Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grove, Sir George - Groves element - Grovsingel - Grovtarm - Groznyj - Grubb, C. L. - Grubb, Nils - Grubbe, ätt - Grubbe (Grubb), 1. Christopher - Grubbe, 2. Gustaf - Grubbe, 3. Samuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROVE
Grove [gräuv], Sir George, engelsk
musikskriftställare (1820—1900), urspr. ingenjör, 1850
sekreterare vid Society of arts, 1852 vid
Kris-tallpalatssällskapet, utgav 1879—89 det viktiga
och ännu mycket använda ”Dictionary of
mu-sic and musicians” (3 ed., 5 bd, 1927—28),
som i stor utsträckning vilar på G:s
originalundersökningar och i övrigt hade en
rad skickliga fackmän som medarbetare.
När Royal college of music 1882
upprättades, blev G. dess direktör. Ett
förtjänstfullt arbete är likaledes hans studie
”Beetho-ven and his nine symphonies” (1896). — Litt..’
C. L. Graves, ”The life and letters of Sir G. G.”
(1903). E.A.
Groves element [gråuvs], se Galvaniska
element.
Grovsingel, se Singel.
Grovtarm, tjocktarm, se C o 1 o n.
Groznyj, stad, med närmaste omgivningar
bildande ett autonomt område inom
Nordkaukasiska området av R.S.F.S.R. och
administrativ medelpunkt för Tjetjenska autonoma
området, vid Tereks biflod Sunzja; 97,095 inv.
(1926), därav 70,896 inom staden. G:s
omgivningar äro rika på bergolja och bilda
Rysslands näst största petroleumdistrikt (29 % av
totala produktionen). Oljeraffinaderier. S.
Grubb, C. L., se Grubbe 1).
Grubb, Nils, präst (1681—1724), efter
studier i Uppsala mag. i Wittenberg 1707, lärare
vid univ. i Greifswald, kallad till kyrkoherde i
Umeå 1711. I en tid av på många håll djupt
kyrkligt förfall verkade G. nitiskt för
kyrko-disciplin och bättre kristendomskunskap,
nykterhet och lappmission. G. blev emellertid 1720
anklagad för pietistiska irrläror m.m., varefter
en kungl. undersökningskommission tillsattes.
K.m:ts utslag kom först 1725, då G. redan var
död; i detta rentvåddes han från alla
beskyllningar och hans nitiska församlingsarbete
vitsordades. — Litt.: E. Wermcrantz, ”N.G.” (1906),
självbiogiafi utg. i ”Äldre sv. biografier”, 6
(1917). S.N.
Grubbe, ätt, adlad 1645 med nedannämnde
G. 1), utslocknad på svärdssidan 1906, på
spinnsidan 1926. En svåger till G. 1) var
assi-stensrådet Lars G. (1600—42), som tillhörde
adl. ätten Stiernfelt men upptagit namnet G.
och även behöll detta namn, då han 1629 fick
förnyelse på familjens adelskap. C.
1) Christopher Larsson Grubb
(adlad Grubbe 1645), ämbetsman (1594—1681),
president (borgmästare) i Kalmar 1636, t.f.
landshövding i Kalmar län 1665—72, känd ss.
en omsorgsfull samlare av sv. ordspråk (”Penu
proverbiale”, 1665) samt ss. förf, av ett lexi-
kaliskt arbete om sv. förnamn (”Prænomina
svio-goticha”, 1675). W.N.
2) G u s t a f G., den föregåendes sonson,
sjö-militär (1669—1759), var en tid i holländsk
tjänst och deltog efter hemkomsten i stora
nordiska kriget, blev 1715 kommendör, 1719
schout-bynacht, 1732 v. amiral, 1736 amiral och 1742
president i Amiralitetskollegium samt avled
efter 75 års tjänst. P-S.
3) Samuel G., den föregåendes brorsons
sonson, filosof (1786—1853). Efter filosofiska
studier i Uppsala
under D. Boèthius och P.
Högmark blev G.
1806 docent där i
teoretisk filosofi samt
efter Höijers död
prof, i samma ämne
(1813), vilken
lärostol han 1827 utbytte
mot den
praktiskfilosofiska. 1840—44
var han konsultativt
statsråd (till en
början t.f.
ecklesiastik
minister). Efter avskedet från
statsrådsämbetet levde G. som privatman i Uppsala,
sysselsatt med språkforskningar för Sv. akad:s
ordbok. G. var medl. av 1825—28 års
under-visningskommitté, blev led. av Sv. akad. 1830
och var Uppsala univ:s representant i
riksdagen 1834—35. — G. har ofta betecknats som
filosofisk eklektiker. Detta omdöme torde dock
vara i hög grad missvisande. Inflytandet från
andra tänkare (främst Kant, Fichte, Schelling,
Jacobi, Fries och Schleiermacher) är visserligen
påtagligt. Dessutom visar hans tänkande flera
likheter med Bibergs; på denna punkt torde
emellertid inflytandet ha varit ömsesidigt.
Genom det sätt, varpå G. sammansmälter de
upptagna tankemotiven i en omfattande syntes,
röjer han i själva verket betydande filosofisk
originalitet. Centraltanken i G:s filosofiska
system är idén om religionen ss. det syntetiska
momentet i ”bildningens organiska
sammanhang”. I ungdomsskrifterna är denna tanke
ännu inbäddad i Schellings identitetsfilosofi.
Utan att uppge den transcendentala grundsynen
utarbetar G. sedermera småningom ett
pla-tonskt färgat, religiöst-idealistiskt system, som
f.ö. i flera avseenden satt spår i Boströms
filosofi. Filosofiens objekt utgöres av de i det
receptiva förnuftet ”förnumna” idéerna om
det absolut sanna, goda och sköna. Det är
spekulationens uppgift att bringa dessa tre
huvudidéer till klarhet för medvetandet med
hänsyn till såväl deras egentliga väsen som
deras relation till den sinnliga verkligheten.
— 967 —
— 968 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
