Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
oron. Ättikas befolkning delade sig i tre
grupper: slättens, kustens och bergsbygdens inv.
De senare, diakrierna, voro de radikala. Deras
ledare Peisistratos lyckades 561, stödd på en
livvakt, tillvälla sig tyrannmakten och
åstadkom under sin regeringstid en mängd för sta
den och landet nyttiga företag, byggde tempel
och nyttobyggnader, lade vägnät över landet,
anknöt förbindelser med betydande
handelsmakter och gynnade konst och vetenskap.
Hans söner, som efterträdde honom, voro
mindre betydande och fördrevos med våld,
delvis genom spartanernas inblandning och
understöd. Efter flera kuppförsök från adelns sida
lyckades folkpartiets ledare Kleisthenes 509
genomföra en allmän nyindelning av folket i
lokala distrikt och grupper i st.f. de gamla
släktstammarna. Så var den politiska ordningen
genomförd. Ett krig med Chalkis och Tebe
in-bragte åt Aten den ytterst bördiga och
värdefulla s.k. Lelantiska slätten på Eubea.
Perserkrigen och
pentekontae-t i e n. De grekiska kolonierna i Mindre Asien
hade under 500-talets senare hälft haft flera
tillfällen att inblandas i den asiatiska politiken.
Mot den persiske konung Kyros, som tagit
makten från lyderna, hade de anslutit sig till
ly-dernas uppror, och då Kyros’ senare
efterträdare Dareios var upptagen på annat håll,
passade de grekiska städerna på att lösgöra sig
och brände den joniska satrapiens huvudstad
Sardes. Städerna hade fått understöd från
moderstäderna, främst Aten. Då perserna omsider
fingo fria händer mot dem, var upproret snart
nedslaget. Efter nederlaget vid Lade 495 var
Joniens roll som ledande förpost för den
grekiska kolonisationen och kulturen t.v. utspelad.
Efter Joniens kuvande skulle turen komma till
det grekiska fastlandet, som understött
upproret. Kriget ledde genom Miltiades’, Leonidas’
och Themistokles’ segrar vid Maraton 490 och
Salamis 480 samt en rad andra till G:s
nationella enande för tillfället, men efter farans
lyckliga övervinnande bröt den gamla motsatsen
mellan det jonisk-attiska Aten och det doriska
Sparta snart ut i hetsigare form än förut. Den
närmaste följden av kriget och segern var för
Atens vidkommande stiftandet av det
delisk-joniska sjöförbundet 478, vars ledare blev Aten.
Kriget mot perserna fortsattes under Kimons
ledning. Efter flera lysande segrar, främst
dubbelsegern vid Eurymedon 467/6 och sjösegern
vid Salamis på Cypern slöts en fred 448
(Kal-liasfreden), som bekräftade de joniska städernas
självständighet och inskränkte persernas
rörelsefrihet i Medelhavet. Samtidigt som grekerna
kämpade på fastlandet och i Jonien, hade
grekerna i v. haft att utstå ett kartagiskt angrepp.
som sannolikt understöddes av perserna. Enl
traditionen avgjordes striden genom slaget vid
Himera på Sicilien samma dag som slaget vid
Salamis. Det attisk-deliska sjöförbundet, vars
ändamål var att trygga G. mot en persisk
överrumpling till sjöss, lade grunden till Atens
uppsving och överhöghet över övriga anslutna
städer och stater. Efter varandra blevo både
Themistokles och Kimon fördrivna genom
ostracismen (se d.o.), den senare på gr. av en
olycklig inblandning i Spartas inre politik.
Sommaren 464 hade en jordbävning ödelagt Sparta,
varvid heloterna passade på att göra uppror. Då
spartanerna fingo svårigheter, anropades
atenarna om understöd. En atensk hjälp^år, som
ditsändes, kom dock ej i tillfälle att uträtta
något och hemsändes täml. snöpligt, vilket
atenarna upptogo som en skymf. I Aten hade det
demokratiska partiet, som motsatt sig hjälpen
till Sparta, fått kraftiga ledare i Efialtes och
Perikles. Under Kimons Sparta-tåg hade dessa
passat på att frånrycka Areopagen dess gamla
kontrollerande och förvaltande myndighet och
tilldelat 500-mannarådet och folkförsamlingen
denna. Kimons gamla politik i förbund med
Sparta emot Persien övergavs, och i stället
närmade sig Aten till Spartas fiender, främst Argos
men även Thessalien; Megara anslöt sig till
Aten. När heloterna till slut måste kapitulera
mot fritt avtåg, läto atenarna dem slå sig ned
i Naupaktos, där Aten genom dem fick ett visst
inflytande över den viktiga Korintviken, vilken
ej mera blev Korints oinskränkta farvatten.
Spänningen urladdade sig i strider mellan Aten
och Korint 459/8. Sparta fick ett tillfälle att
inblanda sig i Mellan-G:s affärer genom en
tvist mellan Fokis och Doris. Då atenarna
hindrade den spartanska hären att taga
hemvägen över Korintviken och spartanerna
använde sitt tvungna uppehåll i Beotien till att
hjälpa tebanerna att skaffa sig hegemonien
över de beotiska städerna, utsändes en atensk
här, som angrep dem vid Tanagra men led
nederlag 457. Kort efter reparerades dock
skadan genom den avgörande segern vid Oinofyta,
som gjorde Aten till ledarinna för ett stort
förbund av fastlandsstater. Aten stod nu politiskt
på maktens höjdpunkt. Det är nu, som man
börjar bygga de s.k. långa murarna mellan
Aten och Pireus, och i känslan av sin
övermakt vågar den atenske generalen Tolmides
segla runt Peloponnesos och sätta eld på
spartanernas flottstation i Gytheion. Denna
överlägsna maktställning varade ej länge. Redan
454 intog persersatrapen Megabyzos den
grekiska kolonien Propositis i Nildeltat. En
und-sättningsflotta förintades. S.å. förlorades Thes
salien för det attiska förbundet, vars kassa
— 843 —
— 844 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
