Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Goncourt, Huot de, Edmond och Jules - Goncourtakademien - Gond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GONCOURTAKADEMIEN
(1865; sv. övers. 1923), ”Manette Salomon”
(1867), ”Madame Gervaisais” (1869), alla
behandlande skilda så att säga kliniska fall av
modernt psykiskt liv och dessas
utvecklingshistoria mot bakgrund av kulturförhållandena
under andra kejsardömet. Efter Jules’ död 1870
utgav Edmond ur den gemensamma
kvarlåten-skapen en studie över tecknaren Gavarni
(1873) och återupptog 1876 den skönlitterära
tråden med ”La fille Elisa” (efter äldre,
gemensamt utkast) samt fortsatte på egen hand,
och under viss påverkan av den nu i sitt flor
stående naturalismen, med ”Les frères
Zem-ganno” (1879), där han ironiskt men
träffande tecknar sitt och broderns samarbete under
symbolen av två cirkusclowner, vidare ”La
Faustin” (1882) och ”Chérie” (1884), varefter
han — frånsett en del aktrismonografier ur
franska 1700-talet och studier i Japans äldre
målarkonst — ss. slutsten på det hela utgav
brödernas under de 20 gemensamma arbetsåren
1851—70 minutiöst förda dagbok, ”Le journal
des G.” (9 bd, 1887—96; sv. övers, i urval, 2
bd, 1927), som kastar ett skoningslöst och
mångenstädes brutalt ljus över det litterära
livet i Frankrike från romantikens upplösning
intill naturalismens genombrott. — Bröderna
G äro, trots skillnad i ålder och än mer i
temperament, en anmärkningsvärt sluten
konst-närsindividualitet. De ha genom det
subjektiva i själva sin metod, med dess fintliga
kombinerande av vissa psykiska och spec.
fysiologiska fenomen hos levande modeller till nya
typer av trovärdig helhetsverkan, och
framförallt genom sina därav föranledda nervösa
konstgrepp i stil och formgivning, sin givna
plats ss. grundare av den litterära
impressionismen. Den s.k. konstnärliga realismen,
som satts i system av Taine och dikteriskt
invarslats av Flaubert men hos denne måste
utstå en livslång kamp med arvet från
romantiken, fick i bröderna G:s impressionistiska
teknik sitt förverkligande och på samma gång,
genom det först av dem metodiskt tillämpade
vetenskapliga förfaringssättet, en direkt — fast
långt ifrån avsedd — anknytning till Zola och
naturalismen. Om metodens hållbarhet ss.
sådan kan tvistas — forskningen har ådagalagt,
att bröderna G. begått åtskilliga misstag även
i sina primära iakttagelser av fakta —, och
det ligger onekligen något blodfattigt i deras
föga universella stilleben-konst, där bristen
på fantasi ersatts av intellekt och
fingerfärdighet. Men romanerna äro kulturhistoriskt
pålitliga, ha genom stilistiska nybildningar
o.d. spänt ut språkets uttrycksmöjligheter och
peka genom sina trots allt träffsäkra
själsanalyser förbi naturalismen fram mot den rent
psykologiska riktning i romankonsten
(intui-tivismen), som tog vid med Bourget. Eljest
har bröderna G:s omedelbara inflytande varit
mera utvändigt, så att säga personellt, än eg.
djupgående. Ett ironiskt öde ville ju
visserligen, att naturalismens kompakta
verklighets-reportage skulle knyta fast vid den metod, som
låg bakom Goncourfernas exklusiva och i
grunden världsfrånvända undantagskonst —
Zola har t.ex. öppet tagit ”Germinie”,
”Manette” och ”M:me Gervaisais” till temamönster
för tre av sina romaner ur
Rougon-Macquart-cykeln —, varigenom det inkommit någonting
skevt i deras historiska ställning och ett stänk
av tragik över hela deras skickelse; men den
insats, som till sina efterverkningar är fullt
klar, ligger i det artistiska. Här äro A. Daudet,
P. Loti och P. Margueritte deras direkta,
sym-bolisterna ur viss synpunkt deras indirekta
lärjungar, och i Norden ha J. Lie och H. Bang
i sina senare skeden medvetet tagit upp deras
blixtbelysningsstil; modernismens diktarprosa
är G.-arv. Dessutom får ej glömmas, att de,
ej minst genom väckandet av intresset dels för
Ludvig XV:s rokoko, dels för konst och kultur
i Yttersta Östern, som frambesvor den på
1890-talet florerande ”japonismen”, givit impuls till
impressionismen i målarkonsten. — Litt.: A.
Delzant, ”Les G.” (1889); E. Köhler, ”E. und
J. de G., die Begründer des Impressionismus”
(1912); P. Sabatier, ”L’esthétique des G.” (1920);
E. Seillière, ”Les G. moralistes” (1928). Jfr
J. Mortensen i ”Likt och olikt” (1908). Lff.
Goncourtakademien [gäko’r-], grundades
1896 genom testamente av Edmond de
Gon-court och avsåg att vara ett stöd åt
prosadiktare av mera säregen läggning, ett slags
motvikt mot Académie fran^aise. Led. äro 10. De
i testamentet angivna voro A. Daudet, G.
Gef-froy, L. Hennique, J. K. Huysmans, P.
Margueritte, O. Mirbeau samt bröderna J. H. och
J. Rosny. När G. 1903 trädde i verksamhet,
var Daudet död och det föreskrivna antalet
utfylldes, genom val, med E. Bourges, L.
Daudet och L. Descaves. Varje led. har en årslön
av 6,000 frcs. G. utdelar årl. ett pris av 5,000
frcs för ett skönlitterärt arbete (företrädesvis
roman) och har utg. en édition définitive av
bröderna Goncourts samtliga skrifter med
kommentarer av de olika akad.-led. — Litt.:
J. Ajalbert, ”Les mystères de 1’Académie
Gon-court” (1930); L. Deffoux, ”Chronique de
1’Aca-démie Goncourt” (s.å.). Lff.
Gond, ett av dravidafolken i Främre Indien,
vars huvudmassa (c:a 2% mill.) bor i
Centralprov., under det att en mindre del (c:a % mill.)
bebor delar av Bengalen, Berar, Haidarabad.
Bihar och Orissa. De nuv. g. synas utgöra en-
— 575 —
— 576 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
