Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik, allmänbildning. Kristendomen - Litt. - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA SPRÅKET
förlorade originalverk. Typiska halvlitterära
populärskribenter av högre klass äro D i
o-doros (verksam c:a 50 f.Kr., världshistoria),
Strabon (63 f. Kr.—19 e. Kr., geografi),
Pausanias (verksam c:a 170 e.Kr.,
handbok i Hellas’ fornminnesmärken). Den
ency-klopediska genren illustreras bäst av A t h
e-naios digra saml.-verk (c:a 200). En
rangplats för sig intar den fine essayisten P1
u-t a r c h o s (46—120 e.Kr.), vars
levnadsteckningar över berömda män, burna av äkta
beundran för Rom och varm kärlek till
Hellas’ stora förflutna, länge fått förmedla den
moderna idealbilden av ”antiken”. — Stort
historiskt källvärde ha J o s e f o s (f. 37 e.Kr.,
judarnas historia), Ar r ian os (c:a 160,
litterärt affekterad monografi över
Alexander-tåget), Dio Cassius (c:a 230, romersk
historia) o.a. Verkliga vetenskapliga insatser
göras av Ptolemaios (c:a 150,
astronomi och geografi), G a len os (o. 129—200,
medicin) och Diofantos (c:a 300,
matematik).
Redan Plutarchos lever i ett teologiskt
universum, värmt av mystik. Häri röjes hans
kontakt med de nya och livskraftiga andliga
makterna i imperiet, vilkas inflytande spåras
också hos de två sista stora stoikerna, E p i
k-tetos (c:a 50—138) och kejsar Marcus
Aurelius (reg. 161—180), liksom hos den
platoniserande judiske teologen Filon (c:a
50 e.Kr.). Ur ett kaos av tävlande, hel- och
halvorientaliska mysteriekulter och
frälsnings-läror utskiljas tidens två stora tanke- och
trosströmningar, nyplatonismen och
kristendomen. Kejsartidens stora
bidrag till litteraturen — motsvarande Homeros
och Platon — är den saml. av populära
upp-byggelseskrifter av olika genrer, som bilda
kristendomens klassiska urkund (mest tillkomma
o. 100, slutred. som Nya Testamentet
o. 250). Den kristna frälsningsläran finner
kontakt med grekisk bildning och platonsk
tanketradition genom Clemens Al e x a
n-drinus (c:a 150—265) och Origines
(182—254). Samtidigt utvecklas platonismen
till en mystisk all-enhetslära med ekstasen
som frälsningsvägen hem till det Ena genom
P1 o t in os (204—270), den siste store
ickekristne tänkaren.
I nästa generation begynner en häftig
polemik mellan nyplatonismen, företrädd av P o
r-fyrios (232—304), som talar i den
klassiska grekiska traditionens namn, och
kristendomen, som under tiden trätt in i den
teologiska systembildningens och lärostridernas
period (Athanasius, c:a 293—373),
kyrko-historikern E u s e b i o s, död o. 339).
Stri
den förbittras av den kristna
kyrkoorganisa-tionens strävanden efter bestämmande
maktställning inom imperiet. Sedan kejsar J u 1
i-a n u s (reg. 361—363, verksam även som
teologisk skriftställare) misslyckats i försöket att
skapa en antikristlig nyplatonsk kyrka, är
kristendomens seger given — i samma period då
den med sina stora andliga vältalare (B
a-s i 1 i u s, 331—379, Gregorius av Nazians,
d. 390, Johannes Chrysostomus, d.
407) intog hedersplatsen även inom den gren
av skönlitteraturen, som ännu var levande för
grekiskt medvetande. — Med kristendomens
seger begynner den grekiska litteraturens
medeltid — den bysantinska perioden.
— Litt.: J. P. Mahaffy, ”A history of classical
Greek literature” (2 bd, 1880); A. & M. Croiset,
”Histoire de la littérature grecque” (5 bd, 1887
—99); G. Murray, ”A history of ancient Greek
literature” (1897); E. Schwartz,
”Charakterköp-fe aus der antiken Literatur” (2 bd, 1903—10,
flera senare uppl.); U. von Wilamowitz-Möl
lendorff, ”Die griechische und lateinische
Literatur und Sprache” (i ”Kultur der Gegenwart”,
1:8, 1905); E. Bethe, ”Die griechische Dichtung”
(i ”Handbuch der Literaturwissenschaft”, 1924);
W. Aly, ”Geschichte der griechischen Literatur”
(1925); J. Geffcken, ”Griechische
Literaturge-schichte” (1926 ff.); Cl. Lindskog i ”Bonniers
illustrerade litteraturhistoria”, 1 (1928); W.
Schmid & O. Stählin, ”Geschichte der
griechischen Literatur” (1929 ff.). I.H.
Grekiska språket, de antika grekernas
tungomål, är ett av de ursprungligaste inom den
indoeuropeiska språkstammen. Det talades vid
den historiska tidens början på grekiska
halvön, Egeiska havets öar, Kreta och Cypern samt
på Mindre Asiens v.- och s.-kust; med den
livliga grekiska kolonisationen utbredde det sig
tidigt till Egeiska havets nordkust,
Svartahavs-länderna, Syditalien och ö. och s. Sicilien, t.o.
m. till vissa delar av Sydfrankrike och
Nordafrika. Det uppträdde under d.ä. historiska
tiden i en mångfald dial., som kunna
sammanföras i några större grupper: 1) de doriska,
som härskade i ö. och s. Peloponnesos, på
Sicilien, på Kreta och Rhodos m.fl. öar, 2) de n.
v. grekiska i Fokis, Lokris, Etolien m.fl.
länder i mellersta och n. Grekland, 3) de joniska,
som talades på Mindre Asiens västkust och
en del av de framförliggande öarna, Chios,
Kykladerna m.fl.; med dessa sammanhänger
den attiska, Atens dialekt, 4) de eoliska i
Beo-tien, Thessalien och på Lesbos; härtill komma
en del mindre betydande dial., som förr
allmänt sammanfördes med de eoliska: 5) den
eliska i n.v. Peloponnesos, 6) den akajiska i
n. Peloponnesos, 7) de arkadiska i mellersta
— 807 —
— 808 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
