GREKISKA ARKIPELAGEN Tecken Namn Betecknar E E epsilo'n kort e Z £ zèta zd, senare s H i] éta långt e 0 ö théta th (t+h) I t iöta i K K kappa k A Å lambda 1 M fl my m N f ny n 77 t b ksi X O o omikro'n kort o n n Pi P P Q rhö r (rh) Z o, s sigma s T T tåu t Y v ypsilo'n y & <p fi (phi) ph (p+h) X X chi (ki) ch (k + h) V W psi ps ii CO ö'mega långt o Grekiska arkipela'gen, det av öar uppfyllda Egeiska havet, se d.o. Grekiska elden, ett särsk. i sjökriget fordom använt brandämne, varmed fiendens skepp m.m. sattes i brand. Den torde ha bestått av svavel, beck, harts, nafta, sannolikt även kalk och salpeter, och bibehöll även i vatten sin tändande förmåga. Enl. olika uppgifter skulle den ha varit känd av Konstantin den store 330, av Kallinikos 665 och senare ha använts av saracenerna under korstågen. R.Sbg. Grekiska frihetskriget. Det i Grekland sedan länge starka missnöjet med det turkiska styret ledde under intryck av de oordningar, Ali paschas (se denne) uppror mot sultanen framkallade, 1820 till en väldig folkresning. 2/4 lyfte Zaimis upprorsfanan i Achaia, 4/< reste sig messenierna. öarna Spezzia, Ipsara och Hydra anslöto sig, varvid en för krigets fortgång betydelsefull flotta skapades av till krigsbruk apterade handelsfartyg. Då den turkiska huvudhären var bunden av kriget med Ali pascha, hade grekerna trots dålig inre sammanhållning i början ganska lätt spel; från Morea blevo turkarna nästan helt bortsopade, och upproret spred sig ända till Makedonien. Då upproret åsyftade icke blott Greklands frigörelse utan också muhammedanbefolkningens utrotande, kännetecknades det från början av fruktansvärda blodbad, som turkarna besvarade med motsvarande massakrer. För att kuva upproret anmodade sultanen Egyptens ståthållare Mehemed Ali att ingripa, och denne sände 1825 sonen Ibrahim pascha med här och flotta. Denne kvävde nästan hela uppro ret; 1827 innehade grekerna endast Nauplia, som var regeringens säte, samt några få platser. Genom stormakternas undsättning s.å. tryggades dock Greklands frihet. I Londonfördra-get av 3/4 1830 erhöll den sin bekräftelse (se Grekland, historia). P.Dhl. Grekiska litteraturen. I. Gemensamt arv: Homeros och Hesiodos. Begynnelsen och de tidiga utvecklingsstadierna av de grekisktalande folkens litteraturer äro icke åtkomliga för oss. Deras äldsta bevarade alster äro två berättande dikter av stort omfång, ”Iliaden” och ”Odysséen” (c:a 17,000, resp. c:a 12,000 vers), som företräda en invecklad och fullt behärskad konstform, tolka en fullmogen kultur och förutsätta en lång historisk och litterär tradition. Så långt tillbaka som en lit-terärhistorisk tradition kan spåras, bära de förf.-namnet Homeros — möjl. namnet på den diktare, som redigerat stoffet och gestaltat det till endera av el. bägge de stort anlagda och raffinerat genomförda episka kompositionerna. Vi äga de homeriska dikterna i det, framgent normgivande, skick, vari de lästes och reciterades i Aten fr.o.m. 6:e årh. f. Kr.: de voro då redan, sedan århundraden, klassisk litteratur för Greklands alla folk. Stoffet har samlats och den episka formen utbildats under och efter den grekiska folk-vandringstiden, vid furstehoven i de högkulti-verade emigrantsamhällena på Mindre Asiens kust (sägenkretsarna kring trojanska kriget). Motiven äro hämtade från en för diktarna avlägsen forntid, den mykenska. Dikterna spegla feodalt samhällsskick och ridderlig högkultur med inslag av rationalistisk reflexion: de rent mänskliga konflikterna stå i intressets centrum. ”Iliaden” skildrar med starkt tragisk stämning den stolte vasallen Akilles’ uppror mot länsherren Agamemnon under brinnande krig; ”Odysséen” kombinerar skepparhistorier och folksagemotiv med den romantiska novellen om riddarens återkomst till sin trogna och prövade maka. I de nyeuropeiska litteraturernas utveckling motsvaras ”Iliaden” och Odysséen” av Rolandssången, Nibelungenlied och den isländska sagan. De homeriska dikterna äro bakgrunden och förutsättningen för all bevarad grekisk vitterhet. Deras versmått, hexametern, och deras efter meterns krav tillrättalagda konstspråk (sammansatt av element ur eolisk och jonisk dial.) förbli framgent den självskrivna formen för berättande och reflekterande poesi. Den episka konstformen laborerar intill och utöver antikens slut med deras teknik (formelverser, stående epitet, utförda liknelser, gudaapparat), och ättesägnerna om den my- — 795 — — 796 —