Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - II. Folksplittring och expansion: lyrik, agitation, världsförklaring - III. Atens politiska stormaktstid: drama, historia, upplysningsrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
tentioner, t.ex. av Ferekydes (c:a 550). I
motsats till Ferekydes visar sig ”den
mång-lärde” Hekataios från Miletos (c:a 520)
som en äkta representant för den joniska
rationalismen, vilken i sina geografiska och
historiska verk är angelägen att hålla allt
övernaturligt fjärran. — Avsides från och fientlig
mot tidens rörelser står dess störste tänkare,
Herakleitos från Efesus (c:a 500), vars
kärva och dunkla, aforistiska prosa står
isolerad i den grekiska litteraturhistorien.
Den frågvisa vetenskapen är liksom den
resonerande och agiterande poesien en jonisk
företeelse, och den rena lyriken hör hemma
på Lesbos. De d o r i s k a folken, med deras
aristokratiska statsskick, lojala religiositet,
militära disciplin och konservativa
livsinställning, ha utbildat till ledande konstform
korlyriken, de med dans beledsagade
kantaterna vid religiösa el. nationella festligheter,
resp, adliga idrottssegrar vid de allhellenska
spelen. Redan hos genrens äldste representant,
A 1 k m a n, verksam i Sparta c:a 650, är dess
konstspråk utbildat (doriska, homeriska och
lesbiska element). Svårare gripbara äro
sici-lierna Stesichoros (c:a 550) och I b
y-kos (c:a 500). För oss företrädes
konstformen framförallt av Pindaros från Tebe
(518—442); hans kantater bli av starkt etiskt
och religiöst patos burna festpredikningar
över någon mytisk text, med invecklad och
stort anlagd strofbyggnad, styv och praktfull,
ibland barockt överlastad el. skruvad diktion
(jfr den isländska skaldepoesien). Pindaros’
äldre samtida och konkurrent S i m o n i d e s
från Keos (556—468) rör sig ledigare och
mjukare, med mänskligare, men också flackare
världsvisdom: i hans spår går hans frände
Bakchylides (c:a 505—450).
III. Atens politiska stormaktstid: drama,
historia, upplysningsrörelse (c:a 480—400 f.
Kr.). Pindaros och Simonides ha redan
kunnat komponera festkantater över de lyckligen
avvärjda persiska invasionerna 490—480. I
perserkrigen, årh:s stora händelse, hade Aten
spelat den glansfulla huvudrollen, och den
atenska riksbildningen höll sig, trots förbittrat
motstånd, intill årh:s slut uppe som
stormakten i Hellas. Världshändelserna ropade på
hävdatecknare. När den joniska forskaren
Herodotos (c:a 485—425), som flyttat över
till Aten, tog sig före att samla tidens
historiska och geografiska material i ett stort
anlagt verk, skedde det under den ledande
synpunkten av den eviga fejden mellan hellener
och barbarer, och verket mynnade ut i ett
förhärligande av dagens och framtidens stat, den
atenska; så blev hans verk, i motsats till
Heka
taios’, en konstnärlig enhet, en historia.
Samtidigt förstummas epos och lyrik inför en helt
ny, nationellt atensk konstart, dramat.
Genrens förhistoria är okänd; visst är endast, att
dramat sammanhängde med dionysiska
kult-handlingar, som i det demokratiska Aten
blivit årliga folkfester. Den förste och störste
dramatikern, Aischylos (c:a 525—456), är
en profetgestalt, fylld av krigsårens nationella
och religiösa inspiration; hans hänförelse
gäller segern över barbarerna och det nya
demokratiska rättssamhället, hans problematik
det etiska rättfärdigandet av den gudomliga
världsstyrelsen. Konstformen behåller tycket
av oratorium, där korlyriken tar bred plats;
motivkretsen är tämligen vid (utom de episka
sägnerna, gudasaga och samtidshistoria).
So-f o k 1 e s (497—406) upplöser den aischyleiska
trilogien i enstaka dramer och inskränker
ämnesvalet till den episka sfären; hans
intressen äro enbart estetiska, koncentrerade kring
människoanalysens och den dramatiska
teknikens förfining.
Med den tredje och siste av de stora
dramatikerna, Euripides (480—406), blir den
atenska scenen en tummelplats för nya tiders
kulturdebatt. Han bryter sönder dramats
hävdvunna former för att få plats för sin
naturalism, sin modernistiska lyrik och sina nya
motiv — framförallt kvinnopsykologien. Men
framför allt vill han diskutera de problem, som
blivit aktuella genom s o f i s t i k e n. Den
joniska forskningen hade fortsatt in i
400-talet på flera linjer. Hos Anaxagoras
från KIazomenai (500—428) fullföljer den
naturfilosofiens hävdvunna tankegångar, under
det läkareskolan kring Hippokrates från
Kos (460—377?) gör medicinen till en
rationell vetenskap och Demokritos från
Ab-dera (c:a 430—371) t.v. obemärkt bygger upp
atomlärans stora materialistiska system. Men
framförallt följer, ur forskningsprincipernas
tillämpning på människolivet, en radikal
upplysningsrörelse, som spelar ut intellektets
prövningsrätt mot auktoritet och tradition och den
naturliga människans lyckokrav mot
kultursamhällets restriktioner och konventioner.
Upplysningsrörelsens ledare voro ambulerande
föreläsare med titeln s o f i s t e r (grek,
so-fistai’, ”lärda män”). Sofistikens store
tänkare är Protagoras från Abdera (485—
416), den filosofiska relativismens och
subjektivismens fader. Vid sidan av honom har
siciliern G o r g i a s (död o. 380) särskild
betydelse genom sitt uppslag att utbilda det
offentliga talet till en litterär konstform med
stränga regler, retoriken. Sofisternas
idéer diskuteras djärvt och lidelsefullt i
— 799 —
— 800 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
