Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
(1054). Alm. sedan dess representerar det
grekiska prästerskapet den nationella idén
gentemot ”latinarna”. Den under korstågen
fortgående motsättningen ledde till
Konstantino-pels fall och bysantinska rikets upplösning
(1204). I G., liksom i väldets övriga delar,
bildades latinska stater. Venetianare och
ge-nuesare härskade till sjöss, till lands uppväxte
västerländska feodalstater (ss. hertigdömet
Aten, furstendömet Akaja), vilka delvis ägde
bestånd långt fram i turktiden. Med det 1261
återställda kejsardömet i Konstantinopel
införlivades småningom delar av Hellas, öarna
och Peloponnesos. Under furstar av
paläolo-gernas hus bildades despotatet Mistra (se d.o.),
som några år överlevde Konstantinopels fall.
Under inflytande av de västerländska
feodalherrarna och av Venedig —- detta härskade
över Kreta till 1669 (och senare 1685—1715)
samt över de Joniska öarna till 1797 —
latiniserades till stor del G. Litterärt betydde delta
en uppblomstring (se nedan Litteratur). Ur
nationell och även moralisk synpunkt var
beröringen delvis till skada.
Den fortgående turkiska erövringen och
Konstantinopels fall (1453) bragte grekerna först i
n. och sedan i det eg. G. under
muhammedanskt herravälde. Men i saknad av utbildade
ämbetsmän måste sultanerna för sina
erövringars organisation och förvaltning söka sig
hjälp hos dessa greker, som ofta hos sina nya
herrar fingo stort inflytande och därigenom
för sina landsmän politiskt och i sht kyrkligt
lyckades bereda avsevärda förmåner. Så kunde
den ortodoxa kyrkan bestå med sin patriark
i spetsen i Konstantinopel. Likaledes
beskyddades under hela turktiden klosterstaten på
berget Athos. I mån av förmåga uppehölls av
prästerskapet och enskilda, ofta i utlandet
bosatta grekiska välgörare det bysantinska
skolväsendet och därmed studiet av den grekiska
antiken. Ej minst på Athos bevarades under
förnedringens dagar klart och obrutet det
nationella medvetandet. Det är G:s ortodoxa
kyrka, som banat väg för det nya G. Lm.
Efter 1821. I Rysslands politik mot
Turkiet hade som ett led ingått uppmuntrandet
av de kristna Balkanfolkens missnöje med det
turkiska överväldet. Det var också på rysk
botten, som konspirationerna för G:s
frigörelse gjordes. 1814 stiftades i Odessa Filike
he-tairia (vänskapsförbundet), som förberedde
opinionen bland grekerna i Turkiet för ett
väpnat uppror. Ledare för förbundet blev
prins Alexander Ypsilanti, son till hospodaren
av Moldau och Valakiet. Han överskred med
en mindre truppstyrka ®/3 1821 gränsen mellan
Ryssland och Turkiet men blev, då Moldau
och Valakiet sveko honom, snart slagen av
turkiska trupper. Under tiden hade uppror under
ledning av det ortodoxa prästerskapet
igångsatts i Morea, och härifrån spred sig
frihetsrörelsen (jfr Grekiska frihetskriget).
Upproret fick folkrättsligt erkännande genom
att England 1822 förklarade G. för krigförande
part (alltså icke som upprorisk provins). Den
heliga alliansen (se d.o.) var icke gynnsamt
stämd mot upproret, men en våg av hänförelse
för G., filhellenismen, gick genom Europa, och
många frivilliga skyndade till grekernas hjälp.
De första åren av kriget voro i stort sett
framgångsrika för grekerna, men sedan turkarna
1825 dragit till sig förstärkningar från Egypten
och i Ibrahim pascha erhållit en duglig
befälhavare, som bl.a. intog Missolonghi,
mörknade utsikterna för G. Genom Londonfördraget
1827 sökte England, Ryssland och Frankrike
förgäves att medla i striden. Men vid Navarino
kom det till en sammanstötning mellan den
turkiska flottan och den förenade
fransk-engelska eskadern under amiral Codringtons befäl,
varvid Turkiets sjömakt tillintetgjordes.
Härigenom erhöll G. värdefulla allierade, och
Rysslands krigsförklaring mot Turkiet 1828 tvingade
det senare att på en konferens i London 1830
och senare i Konstantinopel 1832 erkänna G.,
s. om en linje mellan Arta- och Lamiavikarna
samt ögruppen Kykladerna, ss. självständig
stat. Under frihetskriget hade greve
Kapodist-rias (se d.o.) 1827 blivit vald till president,
men hans auktoritet undergrävdes av ledarna
i frihetskriget, och han blev mördad 1831. Efter
ett års oroliga förhållanden utsågo de
förbundna makterna prins Otto av Bayern, ännu
omyndig, till konung 1832. Han landsteg i Nauplia
1833; landet styrdes under hans första
regeringsår av bajerska ämbetsmän, främst greve
Armansperg, som sökte införa en stram
förvaltning. Den grekiska kyrkan fick en självständig
författning 1833, varigenom den lösrycktes från
kyrkligt och politiskt beroende av patriarken i
Konstantinopel. Bajrarna motarbetades av
partier, som stödde sig på G:s allierade från
frihetskriget, Frankrike, England och Ryssland. En
konstitutionell författning genomdrevs med
hjälp av franska och ryska intriger vid
revolutionen 1843; en författning med ansvariga
ministrar, en senat, utnämnd av konungen, och en
folkvald kammare antogs 1844. Under
Krim-kriget 1853—55 fanns i G. en stark stämning
för att utnyttja Turkiets trångmål, men
engelska och franska trupper landsattes i Pireus och
förhindrade grekiska arméns mobilisering.
Detta i förening med konungens ställningstagande
för Österrike 1859 vid kriget mot Italien
uppväckte en alltmera utpräglad opposition, vilken
— 851 —
— 852 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
