Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Måleri - Grekisk matematik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK MATEMATIK
konstnärer. Hans styrka låg i att med enkla
färger (blott fyra) vinna största möjliga verkan,
varvid han även begagnade glansljus samt
dagrar och skuggor. Bland övriga målare må
nämnas Apollodoros, Timantes, Zeuxis,
Parrhasios, Eufranor och P a u s i a s.
De hellenistiska vaserna visa tidens starkt
måleriska kynne, så t.ex. de apuliska och
pon-tiska (Kertj-vaser), men också smakens
begynnande förfall. Vaserna överlastas med
färger. Man använder även reliefdekoration till
effektens höjande (megariska bägare). Även
andra föremål och t.o.m. större
reliefskulpturer bemålas. Ett praktfullt ex. härpå är
bevarat i den i Sidon funna s.k.
Alexandersarko-fagen. — En ersättning för de förlorade större
grekiska målerierna ha vi i de i Rom, Pompeji,
Herculaneum och Stabiæ funna
väggmålningarna ävensom i de i egyptiska gravar (Faijum)
funna mumieporträtten. — En konstart, som
omhuldades under hellenistisk tid och i sht
övergick till romarna, var golvens
utsmyckande med målningar i fastare material: m o s a
i-k e r av små stenar och glaspastebitar i olika
färger. Sådana möta, utförda i enklare,
geometriska mönster, i snart sagt alla grekiska
städer. Det mest storslagna ex. är den s.k.
Alexandermosaiken från Pompeji. — Litt.: E.
Pernice, ”Die Kunst des Altertums” (16 Aufl.
1924); G. Rodenwaldt, ”Die Kunst der Antike”
(1927); Fr. Poulsen, ”Den klassiske græske
Kunst” (1932). — W.J. Anderson & R.P. Spiers,
”The architecture of ancient Greece” (1927). —
E Löwy, ”Die griechische Plastik” (4 Aufl., 2 bd,
1924); V. Müller, ”Frühe Plastik in
Griechen-land” (1929). — E. Buschor, ”Griechische
Va-senmalerei” (2 Aufl. 1921); E. Pfuhl, ”Malerei
und Zeichnung der Griechen” (3 bd, 1923),
”Meisterwerke griechischer Zeichnung und
Malerei” (1924). N.V.
Grekisk matematik är en av den grekiska
kulturens största insatser. På ett i huvudsak
räknemässigt el. praktiskt-tekniskt arv från
föregångare (egypter, babylonier) uppbygger g.
m. (liksom filosofi och naturvetenskap) en
medvetet genomförd lärobyggnad. Den
grekiska viljan till abstrakt och principiell
utredning av kunskapers sammanhang och räckvidd
spåras redan hos den först kände grekiske
matematikern, T a 1 e s från Miletos (i Mindre
Asien), vilkens berömda förutsägelse av
solförmörkelsen 28/s 588 f.Kr. utgör ett av
astronomiens klassiska data. Det synes säkert, att
Ta-les övertagit sina matematiska kunskaper från
egypterna och samlat sina lärares verk till en
första systematisk elementär trigonometri. Med
500- o. 400-talen f.Kr. blir Syditalien
(Stor-grekland) huvudhärden för matematikens
ut
veckling. Traditionen nämner som
centralgestalt Pytagoras från Samos. Den
hemlighetsfullhet, med vilken pytagoréerna (se d.o.)
omklädde sitt vetande, gör det svårt dels att
skilja mellan mästarens och elevernas verk,
dels att avgöra i vad mån tänkare på andra
håll, ss. Demokritos från Abdera (o. 460
f.Kr.) el. den något tidigare i Aten verksamme
Hippokrates från Chios influerats av
skolan. I varje fall kan sägas, att med
pytagoréerna arbetet att höja geometrien till en från
preciserade grundbegrepp logiskt deducerad
vetenskap sätter in. Den roll, som den
”pyta-goreiska satsen” (se d.o.) spelar hos Euklides,
visar i och för sig, att skolan hunnit långt i
fråga om principiell inställning gentemot
geometriska grundfrågor. För matematikens
historia under följ, århundraden blev det
avgörande, att Platon och Eudoxos på
studieresor till Syditalien sammanträffade med
den som den siste pytagoréern omnämnde och
som matematiker betydande Archytas i
Ta-rentum. Att Platon uttryckligen satte
geometriens studium som förutsättning för
inträngandet i filosofien, är välbekant; under trycket
av hans (och med honom Aristoteles’)
auktoritet var det naturligt, att Atens intellektuella
hegemoni skulle göra sig gällande även inom
matematiken. Av största betydelse blev
säkerligen härvid det delvis polemiskt betonade
samarbetet med den
matematiskt-naturveten-skapliga skola, som samtidigt i Kyzikos vid
Mar-marasjön samlat sig omkr. den som läkare,
astronom och matematiker högt ansedde
Eudoxos; man vet bl.a., att denne med sina
elever besökt Aten och åhört Platons
föreläsningar. Allt ifrån 300-talet är, om man frånser
Arkimedes i Syrakusa, den matematiska
forskningen, liksom grekisk vetenskap över
huvud, koncentrerad till Alexandria. Den
alexandrinska skolans storhetstid representeras
framförallt av E u k 1 i d e s (o. 300 f.Kr.) och A p o
1-lonios (o. 200 f.Kr.). Utom inom den rena
matematiken pågår från denna tid och långt
framåt en betydelsefull verksamhet inom
till-lämpningsområden, ss. astronomi, geodesi,
geografi (Aristarchos, o. 270 f.Kr., Eratosthenes,
omkr. slutet av 300-talet, Hipparchos, o. 150
f.Kr., Heron, o. 100 f.Kr., Ptolemaios d.y., o.
150 e. Kr., o.a.). Att de flesta av dessa
namn äro knutna till Alexandria,
sammanhänger givetvis med de särskilda möjligheter,
som ptoleméernas ”museum” beredde
forskningen; icke minst har för eftervärlden det
berömda bibi, betytt. Den långt efter
ptoleméernas tid levande P a p p o s (o. 200 e.Kr.) tillhör
visserligen icke g.m:s största namn men har i
matematikens historia förvärvat oskattbar
för
— 821 —
— 822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
