Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
allt mindre, de själva mera skuldsatta.
Hantverk och industri utvecklades starkt i Mindre
Asien och på fastlandet (mest i Korint). Många
togo sin tillflykt till detta. Andra drogo över
havet till nya länder och grundade kolonier.
Det är den s.k. andra kolonisationen, som
börjar i 8:e och räcker in i 6:e årh. Runt hela det
egeiska havet uppväxte blomstrande städer,
som med tiden ofta blevo konkurrenter till
moderstäderna. I n. delen av havet, på
Helles-pontens stränder och långt in längs Svarta
havets kuster grundade Chalkis, Eretria och
Megara, Miletos och Fokaja handelsfilialer och
faktorier. Mest betydande blev Bysantion.
Söderut, till Egypten och Afrikas n. kust drogo
utvandrare från Miletos i första hand men även
från andra håll. Naukratis i Nildeltat och
Kyrene äro de viktigaste anläggningarna. Men
störst betydelse fingo de kolonier, som anlades
v. ut, på Sicilien och i Syditalien, det s.k.
Stor-G. Här slogo sig kolonister ned från Korint,
Megara och Chalkis men även ända från
Rhodos. Syrakusa, Selinunt, Agrigentum och Gela
voro de viktigaste anläggningarna på Sicilien.
På syditalienska fastlandet uppväxte Tarent,
Sybaris, Metapont o.a. till stor rikedom. Längre
norrut låg Kyme, den äldsta grekiska kolonien
i Italien, som själv och genom sin dotterstad
Neapel förmedlade kännedom om grekiskt
språk och grekisk kultur till halvöns ännu
ganska primitiva bebyggare. De nordligare
delarna av halvön förblevo stängda. Där
förmådde etruskerna hävda sig och sin kultur.
Även Spaniens kuster, där etrusker och
kartager redan slagit sig ned, voro otillgängliga för
grekerna. Den avlägsnaste grekiska kolonien
var Massilia uppe på Galliens sydkust, som
chalkidiska kolonister grundade på 600-talet.
Kolonierna överflyglade ofta hemstäderna i
rikedom och lyx. De sicilianska och de i
Syditalien spelade en roll, som, i förhållande till
moderstäderna, kan jämföras med
Nordamerikas gentemot Europa.
Hand i hand med grekernas utbredning gick
handelns och industriens utveckling. Deras
utövare bildade ett nytt stånd vid sidan av de
gamla jordbrukarna. Penninghandeln, en
ly-disk uppfinning, ledde till att kapitalismen
redan på denna tid tog sig uttryck i sociala
motsatser och i konkurrens mellan de båda
myntsystem, som behärskade handeln, det eubeiska
och det eginetiska. Vid sidan därav utbildade
sig en annan motsats: den mellan den doriska
befolkningen under Spartas ledning på
Pelo-ponnesos, övervägande agrarer, och den
jonisk-attiska i Ättika och Mellan-G., som var mera
merkantilt betonad. Den spartanska
militärstaten utbredde sig på grannarnas bekostnad.
Messenien, som underkuvats på 900-talet, reste
sig på 500-talet under hjälten Aristomenes men
erövrades åter i det 2:a messenska kriget.
Ar-kadien och Argos lyckades Sparta först efter
flera misslyckade försök bringa till
underkastelse el. förbund. Därmed lades grunden till
den peloponnesiska symmakien under Spartas
ledning. Dettas statsordning har trol. utformats
under dessa strider. Dess båda konungar hade
vid sin sida geronternas råd och som en
kontrollerande myndighet eforerna. De sociala
motsättningarna ledde till att adelsväldet sakta
men säkert undergrävdes. I flera stater
genomdrevo de lägre klasserna vid denna tid sina
krav på lagarnas upptecknande: i Aten genom
Drakon och senare Solon. Då
missförhållandena blott föga förbättrades härigenom, grepo
handlingskraftiga män, stödda på de lägre
folklagren, regeringsmakten. Under dessa
tyranner uppblomstrade städernas materiella och
andliga kultur. De mest berömda voro
Kyp-selos i Korint, Kleisthenes i Sikyon, Falaris i
Agrigentum och Peisistratos och hans söner i
Aten. De flesta av dem slutade sin regering
och sitt liv på ett våldsamt sätt. Blott få
lyckades utsträcka makten till sina söner. I Aten
skedde övergången från kungadömet successivt.
Där insattes 9 arkonter, som skötte
förvaltningen och en del av rättskipningen. Statens
medelpunkt var Areopagens råd, på samma gång
en högsta kontrollerande myndighet och högsta
domstol. Folket var indelat i fyler och fratrior,
grundade på släktskapsförband, och i tre stånd:
eupatrider (adelsmän), geomorer (bönder) och
demiurger (hantverkare). Endast adeln hade
fulla rättigheter. Av bönderna voro många i
starkt beroende av adeln och nästan halvfria,
beroende på de hårda skuldlagarna. Den oro
och otillfredsställelse, som rådde även i Aten,
hade en ung adelsman, Kylon, försökt utnyttja
(c:a 670) för att göra sig till tyrann men
misslyckats. Under de sista decennierna av 600-talet
gjorde Aten ett par värdefulla erövringar, som
^isa, att staden gick framåt som handelsstad.
Uppe vid Hellesponten erövrades Sigeion,
nyckeln till Svarta havet, och efter ett par
misslyckade försök den lilla ön Salamis framför
Aten, det senare på Solons initiativ. Därefter
fick Solon i uppdrag att ordna stadens
politiska och sociala förhållanden. Han
förbättrade de fattiga klassernas ställning genom att
förbjuda personlig pantsättning och genom
avskrivning av hypotek och skulder. Slutl.
utsträckte han de politiska rättigheterna: alla de
nyinrättade fyra förmögenhetsklasserna fingo
tillträde till folkförsamlingen. Vid sidan av
Areopagen sattes ett råd på 400 medl. Detta
skedde c:a 594. Solon stillade ej den politiska
— 841 —
— 842 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
