Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA SPRÅKET
Peloponnesos jämte den cypriska, samt 8) den
pamfyliska på Mindre Asiens sydkust.
Bok-stavsskriften, som grekerna övertogo från
semiterna och anpassade efter sina behov genom
att av överblivna konsonanttecken göra
vokaltecken, fick också den inom de olika
dial.-om-rådena något olika gestaltningar. Många av
dial. känna vi endast från inskrifter, medan
andra kommo till vidsträckt litterär
användning. De äldsta litteraturverken, Iliaden och
Odysséen, visa blandning av eoliska och
jo-niska beståndsdelar, och detta blandspråk blev
sedan stående språkform i den episka
diktningen; Hippokrates’ medicinska skrifter och
Herodotos’ historieverk äro skrivna på jonisk
dial.; den lyriska körsångsdiktningen använde
dorisk munart, och detta även om diktaren
icke var av dorisk stam. I litterär användning
överträffade fr.o.m. 5:e årh. f.Kr. den attiska
dial. alla andra; jämsides med Atens litterära
uppblomstring gick dess politiska och
kommersiella, vilken gjorde attiskan till den mest
betydande dial. även i det dagliga livet. Under
sin utbredning undergick attiskan dock en del
förändringar i riktning mot mindre utpräglad
lokalfärg. Under 4:e årh. utbildades så ur
attiskan under större el. mindre medverkan från
andra dial., främst den joniska, ett slags
allmängrekiska, koine’, den allmänna (dial.). I
enande riktning verkade också, att Aten redan
vid slutet av 5:e årh. övergick från det gamla
attiska till det joniska alfabetet, som
småningom trängde fram även i det övriga Grekland
och till sist blev allenarådande. Genom
Alexander den stores erövring av perserriket fick
koi-néspråket med ens ett ofantligt
utbredningsområde och blev den hellenistiska världens
härskande språk; de gamla dial. dogo ut med
undantag av obetydliga rester. Även inom
koinén, som under hellenistiska tiden
avlägsnade sig mer och mer från det klassiska
språket genom förenkling av formläran och
utvidgning av ordförrådet, gjorde sig emellertid
skillnaderna märkbara i såväl tal- som
litteraturspråket, särsk. sedan i 1 :a årh. f.Kr. från talares
och grammatikers sida en stark reaktion börjat
göra sig gällande mot stillöshet och förmenta
el. verkliga upplösningstendenser, vilka man
sökte motarbeta genom att kräva återgång till
de stora attiska förf:s, Thukydides’, Xenofons,
Platons och Demosthenes’ språkbruk och stil.
Denna strävan, som kallas atticismen, vann
snart herravälde inom skriftspråket. Av
atticismen täml. oberört koinéspråk ha vi i N.T.
och ännu mer i brev o.a. texter på papyrus
från Egypten. Under århundradena närmast
e.Kr. undergick g.s. i fråga om uttal och accent
viktiga förändringar, av vilka somliga kunna
spåras redan tidigare; accenten, som urspr. var
musikalisk, så att skillnad mellan accentuerad
och oaccentuerad stavelse markerades med
olika tonhöjd, övergick till ”expiratorisk”, i det
tryckstyrka trädde i st.f. tonhöjd; i samband
med accentförändringen försvann skillnaden
mellan långa och korta vokaler, som förut
strängt iakttagits, en del av de gamla vokalerna
och diftongerna, långt e och ei, senare även oi
och y, började uttalas som i (itacism, se d.o.),
vilket ledde till stora svårigheter för
rättskrivningen. Dessa o.a. förändringar påverkade
emellertid ej det gängse skriftspråket; icke blott
i stavning, utan även i formbestånd och syntax
stod detta på det hela taget kvar på den
atti-cistiska, klassicistiska ståndpunkten, även när
stilen starkt skilde sig från de attiska förf:s
Avståndet mellan skriftspråk och vardagens
talspråk blev sålunda allt större; det stod kvar
hela medeltiden igenom ända in i modern tid
(se Nygrekiska språket). Under
medeltiden reducerades det grekiska språkområdet
mer och mer, på n. Balkanhalvön genom
sla-vernas framträngande, i Orienten genom
arabernas. och turkarnas erövringar, så att vid
medeltidens slut g.s:s utbredning ej var större
än vid den historiska tidens början.
Till att höra torde grekiskan ha verkat mjuk
och lättflytande, detta ännu mer under
koine-tiden än tidigare. Utmärkande drag f.ö. äro
dess smidighet och nyansrikedom, ådagalagd
i lätthet att bilda sammansättningar och, särsk.
i d.ä. språket, i ett rikt utbildat modus- och
tempussystem, där ”tempus” i allm. ej
betecknade en handlings tidsläge utan dess art ss.
påbörjad el. avslutad o.d., samt i dess rikedom
av småord (partiklar), som gåvo möjlighet att
tydliggöra de finaste skillnader i satsers och
meningars logiska sammanhang, detta särsk. i
det attiska språket; vidare dess åskådlighet,
som sammanhänger med dess frihet från
främmande inflytelser och lånord (en del sådana
hämtades från feniciskan, persiskan och
mindreasiatiska språk samt möjl. något fler
från det tungomål, som talades på Kreta och
annorstädes vid Egeiska havet före grekernas
invandring. Däremot utövade grekiskan själv
under hellenistisk och senare tid ett starkt
inflytande på grannspråk ss. den semitiska
syriskan och, vad viktigare är, på latinet, som
upptog grekiska lånord i riklig mängd; med
latinet som mellanhand el. också genom direkta
lån och nybildningar har även i de moderna
språken ett stort antal grekiska ord inkommit
och vunnit daglig användning, särsk. som
vetenskapliga och tekniska termer.
Utforskandet av g.s. började hos grekerna
själva redan i 5 :e årh. f.Kr., då åtskilliga av
— 809 —
— 810 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
