Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANIT
och brunröd. Ss. differentiationsprodukt ur den
kiselsyrerika g.-magman förekommer vid
g.-massiven dels ytterst grovkornigt kristallinisk
g.-pegmatit med g:s mineralsammansättning (se
P e g m a t i t), dels fin- till småkornig av kvarts
och fältspat bestående s.k. g.-aplit. (Ang. s.k.
svart g., se D i a b a s.) G. har ss. smält
silikat-lösning underifrån inpressats i jordskorpan i
form av batoliter, lakkoliter, stockar och
gångar. Den har därvid än stelnat på mycket
stort, s.k. plastiskt djup, bildande gentemot
omgivande äldre bergarter konkordanta,
förgnej-sade intrusionskroppar, än åter på högre nivå
inom jordskorpans spröda, av sprickor
genomdragna övre del, s.k. diskordanta, d.v.s.
överskärande el. genombrytande g.-intrusioner. De
genom denudationen vid jordytan blottade g.-
Uppsalagranit.
intrusionerna benämnas vanl. g.-massiv.
För-klyftningen hos dessa är vanl.
parallellepipe-disk, platt- till bankformig, ofta oregelbunden.
— G. hör till de vanligaste eruptivbergarterna
och förekommer i flertalet länder men mest
inom jordskorpans veckzoner och denuderade
bergskedjor. I Fennoskandia utgör den, mer
el. mindre förgnejsad, huvuddelen av
berggrunden. I Sverige är den allmännast inom ö.
Svea-och Götaland samt mellersta Norrland. Hos
oss har sedan gammalt urskilts och med
lokalnamn belagts ett antal till
mineralsammansättning och struktur karakteristiska g.-typer av
större utbredning (se nedan). — Beträffande
den geologiska åldern sträcker sig g. från de
äldsta arkeiska formationerna upp till den
ter-tiära. Dess relativa sällsynthet inom de yngsta
formationerna och synbarliga frånvaro inom
den kvartära torde bero på att den ännu ej
hun
nit framdenuderas. De sv. och i allm. de
fenno-skandiska g. bruka delas i följ, fyra
åldersgrupper: 1) Äldre ur (bergs)-g., som äro
konkordanta, mer el. mindre starkt förgnejsade
intrusio-ner i leptitformationen, utgöra en huvuddel,
särsk. i mellersta och s. Sverige. Hit höra de
uppländska g.-typerna, Uppsal a-g. (mörkt
grå, medelkornig hornblände-g.), S a 1 a-g. (grå,
medelkornig, mer kvartsrik oligoklasbiotit-g.),
s.ö. Upplands och Södertörns A r n ö-g. (grå,
grovkornig, av mikroklinkristaller gärna
porfy-risk biotit-muskovit-g.), V ä n g e-g., v. om
Uppsala (ljusröd, medel-grovkornig, ovanligt
kvarts-och kalifältspatrik biotit-g.). — S.k. V a
r-b e r g s-g. är en grönaktig pyroxenförande
sye-nitgnejs. 2) Yngre ur (berg s)-g., även
kallade serarkeiska (av lat. serus, sen, ung),
äro föga el. ej förgnejsade och till
intrusions-sättet diskordanta emot den äldre
leptit-ur-g.-berggrunden. Hit höra den i Bohuslän vitt
utbredda B o h u s-g. (medel-småkornig,
grå-röd-lätt biotit-g.), den närbesläktade
Stockholm s-g. (småkornig, grå kalifältspatrik
biotit-g.), flertalet g. i ö. hälften av Götaland, de
s.k. Småland s-g., bland dem den röda,
medelkorniga plagioklas-mikroklinförande V ä
x-j ö-g., vidare Graversfor s-g. på Kolmården
(röd el. brungrön, grovkornig g. med blå
kvartskorn), den i Bergslagen vanliga
Filipstads-g. (grovkornig, röd ögon-g. med hornblände
och biotit) jämte den närbesläktade Järn a-g.
(grovkornig, röd, ibland augitförande
hornblände-g.). De äga särsk. stor utbredning i
Norrland, ss. R ä t a n s-g. i ö. Härjedalen
(grovkornig, röd, ofta porfyrisk
biotit-hornblän-de-g.), R e v s u n d s-g. i mellersta Norrland
(vitgrå el. röd, grovkornig av
mikroklinkristaller, ofta porfyrisk biotit- el. hornblände-g.),
Medelpads och Ångermanlands små massiv av
grå, turmalinförande, småporfyrisk
muskovit-g. samt slutl. den kring de lappländska
malmfälten utbredda L i n a-g. (kvartsrik, röd- och
vitspräcklig g., fattig på mörka mineral). 3) De
likaledes diskordanta, subjotniska, s.k. r a p
a-k i v i-g. äro yngre än det eg. urberget men
äldre än den kambriska formationen. De äga
relativt obetydlig utbredning, t.ex.
Nordingrå-områdets medelkorniga högröda porfyr-g.,
tillhörande en starkt differentierad svit av
erup-tivbergarter, och R a g u n d a-g. i ö. Jämtland
(rödlätt alkali-g., övergående i kvartssyenit).
4) Dekaledoniskag. i den Skandinaviska
(kaledoniska) bergskedjan bestå såväl av
konkordanta, förgnejsade, som av diskordanta
in-trusioner och äro till åldern mest siluriska. Hit
hör den s.k. trondhjemiten el. vita g.
:grå-vit, medel-småkornig,
kvarts-plagioklas-g.). — Genom sin vanl. stora motståndskraft
— 725 —
— 726 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
