Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
1862 ledde till militärrevolt och Ottos
avsättning. Genom engelskt inflytande valdes prins
Georg av Danmark till ”hellenernas konung”
1863. För att stärka hans ställning
överlämnade England vid hans trontillträde de joniska
öarna (se d.o.) till G. I samband härmed
förändrades författningen, och enkammarsystem
infördes 1864. Den grekiska folkopinionen
krävde, att de under turkiskt välde levande
landsmännen skulle förenas med G., och under
1860-talet riktade sig uppmärksamheten främst mot
Kreta, där ett uppror utbröt 1869, understött
från G. Upprorets misslyckande medförde en
period av parlamentarisk oreda, som upphörde
först 1875 genom att Trikupis blev
premiärminister. Denne, G:s störste statsman under
1800-talet, drev en fredlig politik. Han indrog
i landet utländskt kapital, som användes för
järnvägsbyggande och utveckling av sjöfart och
handel. Oppositionen samlades kring
Delyan-nis, som företrädde en aggressiv utrikespolitik.
Vid rysk-turkiska krigets utbrott 1877 bildades
i G. en nationell samlingsregering, vars ledande
kraft var Trikupis. Han verkade för
neutralitetspolitik, men utsikterna till Turkiets
tillintet-görelse och G:s fruktan att Bulgarien skulle
växa ut till Balkanhalvöns stormakt förde
krigs-ivrarna med Delyannis i spetsen till makten. En
grekisk armé mobiliserades, men innan den
överskridit gränsen, sammanträdde kongressen
i Berlin 1878. Här öppnades de förhandlingar,
som 3 år senare ledde till att G. erhöll
Thessa-lien och s. Epirus. Från 1882 till 1894 var
Trikupis premiärminister med korta avbrott, då
Delyannis övertog makten. 1885 sökte den
senare på gr. av östrumiliens införlivande med
Bulgarien att skaffa G. kompensationer och
bedrev omfattande rustningar men tvangs genom
stormakternas intervention att vika undan.
Trots ansträngningar misslyckades Trikupis att
bringa reda i de genom Delyannis’ politik
förstörda statsfinanserna. Tunga skatter i förening
med en föga lysande utrikespolitik förskaffade
Trikupis en impopularitet, som 1895 ledde till
hans definitiva fall. Delyannis, som blev hans
efterträdare, framdrev ett uppror på Kreta
1897 och sände krigsfartyg dit. Turkiet
förklarade krig, en grekisk armé under befäl av
kronprins Konstantin blev slagen i Thessalien, men
genom Englands förmedling slöts freden i
Kon-stantinopel 1897, där G. slapp undan med en
ofördelaktig gränsreglering och elt skadestånd.
1898 blev prins Georg av G. utnämnd till
ståthållare på Kreta, där han kvarblev till 1906,
då en revolution under ledning av advokaten
Eluterios Venizelos störtade honom. I stället
blev den grekiske politikern Zaimis ståthållare.
Makedonien drevo greker propaganda för
an
slutning till G., vilket föranledde turkiska
protester 1907. I samband med den ungturkiska
revolutionen 1908 proklamerades på Kreta union
med G., men grekiska regeringen avböjde för
att icke äventyra ett krig med Turkiet. Detta
ledde till en militärrevolt och upprättande av
diktatur 1909. Som politisk rådgivare
inkallades Venizelos, som okt. 1910 blev
premiärminister. Venizelos tog verksam del i bildandet
av alliansen mellan Balkanstaterna mot Turkiet.
När kriget (se B a 1 k a n k r i g e n) utbröt,
proklamerades unionen med Kreta. Under kriget
mördades konung Georg i Saloniki 1912 och
efterträddes av sin son Konstantin, som vunnit
stor popularitet genom sina segrar i första
Bal-kankriget. Vid den slutliga freden i London
1913 erhöll G. stora delar av Epirus, s.
Make-donien och Saloniki samt Egeiska havets öar
med undantag av Tenedos, Imbros och
Dode-kanesosöarna. Under världskriget var G. utsatt
för påtryckningar att medverka på
västmakternas sida, särsk. i febr. 1915 vid tiden för
Galli-poliexpeditionen. Venizelos, stödd på en
kompakt majoritet i riksdagen, verkade för
obetingad anslutning till ententen, men konung
Konstantin, som drev neutralitetspolitik,
avskedade honom och regerade med stöd av flera
premiärministrar, som alla hade svårt att
behärska den inre och yttre situationen. Trots
att valen s.å. blevo en seger för Venizelos’
politik, lyckade han ej förmå konungen avvika från
neutraliteten och grundade därför, skyddad av
de allierades trupper, en motregering i Saloniki
sept. 1916. När engelska och franska trupper
s.å. sökte konfiskera grekisk krigsmateriel i
Aten, avvisades de i en blodig strid med en
grekisk häravdelning. På gr. härav avbröto de
allierade makterna de diplomatiska
förbindelserna med konung Konstantin och framtvingade
1917 hans abdikation till förmån för hans andre
son, prins Alexander. Venizelos blev
omedelbart premiärminister, varefter G. gick med i
världskriget. En grekisk armé deltog i den
avgörande offensiven från Saloniki mot
Bulgarien 1918. Genom freden i Sèvres 1920 erhöll
G. större delen av Trakien med
Gallipolihalv-ön, öarna Tenedos och Imbros samt Smyrna
med bakomliggande område. Venizelos’ inre
styrelse motsvarade icke de utrikespolitiska
framgångarna, och när till inrikespolitikens
svårigheter kommo grekiska nederlag i Mindre
Asien mot Mustafa Kemal, led regeringen svåra
förluster vid valen 1920; därmed förbereddes
efter kung Alexanders död Konstantins
återkomst 1920. Venizelos lämnade landet. För att
hävda sin ställning måste konungen söka föra
det mindre-asiatiska kriget till ett lyckligt slut,
men misslyckades. Sedan grekerna förlorat
— 853 —
— 854 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
