockupationen; av ende sonen, August, hade han föga glädje; 1830 fick den 81-årige fadern budskapet om sonens tragiska död i samma Italien, där han själv en gång återvunnit sin hälsa. Sina sista levnadsår tillbragte G. i relativ ensamhet. I sin lyrik upplevde han fr.o.m. 1815 en ny vår. Med sin fenomenala inlevelseförmåga hade han ägnat sig åt studiet av österländsk poesi och i dess anda diktade han den märkliga ”West-östlicher Divan” (tr. 1819). Ett typiskt ålderdomsverk i sin lösa komposition och trötta stil är ”Wilhelm Meisters Wan- En handskriven tillägnan till Minchen Herzlieb i ett exemplar av Goethes ”Gedichte”, 1816. derjahre” (1821—29). Lapidar kraft utmärker däremot de ”Sprüche” på vers och prosa, han på sin ålderdom strödde kring sig. Alltsedan Faustdramat givits en preliminär avslutning i ”Faust. Erster Teil” (1808), hade diktaren brottats med den storslagna planens fortsättning. Kort före sin död förunnades det honom att i symbolistisk-optimistisk anda fullborda tragediens andra del, som utkom postumt 1833. Med idédramat om Faust, den irrande människan, som dock tack vare sin oavlåtliga strävan befinnes värdig att räddas, skapade G. ett av världslitteraturens odödliga verk. (I Sverige är V. Rydbergs översättning vorden klassisk.) En trogen förvaltare av sin litterära kvarlåtenskap fann G. i sin mångårige sekreterare J. P. Eckermann, som medarbetade vid utgivningen såväl av den 40-bandiga ”Ausgabe letzter Hand” (1827—31) som av de 20 banden ”Nachgelassene Werke” (1833—42). När G. 22/s 1832 lugnt skildes hädan, var det som den erkänt främste bland sin tids kulturpersonligheter. Hans verk spänner över en tid av mer än ett halvt sekel, och de hundra år, som gått sedan hans död, ha endast allt klarare låtit hans storhet framstå. Och denna storhet gäller ej blott diktens område, där han dock brutit nya banor både som lyriker, dra- — 537 — — 538 —