GREKLAND oron. Ättikas befolkning delade sig i tre grupper: slättens, kustens och bergsbygdens inv. De senare, diakrierna, voro de radikala. Deras ledare Peisistratos lyckades 561, stödd på en livvakt, tillvälla sig tyrannmakten och åstadkom under sin regeringstid en mängd för sta den och landet nyttiga företag, byggde tempel och nyttobyggnader, lade vägnät över landet, anknöt förbindelser med betydande handelsmakter och gynnade konst och vetenskap. Hans söner, som efterträdde honom, voro mindre betydande och fördrevos med våld, delvis genom spartanernas inblandning och understöd. Efter flera kuppförsök från adelns sida lyckades folkpartiets ledare Kleisthenes 509 genomföra en allmän nyindelning av folket i lokala distrikt och grupper i st.f. de gamla släktstammarna. Så var den politiska ordningen genomförd. Ett krig med Chalkis och Tebe in-bragte åt Aten den ytterst bördiga och värdefulla s.k. Lelantiska slätten på Eubea. Perserkrigen och pentekontae-t i e n. De grekiska kolonierna i Mindre Asien hade under 500-talets senare hälft haft flera tillfällen att inblandas i den asiatiska politiken. Mot den persiske konung Kyros, som tagit makten från lyderna, hade de anslutit sig till ly-dernas uppror, och då Kyros’ senare efterträdare Dareios var upptagen på annat håll, passade de grekiska städerna på att lösgöra sig och brände den joniska satrapiens huvudstad Sardes. Städerna hade fått understöd från moderstäderna, främst Aten. Då perserna omsider fingo fria händer mot dem, var upproret snart nedslaget. Efter nederlaget vid Lade 495 var Joniens roll som ledande förpost för den grekiska kolonisationen och kulturen t.v. utspelad. Efter Joniens kuvande skulle turen komma till det grekiska fastlandet, som understött upproret. Kriget ledde genom Miltiades’, Leonidas’ och Themistokles’ segrar vid Maraton 490 och Salamis 480 samt en rad andra till G:s nationella enande för tillfället, men efter farans lyckliga övervinnande bröt den gamla motsatsen mellan det jonisk-attiska Aten och det doriska Sparta snart ut i hetsigare form än förut. Den närmaste följden av kriget och segern var för Atens vidkommande stiftandet av det delisk-joniska sjöförbundet 478, vars ledare blev Aten. Kriget mot perserna fortsattes under Kimons ledning. Efter flera lysande segrar, främst dubbelsegern vid Eurymedon 467/6 och sjösegern vid Salamis på Cypern slöts en fred 448 (Kal-liasfreden), som bekräftade de joniska städernas självständighet och inskränkte persernas rörelsefrihet i Medelhavet. Samtidigt som grekerna kämpade på fastlandet och i Jonien, hade grekerna i v. haft att utstå ett kartagiskt angrepp. som sannolikt understöddes av perserna. Enl traditionen avgjordes striden genom slaget vid Himera på Sicilien samma dag som slaget vid Salamis. Det attisk-deliska sjöförbundet, vars ändamål var att trygga G. mot en persisk överrumpling till sjöss, lade grunden till Atens uppsving och överhöghet över övriga anslutna städer och stater. Efter varandra blevo både Themistokles och Kimon fördrivna genom ostracismen (se d.o.), den senare på gr. av en olycklig inblandning i Spartas inre politik. Sommaren 464 hade en jordbävning ödelagt Sparta, varvid heloterna passade på att göra uppror. Då spartanerna fingo svårigheter, anropades atenarna om understöd. En atensk hjälp^år, som ditsändes, kom dock ej i tillfälle att uträtta något och hemsändes täml. snöpligt, vilket atenarna upptogo som en skymf. I Aten hade det demokratiska partiet, som motsatt sig hjälpen till Sparta, fått kraftiga ledare i Efialtes och Perikles. Under Kimons Sparta-tåg hade dessa passat på att frånrycka Areopagen dess gamla kontrollerande och förvaltande myndighet och tilldelat 500-mannarådet och folkförsamlingen denna. Kimons gamla politik i förbund med Sparta emot Persien övergavs, och i stället närmade sig Aten till Spartas fiender, främst Argos men även Thessalien; Megara anslöt sig till Aten. När heloterna till slut måste kapitulera mot fritt avtåg, läto atenarna dem slå sig ned i Naupaktos, där Aten genom dem fick ett visst inflytande över den viktiga Korintviken, vilken ej mera blev Korints oinskränkta farvatten. Spänningen urladdade sig i strider mellan Aten och Korint 459/8. Sparta fick ett tillfälle att inblanda sig i Mellan-G:s affärer genom en tvist mellan Fokis och Doris. Då atenarna hindrade den spartanska hären att taga hemvägen över Korintviken och spartanerna använde sitt tvungna uppehåll i Beotien till att hjälpa tebanerna att skaffa sig hegemonien över de beotiska städerna, utsändes en atensk här, som angrep dem vid Tanagra men led nederlag 457. Kort efter reparerades dock skadan genom den avgörande segern vid Oinofyta, som gjorde Aten till ledarinna för ett stort förbund av fastlandsstater. Aten stod nu politiskt på maktens höjdpunkt. Det är nu, som man börjar bygga de s.k. långa murarna mellan Aten och Pireus, och i känslan av sin övermakt vågar den atenske generalen Tolmides segla runt Peloponnesos och sätta eld på spartanernas flottstation i Gytheion. Denna överlägsna maktställning varade ej länge. Redan 454 intog persersatrapen Megabyzos den grekiska kolonien Propositis i Nildeltat. En und-sättningsflotta förintades. S.å. förlorades Thes salien för det attiska förbundet, vars kassa — 843 — — 844 —