Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
landets boplatser och trängt över till Kreta,
plundrat dess palats och, när de omsider drevos
bort igen, tagit rikedomarna med sig till
fastlandet (jfr de rika guldfynden i Mykenes
schaktgravar). Kretas inflytande på fastlandets
och öarnas konst och kultur blir allt större.
Trol. har den mäktiga ön med sina starka
flottor behärskat en stor del av den egeiska
världen (jfr sagan om Minos’ havsvälde).
C:a 1400 förstöras de kretensiska palatsen för
alltid. Fastlandets bebyggare ha blivit
mäktiga nog för att göra slut på öns makt. Den
kulturella ledningen överflyttas till fastlandet,
vars centrum av allt att döma varit Argolis
(Mykene). De mykenska borgherrarna ha från
sina starka fästen behärskat den kringliggande
bygden och ej vänt tomhänta hem från sina
plundringståg. Den senmykenska kulturen
spri-des över hela det egeiska området ända bort
till Cypern och Palestina (filistéerkeramiken
är en avart därav) och åt v. sporadiskt ända
till Spanien. Denna kultur störtas av den sista
invandringsböljan, den doriska, som i 12:e
årh. väller ned över G. från n. Dorerna
medföra järnet. Var de lärt sig hantera det (järn
förekommer redan i mykensk tid men blott
som en dyrbar prydnadsmetall), är ännu
obekant; kanske ha de fått det genom sina tidigare
förbindelser med Mindre Asien, där det fanns
och användes av hetiterna. Ej fullt utredd är
frågan om dorernas förhållande till den
geometriska keramiken, som helt oförmedlat tycks
uppträda fullt utvecklad i G., liksom också
den om deras förhållande till sagorna om
he-raklidernas tåg och om det trojanska kriget.
Trol. finnes i dessa en kärna av historisk
sanning. Egendomligt är, att sagotraditionen om
Tröjas fall 1184 synes stämma väl överens med
arkeologiens resultat. Det tidsrum, som ligger
mellan den mykenska kulturens fall och den
historiska tidens början, i runt tal 1100—800,
är otillräckligt känt. Det enda säkra materialet
är keramiken och dialekterna. Gravfynden och
de ytterst sparsamma arkitekturresterna visa,
att det varit en kulturellt torftig tid. Dorerna
voro helt visst vid tiden för sin invandring ett
primitivt nomadfolk. Först småningom ha de
tillägnat sig det, som de ansågo värdefullt i
den mykenska kulturen, och utvecklat sin egen
kulturs möjligheter. Men de äro utan tvivel
de verkliga grekerna, grundläggarna av den
klassiska grekiska kulturen. De stora litterära
verk, som skildra denna tids tillstånd,
Home-ros’ Iliad och Odyssé, innehålla alltför många
senare tillägg och spänna över ett alltför stort
tidsavsnitt (kanske 500 år) för att ännu kunna
användas som historiskt material. Kanske
komma vi att utvinna mera ur dem liksom ur
sa
gorna, när en gång den kretensiska skriften
inom en trol. ej alltför långt avlägsen tid
tolkats. Den doriska vandringen är historiskt
bevisad, dels genom dialektspår, dels genom
reminiscenser därav i egyptiska
hieroglyfberättel-ser, dels också genom den s.k. första
kolonisationen av Mindre Asien. På 1100-talet störtades
det hetitiska riket, och Mindre Asiens v. kust
öppnades för kolonisation ö. ifrån. Från
Thes-salien trängde eoliska stammar via Lesbos över
till dess n. del. Joniska stammar följde något
senare från Ättika och Eubea över Kykladerna,
Chios och Samos till kuststräckan mellan
Fo-kaja i n. och Miletos i s. Den s.k. joniska
Do-dekapolis avskildes skarpt till dial. och
nationalitet från eolerna och från den doriska
Hexa-polis, som i Mindre Asiens s.v. hörn bildades
av de folkstammar, vilka från Peloponnesos
drogo dit över Kreta, de sydligaste av
Kykladerna och Rhodos. På sin väg mot s. ha
dorerna först stannat en tid i det lilla Doris vid
Pindos’ fot, varifrån de i etapper erövrat det
akajiska G., sist Peloponnesos, där
Eurotas-slätten blev deras operationsbas med Sparta
som huvudstad. Från Lakonien trängde de
småningom över Taygetosberget ned på
Mes-seniens rika slätter, där de mötte ett segt
motstånd. Bergstrakterna lyckades de aldrig helt
dorisera och icke heller det otillgängliga
Arka-dien. Elis besattes av stammar (trol. ej
doriska utan snarare etoliska), som förde sin
kultur med sig långt in i v. Messenien. Den rikaste
och starkaste av de doriska besittningarna på
Peloponnesos var Argolis. Om den doriska
erövringen av landet vittnar bäst Spartas
sam-hällsinrättning med dess militärt ordnade
författning, dess stränga uppfostran och dess
befolkning (heloter och perioiker vid sidan av
spartiaternas herreklass). Liksom erövringen
måste tänkas ha försiggått i flera omgångar
under ett längre tidsrum, har också den
lykur-giska statsförfattningen utvecklats efter hand
och är ej en enda mans verk.
Den historiska tiden började enl.
grekernas mening 776 f.Kr., då man begynte
uppteckna segrarna i Olympias tävlingar.
Egendomligt nog går vår exakta kunskap om den
grekiska historien upp till ung. denna tid. När
grekerna lärt sig använda de ”feniciska
tecknen”, som bokstäverna kallades, är outrett.
Trol. kommo de c:a 1000 till G., men våra
äldsta inskrifter gå ej längre tillbaka än till
8:e årh. Tiden är en politisk och social
jäsningstid. Kungadömet avlöses c:a 750 i de
flesta stater av adelsvälde, varom redan vissa
partier i Odysséen vittna. Från det följ, seklet
ha vi fått en skildring av tillståndet i G. genom
Hesiodos’ dikter. Böndernas jordlotter blevo
— 839 —
— 840 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
