Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Växt- och djurvärld - Befolkning - Språk - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
hjort, rådjur, vildsvin och, fastän sällsynt,
björn (på Pindos), varg och schakal. På Kreta
förekommer besoargeten och på öarna i övrigt
förvildade getter och kaniner talrikt. Några
fågelarter äro endemiska, och ej så få av de
norrifrån kommande flyttfåglarna tillbringa
vintern i G. J.F.;H.W.
Befolkning. Inbyggarna i det nuv. G. äro
icke av samma ras som antikens hellener.
Särsk. under vissa perioder av medeltiden
uppblandades den gamla rasen med främmande
element. Så invandrade under 6:e—8:e årh.
stora skaror av slaver, som sedan visserligen
assimilerats av den förutvarande befolkningen
men dock inverkat på dennas rasegenskaper.
Lnder 1300—1400-talen inkommo talrika
kristna albaner, som bildade kolonier i Ättika, ö.
Beotien, s. Eubea, på Korintiska näset, i
Argo-lis och på n. Andros. De tala ännu sitt
hemlands språk, även om de förstå och kunna
uttrycka sig på nygrekiska. I n. G:s berg
nomadiserar ett herdefolk, aromunerna, som tala
ett språk, besläktat med rumäniskan, och som
därför få betraktas som avkomlingar av
Balkanhalvöns under antiken romaniserade inv.
I Makedonien och Trakien är den grekiska
befolkningen huvudsaki. bosatt längs kusterna
och särsk. i kuststäderna. Längre mot n. bo
bulgariska slaver, i v. Trakien även turkar. I
städerna, framförallt Saloniki, är det judiska
elementet talrikt. Judarna ha mestadels under
1500—1600-talen invandrat från Spanien och
kallas därför spanioler. Efter G:s nederlag
mot Turkiet 1922 bestämdes, att den grekiska
befolkningen i Mindre Asien och v. Trakien
skulle överflyttas till G. På gr. härav
strömmade under de 3 följ, åren 1,4 mill. greker
från Turkiet över til G. Härigenom
förstärktes det grekiska elementet i hemlandet
väsentligt, ehuru denna inflyttning för tillfället
vållade oerhörda svårigheter. Av invandrarna
placerades hälften i Makedonien och Trakien, som
härigenom fingo sin grekiska befolkningssiffra
ökad med 50 °/o. Av de övriga utplanterades
större delen i Thessalien, på Kreta och i de
större städerna, särsk. Aten, där hela kvarter
uppfördes för dem. — Folktätheten är f.n. 49
pr kvkm. Störst är den i Ättika och Beotien
med 166. Häri är dock Atens inv.-antal
inräknat. Joniska öarna ha 95 pr kvkm. Messenien
74 och Lesbos-Kios-Samos 76. Kykladernas och
Peloponnesos’ folktäthet överensstämmer med
hela G:s. De n. landsdelarna Epirus,
Thessalien, Makedonien och Trakien äro glest
bebodda med en medeltäthet, som icke uppgår
till 40 pr kvkm. J.F.
Språk, se Grekiska språket och N
y-grekiska språket.
Historia. Stenåldern. Hur långt tillbaka
i tiden människan kan spåras i G., är ännu
outrett. Enkla stenredskap, som menas vara
artefakter, ha hittats i Pireus, men om de kunna
bevisa en bebyggelse i palaeolitisk tid, är ännu
oavgjort. Från neolitisk tid anträffas ständigt
flera spår. Under palatset i Knossos på Kreta
ligga neolitiska lager, som i sin mäktighet vida
överträffa de senare. På fastlandet, både på
Peloponnesos och framförallt uppe i
Thessalien, vittna spridda boplatser från d.y.
stenåldern om en ganska högt utvecklad kultur;
särsk. visar sig denna i keramiken (Dimini- och
Sesklokeramik, så benämnda efter
fyndorterna). Boplatserna ha i regel form av låga
kullar, ma’gula, som ligga mest nere på slätterna,
kanske på holmar el. konstgjorda öar ute i
numera uttorkade sjöar, mera sällan på
naturliga höjder.
Bronsåldern. Den äldsta befolkningen
har, så vitt man kan se, c:a 3,000 f. Kr.
undanträngts av en befolkning, som av alla tecken
att döma kommit från Mindre Asien
(”anato-lisk invandring” enl. modern terminologi),
småningom översvämmat den grekiska
arkipelagens öar och Kreta och på fastlandet trängt
ända upp till Beotiens n. gränsberg. De ha
medfört kännedom om kopparn och ha stått
under egyptiskt kulturinflytande. Med tiden
differentieras de i tre kulturgrupper: den
kre-tensiska, efter sagokungen Minos kallad den
mi-noiska, på öarna den kykladiska och på
fastlandet den helladiska (se E g e i s k k u 11 u r). O.
2000 inträffar en tydlig brytning i den dittills
över hela det egeiska området enhetliga
kulturutvecklingen, i det att på Kreta den föregående
periodens fortsätter, medan på fastlandet och
öarna den gamla, högt uppdrivna tekniken
ersättes av en ny och i början långt primitivare.
Denna nya, ”mellanhelladiska” kultur
representerar ett nytt folkslag, som i samband med
de stora folkförskjutningarna i Mindre Asien
trängts över åt v. och via de n. öarna kommit
till Peloponnesos el. möjl. längs G:s östkust
trängt s. ut. Med all sannolikhet kommo med
dessa invandrare indoeuropéerna för första
gången till G.; enl. en ganska allmänt antagen
teori var det den joniska folkvandringsböljan.
Förbindelserna med Kreta avbrytas. C:a 1700
ödeläggas palatsen på Kreta men återuppbyggas
snart. På fastlandet vittna rika fynd av
kre-tensiska föremål om att kontakten mellan
fastlandet och den rika ön återupptagits. Allt detta
sättes allmänt i samband med den andra av de
tre stora invandringarna i G., den s.k. akajiska
Akajerna ha så gott som säkert kommit n.
ifrån över land. De ha tack vare sin bättre
krigsutrustning (svärd) segerrikt intagit
fast
—- 837 —
— 838 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
