Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - III. Atens politiska stormaktstid: drama, historia, upplysningsrörelse - IV. Atens andliga envälde: filosofi, retorik, sedeskildring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
Euripides’ dramer och dragas ut i paradoxala
konsekvenser av diktaren och statsmannen
K r i t i a s (460—403). Deras mest betydande
lärjunge är dock Thukydides (c:a 460
—400), Atens store historiker och den attiska
prosakonstens portalfigur. I den utförliga
skildring av sin samtids världskrig — det
peloponnesiska, där den atenska stormakten
gick under —, som han nedskrev som
lands-förvist general till kommande statsmäns
upplysning, tillämpar han för första gången med
brutal konsekvens den materialistiska
historieskrivningens principer; de inströdda talen,
mödosamt komponerade i Gorgias’ stil, ge uttryck
åt en cynisk och illusionslös maktfilosofi.
Upplysningsrörelsen möttes i Aten av starkt
och envist motstånd från borgerskapets
kompakta majoritet — helst som den sattes i
samband med imperialisternas äventyrliga
krigspolitik. Motståndet fick även litterära uttryck.
Komedien, de uppsluppna och
respektlösa karnevalsupptågen kring Dionysosfesten,
hade redan av Kratinos (c:a 510—423)
blivit höjd till litterär konstform. A r i s t
o-fanes (c:a 445—385) gjorde genren till ett
vältaligt och hänsynslöst språkrör för den
konservativa oppositionen, samtidigt som han
tog ut alla dess resurser till komik, lyrik och
dramatisk effekt; med honom dog konstarten
ut.
IV. Atens andliga envälde: filosofi, retorik,
sedeskildring (c:a 400—300 f.Kr.). Genom
peloponnesiska kriget var Atens politiska
stormakt knäckt för alltid. Men Aten hade
hunnit bli Hellas’ storstad och självklara
kulturcentrum; den grekiska världen var Atens
landsort, utan självständigt andligt liv. Den
grekiska litteraturen är under följ. årh. den
attiska; de övriga dial. äro försvunna ur
vitterheten. Av de gamla konstarterna är epos
dött, och lyriken, för oss företrädd av T
i-motheos (d. 357), för ett tynande liv,
närmast för att leverera texter till den moderna
musiken. Även tragedien har efter Euripides
överlevt sig själv: den ”m e 11 e r s t a”
komedien uppehåller med sina travestier ett
parasitliv på dess kvarlevor. 300-talet blir den
attiska prosans årh. men även i
prosan dominera två dramatiska konstformer:
den filosofiska dialogen och det
offentliga talet. Bland dem, som föllo
offer för den allmänna reaktionen mot
upplysningsrörelsen efter nederlaget, var även
ga-tuoriginalet och amatörsofisten Sokrates
(469—399); i själva verket hade hans muntra,
snärjande samtalskonst — halvt religiös —
letts av en princip, rakt motsatt sofistikens,
näml, att först söka det vett, som garanterar
Uppslagsbok. XI. ____ 801 __
26
dygd. Justitiemordet gjorde honom till profet
och helgon för hans krets av unga
intellektuella; då de förde hans tankegångar vidare,
var åt sitt håll, blev den sokratiska
samtals-tekniken deras självskrivna läroform och
konstform. Vi ha ingen klar föreställning om,
hur den kyniska skolans lärofader A n t i
s-thenes (d. c:a 366) klädde sina utmanande
paradoxer, som spelade stor roll i tidens
aktuella debatt. Men hur den sokratiska
dialogen ter sig hos en ambitiös skribent av
var-dagsmått, är att se hos Xenofon (c:a 430
—354), som även med stor formtalang, men
med föga tankeskärpa, sökte förnya
Thukydides’ historieskrivning i sokratisk anda, för
att omsider finna sin rätta form i den
exotiska reseskildringen. Dialogens mästare är
Platon (427—347), Atens störste diktare
och tänkare; när han utvecklar sin
övertygelse, att idealens värld — som
sammanfaller med tankenormernas och blir skönjbar i
ljuset av det Godas idé — är den enda reella,
ta hans skrifter formen av idédramer, där
Sokrates’ idealiserade gestalt är den ständige
hjälten. — Den dialektiska filosofien har en
svår konkurrent om själarna i retoriken,
övertalningens konst, utgången från Gorgias.
Den skrupelfrie advokaten Lys ias (c:a 445
—375) hade mer av praktiska skäl gjort sina
rättsinlagor till mönster av sober och
förförisk prosakonst. Isokrates (436—338)
sätter undervisningen i den retoriska
konstprosans teori och praxis i centrum av ett stort
pedagogiskt program med allmänbildning som
ideal — i medveten motsats till Platons krets;
sin egen eleganta och akademiska prosa
demonstrerar han i omsorgsfullt utarbetade
politiska och kulturella inlägg och essayer.
Traditionen från Isokrates’ skola dominerar
framgent det antika skolväsendet; till hans direkta
lärjungar hörde historikerna E f o r o s (c:a
405—335) och Theopompos (c:a 376—
300), som med sin på litterär effekt anlagda
hävdateckning ha utövat ett aldrig helt
övervunnet inflytande; Eforos’ världshistoriska
verk har fixerat den populära bilden av
Greklands tidigare öden. — Omkr. årh:s mitt
kommer prosakonsten för några årtionden att
bäras upp av de politiska fejderna kring Atens
ställningstagande till Makedonien. I
förgrunden stå de kämpande particheferna A i s c h
i-nes (c:a 390—323) och framförallt
Demos-t h e n e s (384—322), som för eftervärlden blivit
idealtypen av den grekiske talaren. I hans
lidelsefulla pamfletter, burna av hög retorisk
och dramatisk konst, får Atens politiska
självmedvetande sitt sista uttryck.
Under och omedelbart efter Alexandertåget
— 802 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
