GREKLAND landets boplatser och trängt över till Kreta, plundrat dess palats och, när de omsider drevos bort igen, tagit rikedomarna med sig till fastlandet (jfr de rika guldfynden i Mykenes schaktgravar). Kretas inflytande på fastlandets och öarnas konst och kultur blir allt större. Trol. har den mäktiga ön med sina starka flottor behärskat en stor del av den egeiska världen (jfr sagan om Minos’ havsvälde). C:a 1400 förstöras de kretensiska palatsen för alltid. Fastlandets bebyggare ha blivit mäktiga nog för att göra slut på öns makt. Den kulturella ledningen överflyttas till fastlandet, vars centrum av allt att döma varit Argolis (Mykene). De mykenska borgherrarna ha från sina starka fästen behärskat den kringliggande bygden och ej vänt tomhänta hem från sina plundringståg. Den senmykenska kulturen spri-des över hela det egeiska området ända bort till Cypern och Palestina (filistéerkeramiken är en avart därav) och åt v. sporadiskt ända till Spanien. Denna kultur störtas av den sista invandringsböljan, den doriska, som i 12:e årh. väller ned över G. från n. Dorerna medföra järnet. Var de lärt sig hantera det (järn förekommer redan i mykensk tid men blott som en dyrbar prydnadsmetall), är ännu obekant; kanske ha de fått det genom sina tidigare förbindelser med Mindre Asien, där det fanns och användes av hetiterna. Ej fullt utredd är frågan om dorernas förhållande till den geometriska keramiken, som helt oförmedlat tycks uppträda fullt utvecklad i G., liksom också den om deras förhållande till sagorna om he-raklidernas tåg och om det trojanska kriget. Trol. finnes i dessa en kärna av historisk sanning. Egendomligt är, att sagotraditionen om Tröjas fall 1184 synes stämma väl överens med arkeologiens resultat. Det tidsrum, som ligger mellan den mykenska kulturens fall och den historiska tidens början, i runt tal 1100—800, är otillräckligt känt. Det enda säkra materialet är keramiken och dialekterna. Gravfynden och de ytterst sparsamma arkitekturresterna visa, att det varit en kulturellt torftig tid. Dorerna voro helt visst vid tiden för sin invandring ett primitivt nomadfolk. Först småningom ha de tillägnat sig det, som de ansågo värdefullt i den mykenska kulturen, och utvecklat sin egen kulturs möjligheter. Men de äro utan tvivel de verkliga grekerna, grundläggarna av den klassiska grekiska kulturen. De stora litterära verk, som skildra denna tids tillstånd, Home-ros’ Iliad och Odyssé, innehålla alltför många senare tillägg och spänna över ett alltför stort tidsavsnitt (kanske 500 år) för att ännu kunna användas som historiskt material. Kanske komma vi att utvinna mera ur dem liksom ur sa gorna, när en gång den kretensiska skriften inom en trol. ej alltför långt avlägsen tid tolkats. Den doriska vandringen är historiskt bevisad, dels genom dialektspår, dels genom reminiscenser därav i egyptiska hieroglyfberättel-ser, dels också genom den s.k. första kolonisationen av Mindre Asien. På 1100-talet störtades det hetitiska riket, och Mindre Asiens v. kust öppnades för kolonisation ö. ifrån. Från Thes-salien trängde eoliska stammar via Lesbos över till dess n. del. Joniska stammar följde något senare från Ättika och Eubea över Kykladerna, Chios och Samos till kuststräckan mellan Fo-kaja i n. och Miletos i s. Den s.k. joniska Do-dekapolis avskildes skarpt till dial. och nationalitet från eolerna och från den doriska Hexa-polis, som i Mindre Asiens s.v. hörn bildades av de folkstammar, vilka från Peloponnesos drogo dit över Kreta, de sydligaste av Kykladerna och Rhodos. På sin väg mot s. ha dorerna först stannat en tid i det lilla Doris vid Pindos’ fot, varifrån de i etapper erövrat det akajiska G., sist Peloponnesos, där Eurotas-slätten blev deras operationsbas med Sparta som huvudstad. Från Lakonien trängde de småningom över Taygetosberget ned på Mes-seniens rika slätter, där de mötte ett segt motstånd. Bergstrakterna lyckades de aldrig helt dorisera och icke heller det otillgängliga Arka-dien. Elis besattes av stammar (trol. ej doriska utan snarare etoliska), som förde sin kultur med sig långt in i v. Messenien. Den rikaste och starkaste av de doriska besittningarna på Peloponnesos var Argolis. Om den doriska erövringen av landet vittnar bäst Spartas sam-hällsinrättning med dess militärt ordnade författning, dess stränga uppfostran och dess befolkning (heloter och perioiker vid sidan av spartiaternas herreklass). Liksom erövringen måste tänkas ha försiggått i flera omgångar under ett längre tidsrum, har också den lykur-giska statsförfattningen utvecklats efter hand och är ej en enda mans verk. Den historiska tiden började enl. grekernas mening 776 f.Kr., då man begynte uppteckna segrarna i Olympias tävlingar. Egendomligt nog går vår exakta kunskap om den grekiska historien upp till ung. denna tid. När grekerna lärt sig använda de ”feniciska tecknen”, som bokstäverna kallades, är outrett. Trol. kommo de c:a 1000 till G., men våra äldsta inskrifter gå ej längre tillbaka än till 8:e årh. Tiden är en politisk och social jäsningstid. Kungadömet avlöses c:a 750 i de flesta stater av adelsvälde, varom redan vissa partier i Odysséen vittna. Från det följ, seklet ha vi fått en skildring av tillståndet i G. genom Hesiodos’ dikter. Böndernas jordlotter blevo — 839 — — 840 —