GREKLAND hjort, rådjur, vildsvin och, fastän sällsynt, björn (på Pindos), varg och schakal. På Kreta förekommer besoargeten och på öarna i övrigt förvildade getter och kaniner talrikt. Några fågelarter äro endemiska, och ej så få av de norrifrån kommande flyttfåglarna tillbringa vintern i G. J.F.;H.W. Befolkning. Inbyggarna i det nuv. G. äro icke av samma ras som antikens hellener. Särsk. under vissa perioder av medeltiden uppblandades den gamla rasen med främmande element. Så invandrade under 6:e—8:e årh. stora skaror av slaver, som sedan visserligen assimilerats av den förutvarande befolkningen men dock inverkat på dennas rasegenskaper. Lnder 1300—1400-talen inkommo talrika kristna albaner, som bildade kolonier i Ättika, ö. Beotien, s. Eubea, på Korintiska näset, i Argo-lis och på n. Andros. De tala ännu sitt hemlands språk, även om de förstå och kunna uttrycka sig på nygrekiska. I n. G:s berg nomadiserar ett herdefolk, aromunerna, som tala ett språk, besläktat med rumäniskan, och som därför få betraktas som avkomlingar av Balkanhalvöns under antiken romaniserade inv. I Makedonien och Trakien är den grekiska befolkningen huvudsaki. bosatt längs kusterna och särsk. i kuststäderna. Längre mot n. bo bulgariska slaver, i v. Trakien även turkar. I städerna, framförallt Saloniki, är det judiska elementet talrikt. Judarna ha mestadels under 1500—1600-talen invandrat från Spanien och kallas därför spanioler. Efter G:s nederlag mot Turkiet 1922 bestämdes, att den grekiska befolkningen i Mindre Asien och v. Trakien skulle överflyttas till G. På gr. härav strömmade under de 3 följ, åren 1,4 mill. greker från Turkiet över til G. Härigenom förstärktes det grekiska elementet i hemlandet väsentligt, ehuru denna inflyttning för tillfället vållade oerhörda svårigheter. Av invandrarna placerades hälften i Makedonien och Trakien, som härigenom fingo sin grekiska befolkningssiffra ökad med 50 °/o. Av de övriga utplanterades större delen i Thessalien, på Kreta och i de större städerna, särsk. Aten, där hela kvarter uppfördes för dem. — Folktätheten är f.n. 49 pr kvkm. Störst är den i Ättika och Beotien med 166. Häri är dock Atens inv.-antal inräknat. Joniska öarna ha 95 pr kvkm. Messenien 74 och Lesbos-Kios-Samos 76. Kykladernas och Peloponnesos’ folktäthet överensstämmer med hela G:s. De n. landsdelarna Epirus, Thessalien, Makedonien och Trakien äro glest bebodda med en medeltäthet, som icke uppgår till 40 pr kvkm. J.F. Språk, se Grekiska språket och N y-grekiska språket. Historia. Stenåldern. Hur långt tillbaka i tiden människan kan spåras i G., är ännu outrett. Enkla stenredskap, som menas vara artefakter, ha hittats i Pireus, men om de kunna bevisa en bebyggelse i palaeolitisk tid, är ännu oavgjort. Från neolitisk tid anträffas ständigt flera spår. Under palatset i Knossos på Kreta ligga neolitiska lager, som i sin mäktighet vida överträffa de senare. På fastlandet, både på Peloponnesos och framförallt uppe i Thessalien, vittna spridda boplatser från d.y. stenåldern om en ganska högt utvecklad kultur; särsk. visar sig denna i keramiken (Dimini- och Sesklokeramik, så benämnda efter fyndorterna). Boplatserna ha i regel form av låga kullar, ma'gula, som ligga mest nere på slätterna, kanske på holmar el. konstgjorda öar ute i numera uttorkade sjöar, mera sällan på naturliga höjder. Bronsåldern. Den äldsta befolkningen har, så vitt man kan se, c:a 3,000 f. Kr. undanträngts av en befolkning, som av alla tecken att döma kommit från Mindre Asien (”anato-lisk invandring” enl. modern terminologi), småningom översvämmat den grekiska arkipelagens öar och Kreta och på fastlandet trängt ända upp till Beotiens n. gränsberg. De ha medfört kännedom om kopparn och ha stått under egyptiskt kulturinflytande. Med tiden differentieras de i tre kulturgrupper: den kre-tensiska, efter sagokungen Minos kallad den mi-noiska, på öarna den kykladiska och på fastlandet den helladiska (se E g e i s k k u 11 u r). O. 2000 inträffar en tydlig brytning i den dittills över hela det egeiska området enhetliga kulturutvecklingen, i det att på Kreta den föregående periodens fortsätter, medan på fastlandet och öarna den gamla, högt uppdrivna tekniken ersättes av en ny och i början långt primitivare. Denna nya, ”mellanhelladiska” kultur representerar ett nytt folkslag, som i samband med de stora folkförskjutningarna i Mindre Asien trängts över åt v. och via de n. öarna kommit till Peloponnesos el. möjl. längs G:s östkust trängt s. ut. Med all sannolikhet kommo med dessa invandrare indoeuropéerna för första gången till G.; enl. en ganska allmänt antagen teori var det den joniska folkvandringsböljan. Förbindelserna med Kreta avbrytas. C:a 1700 ödeläggas palatsen på Kreta men återuppbyggas snart. På fastlandet vittna rika fynd av kre-tensiska föremål om att kontakten mellan fastlandet och den rika ön återupptagits. Allt detta sättes allmänt i samband med den andra av de tre stora invandringarna i G., den s.k. akajiska Akajerna ha så gott som säkert kommit n. ifrån över land. De ha tack vare sin bättre krigsutrustning (svärd) segerrikt intagit fast —- 837 — — 838 —