Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gripbräde el. greppbräde - Gripenberg - Gripenberg, ätt - Gripenberg, 1. Hans Henrik - Gripenberg, 2. Oskar Ferdinand - Gripenberg, 3. Alexis - Gripenberg, 4. Lennart - Gripenberg, 5. Alexandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRIPENBERG
tvärs över brädet. G. kan följas ända till det
3:e årtusendet f.Kr. (det förhistoriska Babylon).
D.F.
Gripenberg, gods i Säby s:n, Jönköpings län;
utgör med underlydande 32 mtl; taxeringsvärde
över 1 mill. kr. Slottet är byggt i trä i 2 vån.
M. Sjöbeck foto.
Gripenberg.
med 4 hörntorn och är möjl. ritat av N. Tessin
d.ä.; det omgives av park och innehåller bl.a.
porträtt o.a. målningar, bibi, samt en
kulturhistorisk samling. G. är bildat av
fältmarskalken G. G. Wrangel. Från 1700-talets slut har
det varit fideikommiss inom ätten Hermelin;
nuv. innehavare är friherre J. Hermelin. Th.P.
Gripenberg, adlig ätt, stammande från J
o-han Wittman (1632—1703),
krigskommissarie i Finland 1675, adlad G. 1678, v.
landshövding i Nylands och Tavastehus län 1686;
dennes ättling i 4:e led var nedannämnde G. 1).
Av den vittutgrenade släktens medl. ha de
flesta varit bosatta i Finland, på vars
riddarhus ätten 1818 immatrikulerades. En gren, till
vilken höra G. 5) och 6), upphöjdes i finskt
friherrligt stånd 1865. — Litt.: L. Gripenberg,
”Anteckningar om släkten G.” (1927). C.
1) H a n s H e n r i k G., krigare (1754—1813),
var vid krigsutbrottet 1788 major vid
Tavastehus reg. och befordrades 1789 för visad
tapperhet och rådighet till överstelöjtnant. 1795 chef
för reg., blev G. i mars 1808 chef för 3:e
brigaden och utmärkte sig vid flera tillfällen samt
utnämndes till generalmajor. I början av 1809
erhöll G. befälet över första fördelningen i
Norrbotten, och det var han, som
undertecknade kapitulationen i Kalix (se d.o.). Visserligen
torde G. härvid låtit i hög grad påverka sig av
sin stabschef, överste A. F. Palmfelt, och hans
bevekelsegrunder voro säkerligen goda, men
han visade en betänklig brist på kraft och
beslutsamhet. G. stämdes sedermera inför
krigsrätt men förbjöds av Alexander I att
personligen infinna sig. Krigshovrättens dom blev
frikännande. P.S.
2) Oskar Ferdinand G., den
föregåendes brorsons son, militär i rysk tjänst (1838—
1916), officer vid inf. 1855, överste 1872,
generalmajor 1877 och general av inf. 1900. G.
deltog med utmärkelse i fälttågen i Polen 1863—
64, mot Buchara 1866—68 och ss. reg.-chef mot
Turkiet 1877—78. 1900 blev han chef för 6:e
armékåren och 1902 generalbefälhavare i Vilna
militärdistrikt. Efter rysk-japanska krigets
utbrott utsågs han i sept. 1904 till chef för 2:a
manchuriska armén och gjorde med denna i
jan. 1905 en framstöt mot japanernas v. flygel.
Otillräckligt understödd av Kuropatkin, blev
han emellertid slagen vid Sandepu 28/i,
begärde sitt entledigande och återvände till
Ryssland. Efter kriget var G. 1905—06
generalinspektör för inf. E.Bz.
3) Claes Alexis Constantin G., den
föregåendes kusin, ämbetsman och politiker
(1852—1927),
tillhörde 1885—91 Finska
statssekretariatet i
Petersburg, 1891—
1911 överdirektör i
fångvårdsstyrelsen
med undantag av
åren 1901—1906. G.
tog aktivt del i den
sista ståndslantdagen
1905—06, bl.a. som
vice lantmarskalk.
Han var verksam i
Finlands
frigörelse
arbete under världskriget och var ss. chargé
d’affaires och sedermera ss. minister (jan. 1918
—sept. 1919) Finlands förste diplomatiska
representant i Stockholm. A.N-ck.
4) Alexander Leonhard (Lennart) G., den
föregåendes syssling, ämbetsman och politiker
(f. 1852), blev 1896 senator och chef för
handels- och industriexp. men avgick 1900, sedan
han vägrat deltaga i den av Bobrikov inledda
våldspolitiken, samt utvisades 1903. Han
återvände efter storstrejken 1905 och tillhörde 1905
—07 Mechelins senat. G. har utg. ett antal
politiska broschyrer, bl.a. i språkfrågan, i
vilken han intagit en medlande ståndpunkt. G.
har vidare publicerat ”Ur mina levnadsminnen”
(1922) samt ”Anteckningar om släkten G.”
(1927). A.N-ck.
5) A 1 e x a n d r a G., friherrinna,
författarinna (1857—1903), utgav under pseud. Ringa
och A a r n e novellsamlingar. Intresserad av
samhälleliga spörsmål, särsk. kvinnorörelsen,
företog hon studieresor till England, U.S.A.,
Tyskland m.fl. länder och var från 1889 ordf,
i Finsk kvinnoförening, vars tidskr. hon utgav.
Hennes mest betydande verk är ”Reformarbetet
— 921 —
— 922 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
