Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - V. Hellenismen som världsmakt; skönlitteratur och fackvetenskap - VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik, allmänbildning. Kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
bios (201—120), som från den sakkunnige
statsmannens och militärens synpunkt i
pragmatiskt syfte skildrar mötet mellan Rom och
det hellenistiska statssystemet. — Av de stora
filosofskolorna går den aristoteliska
(peri’pa-tos) helt upp i specialvetenskapliga arbeten,
under det den epikureiska blir till en sekt av
levnadskonstnärer. Den platonska akad.
upptog småningom den skeptiska
kunskapsteorien (förd tillbaka på P y r r h o n, d. c:a 270),
vars konsekvenser utvecklades av K a r n e
a-des (verksam c:a 150). Kynismens
ogenerade kritik av kulturlivets vrångsidor får
hos Menippos (c:a 250) sitt självständiga
litterära uttryck i det satiriska kåseriet.
Epokens stora tankeriktning är den stoiska,
utgången från Zenon (d. 264). Från början
praktiskt inriktad på personlighetens träning
till högsta effektivitet och oberoende,
utbildar Stoa fr.o.m. Chrysippos (o. 280—
206) ett stort teologiskt och metafysiskt
system, som strävar att rymma även
specialvetenskaperna. Den praktiska etiken kommer,
nu religiöst färgad, åter i förkunnelsens
centrum hos Panaitios (c:a 180—110),
under det Poseidonios (c:a 135—50)
förenar universalvetenskaplig överblick med
orientalisk mystik. — Epokens största
kulturinsats göres av de frigivna
specialvetenskaperna. Filologien når en första storhetstid med
alexandrinaren Aristarchos (217—145)
och hans lärjunge Apollodoros (180—
109), språkvetenskapen grundas av D i o n
y-sios Thrax (170—90), allt under
fruktbringande polemik med den konkurrerande
pergamenska skolan under K r a t e s från
Mallos (verksam c:a 150). Den empiriska
religionsvetenskapen får ett fruktbart uppslag
genom E u h e m e r o s’ (c:a 300) teori om
gudarna som förgudade furstar.
Eratos-t h e n e s (276—194) skapar den
vetenskapliga geografien och omspänner f.ö.
matematik, astronomi och historisk kronologi.
Aristarchos från Samos (c:a 320—250)
framlägger ett heliocentriskt astronomiskt
system. Matematiken får sin klassiska
lärobok genom Euklides (c:a 300) och sin
grekiske klassiker i Arkimedes (287—
212). Heron (c:a 150) grundar den
experimentella fysiken och gör ansatser att utnyttja
naturvetenskapen för tekniska ändamål.
VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik,
allmänbildning. Kristendomen (c:a 100 f.Kr.
—400 e.Kr.). Den hellenistiska periodens
tendenser fullföljas icke utan avbrytas förvånande
tvärt, så snart Medelhavsvärlden uppslukats
av det romerska imperiet. Grekerna bli ett
andraplansfolk, den levande och ledande
lit
teraturen är framgent den latinska. Om
hel-lenismens rika alstring blir glömd och får
förfaras — till vår tid äro blott spillror bevarade
— beror detta emellertid framförallt på den
allt starkare klassicistiska strömning,
som från tiden omkr. Kr. f. gör sig gällande i
grekiskt kulturliv. Man reagerar mot det
allmängrekiska litteratur- och samtalsspråk, som
utbildats i den hellenistiska världen (grek.
koine’) och söker på konstlad väg återställa
de klassiska årh:s rena attiska dial., samtidigt
som de stora atenarna uppställas som de enda
giltiga litterära smakmönstren. Denna
klassicism bär ansvaret för att den atenska
vitterheten har oproportionerligt stor plats i vår
kännedom om grekisk litteratur. Om
riktningens principer ges besked i en rik kritisk
litteratur, t.ex. D i o n y s i o s från
Halikarnas-sos (verksam c:a 30 f.Kr., även historiker). —
Under denna långa tid förtvinar poesien så gott
som helt och hållet, så när som på
epigrammet. Först sent får epos en bisarr och
exotisk efterblom med egyptiern Nonnos (c:a
400); till hans skola hör M u s a i o s, förf,
till den sentimentala och graciösa
kärleksdikten om Heron och Leander. Den höglitterära
publikens estetiska intressen kretsade kring den
retoriska konstprosan, som nu blev helt
självändamål. Dess finesser och stilnyanser äro
vi ej längre i stånd att uppskatta, fastän
genrens alster äro rikligt bevarade till vår tid,
från Dion från Prusa (verksam c:a 100 e.Kr.,
filosofiskt orienterad i kynisk riktning, med
dragning åt sentimentalt natursvärmeri) via
Aelius Aristides (o. 129—189) och F
i-lostratos (c:a 170—245) ända fram till
Libanios (314—393).
Den romerska kejsartidens förf, hade att
tillgodose en stor publik, med allmänbildning
som ideal och läsning som normal
förströelse. Underhållningslitteraturen
börjar spela en roll som självständig genre.
I sin mer förfinade form företrädes den av
den finbildade retorn Lukianos (c:a 125
—175) med eleganta och i alla bemärkelser
cyniska kåserier. Småningom dominerar inom
förströelselitteraturen den drypande
sentimentala och pikanta kärleks- och äventyrs
romanen på prosa. Typisk för genren är H
e-1 i o d o r o s’ oerhört populär roman om
Theagenes och Charikleia (c:a 250?).
Litterärt högre, med fin miljöteckning och
ansatser till människoanalys, står L o n g o s’ lilla
herderoman ”Dafnis och Chloè” (c:a 200?).
För allmänbildningens behov sörjer en
syndaflod av populärvetenskap, essayistik och
encyklopediska saml.-verk, som alltför ofta
för oss få ersätta den grekiska vetenskapens
— 805 —
— 806 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
