Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - IV. Atens andliga envälde: filosofi, retorik, sedeskildring - V. Hellenismen som världsmakt; skönlitteratur och fackvetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
behåller Aten ännu sin andliga ledareställning.
Men en förskjutning inträder i intressenas
orientering. Platons lärjungekrets i Akade’meia
skymmes undan av den modernt organiserade
forskningsanstalt, som grundats av A r i s t
o-teles (384—322). Kring modifierade
pla-tonska grundtankar bygger Aristoteles upp ett
system av specialvetenskaper, där för första
gången även människokunskapens olika
grenar få sin plats (litteraturforskning, empirisk
statsvetenskap, psykologi o.s.v.). Här får
debatten vika för undervisning, dialogen för
avhandlingen — samtidigt som
medborgarintres-set för samhället avlöses av ett allmänt
intresse för det mänskligas uppenbarelseformer.
Aristoteles’ lärjunge, den framstående
biologen Theofrastos (c:a 372—287),
sammanställer en katalog över privatmänniskans
olika karaktärstyper. Samtidigt predikar E p
i-kuros (341—270), i hätsk opposition mot all
platonism, flykt från samhällslivet och den
resignerade njutningens livsvisdom. Epikuros’
livsstämning och Theofrastos’ studieintressen
mötas hos Atens siste store dramatiker M
e-nander (343—292), den viktigaste
representanten för ”den nya komedien”, som
koncentrerar sig på realistisk samtidsskildring och
psykologiska analyser av konflikterna och
problemerna i vardagsmänniskans privatliv.
Menander har — jämte Euripides, vars
strävanden han i viss mån fullföljer — visat
vägen för den nyeuropeiska dramatiken.
V. Hellenismen som världsmakt;
skönlitteratur och fackvetenskap (c:a 300—100 f.Kr.).
överallt i de nya storväldena under
makedo-nisk spira fanns livlig efterfrågan på hellensk
intelligens med attisk utbildning. De nya
liks-huvudstäderna runt omkr. Medelhavet bli
kulturcentra; moderlandet kommer i det andliga
livets periferi, om också de stora
filosofskolorna förbli knutna till Aten. Diktens samband
med samhällslivet blir upplöst; den blir
skönlitteratur för de estetiska behoven hos
en trång elitpublik, närmast koncentrerad
kring furstehoven. Samtidigt blir den äldre
litteraturen i dess helhet klassisk — ett
gemensamt, helt och färdigt kulturarv att ta vara på
och utnyttja; diktaren blir en lärd man, och i
hans inspiration mänger sig gärna historisk
romantik, som i sitt intresse för det kuriösa
och pittoreska helst söker sig långt tillbaka,
förbi den nyss passerade attiska perioden; de
stora kungl. bibi, i Alexandria och Pergamon
bli även diktens härdar. Periodens stora
dik-tarnamn är Kallimachos från Kyrene
(c:a 310—240), filolog och poet, verksam i
Alexandria; i de mångahanda genrer, som han
vill återuppliva och nydana (miniatyrepos,
ka
talogdiktning, hymner över mytisk text),
eftersträvar han alltid ett och samma — det med
subtil konst och raffinerad lärdom utförda
småstycket; sitt mästerskap nådde han i det
knappa och pointerade, men samtidigt lyriskt
mättade epigrammet
(monumentinskrifternas stenstil hade redan tidigare utbildats
till en fristående litterär genre, antikens
motsvarighet till sonetten). Epigrammet blomstrar
epoken igenom (den första antologien
samlad av Meleager c:a 100 f.Kr.).
Under litterär polemik med Kallimachos vill
Apollonios från Rhodos (c:a 295—215)
förnya det heroiska epos, med huvudvikten
lagd vid förfinad stämningsmålning och
erotisk psykologi. Hos filologen Lykofron
(c:a 325— 250) slår det kallimachiska
konstverket över i konststycken av maniererad form
och dunkel lärdom. Astronomen A r a t o s
(o. 315—245) smyckar den hesiodiska
lärodikten med modern konst och modern filosofi.
Också denna genre drives snart över i det
karikatyriska. Hembygdsromantikens store
representant är Theokritos (c:a 305—
250), vars småstycken (idyller) ur det
sicilianska herdelivet på artificiell dorisk dial.
begynna all bukolisk poesi. Den
gammal-jo-niska jambens form användes av H e r o
n-das (c:a 250) för dramatiska snapshots i
den nya komediens anda.
Ur den gamla, homogena diktningen, som
var en samhällsfunktion och en
kunskapskälla, avsöndrar sig åt ena hållet
skönlitteraturen, åt det andra fackvetenskaperna,
omhuldade vid kungl. akad. [Musei on) i
Alexandria. Konstprosan — den filosofiska,
historiska, retoriska — får sitta emellan.
Retoriken, som under de nya politiska
förhållandena ej mer finner praktisk användning, blir
helt skönlitteratur och söker nya effekter med
en pompös och sentimental, grant smyckad
stil (den asiatiska skolan). Inom
historien göra sig stridiga tendenser gällande.
Man odlar gärna den romanmässiga,
anekdot-späckade och psykologiserande genren med
asiatisk stilturnyr, ofta i biografiens form (ex.
Fylarchos, c:a 250). Samtidshistorien
bearbetas ivrigt (ex. Hieronymos av
Kardia, c:a 270), likaså blomstrar
memoarlitteraturen (kung Ptolemaios I:s minnen från
Alexandertåget). T i m a i o s (c:a 340—250)
skriver med Eforos’ vidsträckta
universalhistoriska perspektiv de italiska hellenernas
historia. Ä andra sidan ägnar man sig nitiskt,
i hembygdsromantikens anda, åt antikvariskt
samlingsarbete och lokalhistoriska forskningar
(t.ex. Filochoros, d. 261, om de attiska
antikviteterna). En särställning intar P o 1 y-
— 803 —
— 804 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
