Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grubbe, 3. Samuel - Grubbe, Lars - Grubbe, Marie - Grube, Max - Grube, Wilhelm - Grubenmann, Ulrich - Gruber, Johann Gottfried
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUBER
G:s system får alltså tre delar, den teoretiska,
praktiska och estetiska filosofien, vilka
motsvara intelligensens tre verksamhetsformer, den
intellektuella, etiska och estetiska, samt de tre
kulturformerna: vetenskap, moral och konst.
Liksom religionen är den sammanhållande
kraften i kultursammanhanget, utgör
religionsfilosofien enhetsbandet i det filosofiska
systemet. Även rättsfilosofiskt söker G. genomföra
den organiska betraktelsen, i vilken de
moralisk-religiösa principerna spela en viktig roll
vid sidan av de juridiska. — Själv
offentliggjorde G. förutom dissertationer och smärre
skrifter endast några rättsfilosofiska arbeten.
Hans föreläsningar över alla områden av
filosofien förvaras emellertid å Uppsala
univ.-bibl. De viktigaste ha utg. av A. Nyblæus och
K. R. Geijer (7 bd, 1876—84) samt av N.
Fran-sén (1928). — Litt.: J. Cullberg, ”S. G.” (1926;
med fullst. bibliogr.). J.Cbg.
Grubbe, Lars, ämbetsman (1600—42),
inträdde 1626 i det kungl. kansliet och
tjänstgjorde 1629—32 i fältkansliet som konungens
sekreterare. Ej sällan sändes G. som rapportör
till de olika sv. arméerna med ganska vidsträckt
fullmakt. Sedermera användes han av A.
Oxenstierna dels som mellanhand vid dennes
förhandlingar med regeringen i Sverige, dels
som civil medhjälpare åt Banér och
underhandlare hos de tyska furstarna, särsk.
kurfursten av Brandenburg. 1634 blev G.
statssekreterare, och s.å. utnämndes han efter sin
vän och gynnare Salvius till den viktiga posten
som sv. resident i Hamburg samt blev 1636
även fullmäktig vid den westfaliska armén.
S.å. återkallades dock G. till Sverige och blev
1637 även underståthållare och assessor i
Kommerskollegium, vilket dock ej ännu trädde i
verksamhet. Sin största insats torde G. ha
gjort, sedan han 1641 utnämnts till assistensråd
vid den sv. huvudarmén i Tyskland. Under den
svåra krisen efter Banérs död tillvaratog han
med energi och klokhet den sv. kronans
intressen. Efter Torstensons ankomst blev G.
hans biträde i politiska ärenden men erhöll
även ett reg., trol. närmast som ett
lönetill-lägg. Han hölls dock mycket utanför den mi
litära ledningen och trivdes därför ej i sin
ställning. I slaget vid Breitenfeld 1642
stupade han vid Torstensons sida. — Litt.: P. G.
Berggren, ”L.G.” (1898). P.S.
Grubbe, Marie, dansk adelsdam (o. 1640—
1718), dotter till Erik G. till Tjele i Jylland.
Hon var först g.m. Ulrik Frederik Gyldenlöve
(se denne), men äktenskapet upplöstes 1670,
och hon flackade sedan länge omkr. i
utlandet, där hon förslösade sitt mödernearv.
Senare äktade hon en jylländsk herreman, Palle
Dyre, som hon övergav tillsammans med en
ladufogde, Sören Sörensen Möller; med denne
gifte hon sig 1691. Under de sista åren före
hans död drevo de krogrörelse i Borrehuset
vid Grönsund på Falster. Hennes öde har
starkt intresserat senare danska förf.: Holberg
(Epistel n:r 89), Blicher (”En Landsbydegns
Dagbog”), H. C. Andersen (”Hönse-Grethes
Fa-milie”) och framförallt J. P. Jacobsen (”Fru
M.G.”). — Litt.: S. Kjær, ”Erik G. og hans tre
Döttre” (1904). P.R-iv.
Grube [grö’ba], Max, tysk skådespelare,
regissör och teaterledare (f. 1854). G.
debuterade 1872 på hovteatern i Meiningen, var sedan
anställd bl.a. i Bremen, Leipzig, Dresden och
1886—89 åter i Meiningen samt 1889—1905 vid
kungl. teatern i Berlin, från 1890 som
överregissör. G. var 1909—13 chef för hovteatern i
Meiningen och 1913—18 konstnärlig direktör
för Deutsches Schauspielhaus i Hamburg. G.
är en fantasifull och högt kultiverad regissör
i Meiningarnas anda och som skådespelare en
mästare i episoden. Bland hans större
uppgifter må nämnas hans fantastiskt groteske
Caliban i ”Stormen”, hans tragikomiske
Har-pagon i ”Den girige” och hans godmodigt
sarkastiske Mefistofeles i ”Faust”. G. har också
skrivit för teatern och dessutom utg. ”Im
Thea-terland” (1908), ”A. Matkowsky” (1909),
”Ju-genderinnerungen eines Glückskindes” (1917)
och ”Geschichte der Meininger” (1926). G.K-g.
Grube [grö’ba], Wilhelm, tysk sinolog
(1855—1908), 1883 docent, 1892 e.o. prof, vid
Berlins univ. G. utgav flera betydande avh.
över vissa tungusiska språk samt arbeten över
kinesisk etnografi, religionshistoria och
litteratur. Främst märkas ”Die Sprache und
Schrift der Jucen” (1896), ”Zur Pekinger
Volkskunde” (1901), ”Geschichte der
chine-sischen Litteratur” (1902). Den sistn. är ännu
den bästa översikt över Kinas litteratur som
finns. B.K.
Grubenmann [grö’ban-], U 1 r i c h,
schweizisk geolog och mineralog (1850—1924), prof, i
mineralogi och petrografi i Zürich 1893—1920
och president för Schweizische
naturforschen-de Gesellschaffs geotekniska kommission. G.
har gjort undersökningar inom olika områden
av mineralogi och petrografi, där hans ”Die
krystallinischen Schiefer” (2 Aufl. 1919) är ett
huvudverk. K.A.G.
Gruber [grö’bar], Johann Gottfried,
tysk litteraturhistoriker (1774—1851), ägnade
sig med förkärlek åt de tyska klassikerna;
”Charakteristik Herders” (1808), ”Chr. M.
Wie-land” (2 bd, 1815—16), ”Klopstocks Leben”
(1832) o.a. Till 1828 var han medred. i ”All-
— 969 —
— 970 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
