Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - I. Gemensamt arv: Homeros och Hesiodos - II. Folksplittring och expansion: lyrik, agitation, världsförklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
kenska hjältetiden (förutom den trojanska den
tebanska kretsen kring kung Oidipus’ ätt, som
behandlats i ett förlorat epos ”Thebais”) gälla
som de poetiska motiven framför andra. Det
grekiska moderlandets folk höllo icke jämna
steg med emigrantsamhällena i andlig frihet
och mänsklig självmedvetenhet. H e s i o d o s
från Askra i Beotien (c:a 700 f.Kr.) arbetar i
sin bondepraktika ”Verk och dagar” med
homerisk teknik men ser människan och
världen ur primitivt religiös synpunkt; ett — för
Homeros främmande — starkt moraliskt
patos arbetar sig emellertid fram ur den magiska
och rituella bundenheten, och samtidigt är
Hesiodos i grekisk dikt den första gripbara
förf.-personligheten, som tolkar sitt eget livs
konflikter. Hans ”Theogoni” (”Gudarnas
ättartal”) är, fortfarande inom epos’ yttre form,
det första stora försöket att samla och
bearbeta de religiösa föreställningarnas mytiska
biprodukter i teologisk systematik och
spekulation. Från hans krets har utgått en ymnig,
mest förlorad katalogdiktning, som
tog vara på och fastställde beståndet av
guda-och hjältesagor. — Hesiodos kom att ingå med
Homeros i det samgrekiska litterära arvet som
lärodiktens fader.
II. Folksplittring och expansion: lyrik,
agitation, världsförklaring (c:a 700—480 f. Kr.).
Under ett beständigt kaos av inbördes fejder
och kriser svärma de grekiska folken över
Hellas’ gränser och kanta Medelhavsbäckenet med
kolonier. De olika folken utveckla och hävda
sin — även språkliga — egenart i het och t.v.
jämn konkurrens. Sociala och ekonomiska
omvälvningar framkalla upprepade djärva
politiska experiment; ett par gånger gå mystiskt
religiösa väckelsevågor över folken. Dikten,
alltjämt nära bunden vid samhällslivet,
tvingas ta parti: den blir agitatorisk och personlig,
finner pamflettens och lyrikens former.
Internationellt homeriskt konstspråk och
modifierad homerisk vers leva kvar i den
resonerande och agiterande elegien, som hos
joniern Kallin os (c:a 650) och spartanen
Tyrtaios (c:a 600?) användes för
nationell försvarspropaganda. Vid sidan av elegien
griper kondottiären och pamflettisten A r c h
i-1 och os (ca 650) till sitt joniska talspråk i
ett flertal livligare versformer, särsk. j a
m-b e n, för sina uppgörelser och
självdeklarationer, vilka ibland slå över i personlig lyrik.
Den atenske statsmannen Solon (c:a 640—
560) har bruk för bägge konstformerna i sina
politiska inlägg och proklamationer; elegien
får dessutom ge uttryck åt hans nyktra, men
religiöst inspirerade världsvisdom. Hos M i
m-n er mos från Miletos (c:a 600) löper elegien
ut i vek erotik, hos T h e o g n i s från Megara
(c:a 500) växla moraliska och erotiska
reflexioner med uttryck för hätsk och
lidelsefull politisk partianda. Bägges diktning torde
ha till förutsättning dryckeslagens bordsvisor
och tänkespråk (skolier och gnomer, de sistn.
företrädda av en samling under F o k y 1 i d e s’
namn).
Den strofiska, till lyra ackompanjerade
solosången (grek, melos) utbildades till
konstform inom ett begränsat språkområde, på det
rika och ridderliga, politiskt söndrade Lesbos.
Den äventyrlige ädlingen Alkaios (c:a 600),
gör bruk av formen närmast i Archilochos’
anda. Hos hans samtida och landsmaninna
S a p f o kommer den att rymma det grekiska
språkets subtilaste och intimaste lyrik, som
oöverträffat tolkar det kvinnliga kärlekslivets
stämningar. På joniskt språkområde
överföres genren av Anakreon (c:a 550),
tyrann-dömenas hovpoet, som låter lyrismen slå över
i en graciös lek utan djupare klangbotten i
känslolivet.
Den vidgade synkretsen väckte hos de unga
handels- och sjöfartsfolken en ohämmad
nyfikenhet på tillvaron, som från o. 600 tog sig
uttryck i ivrigt forskningsarbete och
upprepade försök till sammanfattande, rationell
världsförklaring: filosofien och vetenskapen
födas i de joniska sjöstäderna med T h a 1 e s
och Anaximander (bägge c:a 600—550).
Litterärt gripbar bland tänkarna är först den
vandrande sångaren Xenofanes från K
o-lofon (c:a 580—490), som i elegiens form
hädar folkreligionen och över huvud den
populära idealbildningen. Han slutar sina dagar
i det helleniserade Syditalien (Stor-Hellas),
framgent ett kulturcentrum av första rang.
Här tycks Xenofanes ha övat inflytande på
Parmenides från Elea (c:a 500), som
föredrar sin allenhetsmetafysik på storslagen
hexameter under formen av en gudomlig
uppenbarelse, med formell anslutning till
oraklens och de mystiska väckelserörelsernas lo
r-f i k e r n a s) rika profetiska och
apokalyptis-ka litteratur. Till väckelserörelsernas krets hör
också pytagoréernas sekt
(hemmahörande i Stor-Hellas), som förenar matematisk
forskning med mystisk spekulation och
aristokratisk politik. Profetens attityd bibehålies
ännu av siciliern Empedokles (o. 492—
424), som framlägger sina naturvetenskapliga
forskningsresultat och sina betraktelser över
världsförloppets rytmik i den hesiodiska
lärodiktens form. De orfiska rörelserna öva också
inflytande på arbetet att samla och ordna de
mytiska och ”historiska” traditionerna, som
nu fullföljas på prosa, med vetenskapliga
pre
— 797 —
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
