GREKISKA LITTERATUREN behåller Aten ännu sin andliga ledareställning. Men en förskjutning inträder i intressenas orientering. Platons lärjungekrets i Akade'meia skymmes undan av den modernt organiserade forskningsanstalt, som grundats av A r i s t o-teles (384—322). Kring modifierade pla-tonska grundtankar bygger Aristoteles upp ett system av specialvetenskaper, där för första gången även människokunskapens olika grenar få sin plats (litteraturforskning, empirisk statsvetenskap, psykologi o.s.v.). Här får debatten vika för undervisning, dialogen för avhandlingen — samtidigt som medborgarintres-set för samhället avlöses av ett allmänt intresse för det mänskligas uppenbarelseformer. Aristoteles’ lärjunge, den framstående biologen Theofrastos (c:a 372—287), sammanställer en katalog över privatmänniskans olika karaktärstyper. Samtidigt predikar E p i-kuros (341—270), i hätsk opposition mot all platonism, flykt från samhällslivet och den resignerade njutningens livsvisdom. Epikuros’ livsstämning och Theofrastos’ studieintressen mötas hos Atens siste store dramatiker M e-nander (343—292), den viktigaste representanten för ”den nya komedien”, som koncentrerar sig på realistisk samtidsskildring och psykologiska analyser av konflikterna och problemerna i vardagsmänniskans privatliv. Menander har — jämte Euripides, vars strävanden han i viss mån fullföljer — visat vägen för den nyeuropeiska dramatiken. V. Hellenismen som världsmakt; skönlitteratur och fackvetenskap (c:a 300—100 f.Kr.). överallt i de nya storväldena under makedo-nisk spira fanns livlig efterfrågan på hellensk intelligens med attisk utbildning. De nya liks-huvudstäderna runt omkr. Medelhavet bli kulturcentra; moderlandet kommer i det andliga livets periferi, om också de stora filosofskolorna förbli knutna till Aten. Diktens samband med samhällslivet blir upplöst; den blir skönlitteratur för de estetiska behoven hos en trång elitpublik, närmast koncentrerad kring furstehoven. Samtidigt blir den äldre litteraturen i dess helhet klassisk — ett gemensamt, helt och färdigt kulturarv att ta vara på och utnyttja; diktaren blir en lärd man, och i hans inspiration mänger sig gärna historisk romantik, som i sitt intresse för det kuriösa och pittoreska helst söker sig långt tillbaka, förbi den nyss passerade attiska perioden; de stora kungl. bibi, i Alexandria och Pergamon bli även diktens härdar. Periodens stora dik-tarnamn är Kallimachos från Kyrene (c:a 310—240), filolog och poet, verksam i Alexandria; i de mångahanda genrer, som han vill återuppliva och nydana (miniatyrepos, ka talogdiktning, hymner över mytisk text), eftersträvar han alltid ett och samma — det med subtil konst och raffinerad lärdom utförda småstycket; sitt mästerskap nådde han i det knappa och pointerade, men samtidigt lyriskt mättade epigrammet (monumentinskrifternas stenstil hade redan tidigare utbildats till en fristående litterär genre, antikens motsvarighet till sonetten). Epigrammet blomstrar epoken igenom (den första antologien samlad av Meleager c:a 100 f.Kr.). Under litterär polemik med Kallimachos vill Apollonios från Rhodos (c:a 295—215) förnya det heroiska epos, med huvudvikten lagd vid förfinad stämningsmålning och erotisk psykologi. Hos filologen Lykofron (c:a 325— 250) slår det kallimachiska konstverket över i konststycken av maniererad form och dunkel lärdom. Astronomen A r a t o s (o. 315—245) smyckar den hesiodiska lärodikten med modern konst och modern filosofi. Också denna genre drives snart över i det karikatyriska. Hembygdsromantikens store representant är Theokritos (c:a 305— 250), vars småstycken (idyller) ur det sicilianska herdelivet på artificiell dorisk dial. begynna all bukolisk poesi. Den gammal-jo-niska jambens form användes av H e r o n-das (c:a 250) för dramatiska snapshots i den nya komediens anda. Ur den gamla, homogena diktningen, som var en samhällsfunktion och en kunskapskälla, avsöndrar sig åt ena hållet skönlitteraturen, åt det andra fackvetenskaperna, omhuldade vid kungl. akad. [Musei on) i Alexandria. Konstprosan — den filosofiska, historiska, retoriska — får sitta emellan. Retoriken, som under de nya politiska förhållandena ej mer finner praktisk användning, blir helt skönlitteratur och söker nya effekter med en pompös och sentimental, grant smyckad stil (den asiatiska skolan). Inom historien göra sig stridiga tendenser gällande. Man odlar gärna den romanmässiga, anekdot-späckade och psykologiserande genren med asiatisk stilturnyr, ofta i biografiens form (ex. Fylarchos, c:a 250). Samtidshistorien bearbetas ivrigt (ex. Hieronymos av Kardia, c:a 270), likaså blomstrar memoarlitteraturen (kung Ptolemaios I:s minnen från Alexandertåget). T i m a i o s (c:a 340—250) skriver med Eforos’ vidsträckta universalhistoriska perspektiv de italiska hellenernas historia. Ä andra sidan ägnar man sig nitiskt, i hembygdsromantikens anda, åt antikvariskt samlingsarbete och lokalhistoriska forskningar (t.ex. Filochoros, d. 261, om de attiska antikviteterna). En särställning intar P o 1 y- — 803 — — 804 —