GRUNDSKATTER slag av g., se Bergsregale, Skogsrega-le och Vattenregale. Jfr R e g a 1 e. Grundskatter i betydelsen av viss jord påvilande, till sina belopp en gång för alla fixerade utlagor ha förekommit i Sverige sedan urminnes tider. Huru de först uppkommit, är höljt i ett visst dunkel. De olika namn, under vilka de uppträda, fngslama, ledungslama, skeppsvist m.fl., ge dock vid handen, att de urspr. varit lösen för allmogen påvilande besvär. I landslagen benämnas de gemensamt årliga laga utskylder och förklaras allmogen (om frälsets privilegier, se Frälse) vara pliktig utgöra dem utan tredska. Undan för undan bli de under medeltidens slut utökade i antal, genom att forna bevillningar — av glömska el. övergrepp — förvandlas i stående skatter. Utgående utan hänsyn till utgiftsbehovet, blevo de oaktat sitt offentligrättsliga ursprung assimilerade med inkomsterna av statens rent privaträttsliga jordinnehav och i jordeböckerna uppförda sida vid sida med kronoböndernas arrendeavgifter, den s.k. avraden. För såväl skatt som kronoböndernas utskylder var ränta en gemensam beteckning. De jordatal, efter vilka denna utmätts, voro olika för olika landskap, ss. öretal i Svealandskapen, attung i Östergötland; därtill kom sedan mantalet (se d.o.), efter hand som detsamma förvandlats från en personlig till en real beräkningsgrund. Om de grunder, varefter räntorna utgingo, gåvo jordeböckerna till en början sorgfälligt besked genom s.k. undervisningar. Fr.o.m. 1630-talet fann man dock onödigt att angiva skattemått för utlagor, som voro till själva sina belopp fastslagna, och uteslöt dem ur jordeboken, samtidigt med att alla de åldriga g., inkl, avraden, däri sammanfördes under benämningen årlig ränta, sedan även kallad jordeboksränta. Mantalet fick dock stå kvar som mått för framtida bevillningar. Många dylika blevo under förra hälften av 1600-talet genom ny usurpation förvandlade till stående skatter (t.ex. landtågsgärd, skjutsfärdspengar) för att sedan under början av 1700-talet under beteckningen m a n talsränta införas i jordeböckerna vid sidan av jordeboksräntan, som ju likväl även den till en del utgick efter mantal. Båda blevo genom förordning av n/s 1855 sammanförda under benämningen ränta. Räntan blev i sin ordning genom k. f. 5/e 1885 sammanförd med krono-tionden (se d.o.), som numera i trots av sitt namn var fixerad till sitt belopp, under benämningen g. Först i 11 :e tim. av de svenska g:s tillvaro fick denna term officiell hemul. G. utgingo av ålder till större delen in natura — t.ex. spannmål, smör, kött, järn, tjära — och endast till en mindre del i penningar. Bönderna strävade länge att genom s.k. ränte-förenkling få dem fixerade i en bestämd penningsumma men mötte motstånd hos Kronan och de ämbetsmän, vilkas lön bestod i indelta räntor (se Indelning). Penningvärdets successiva fall var för räntegivaren i lika hög grad ett skäl för ränteförenkling, som det för räntetagaren var ett skäl däremot. Bönderna fingo vara nöjda blott de fingo lösa räntorna efter markegång (se d.o.), vartill ovillkorlig rätt först 1855 blev dem tillerkänd. S. å. blev genom redan nämnda k. f. partiell ränteförenkling genomförd, i det de många småpersedlar, i vilka räntan fastställts, förvandlades dels till penningräntor, dels till s.k. huvud-räntepersedlar. Icke förrän 1869 fingo dock naturaskatterna helt vika för penningskatter i det då genom k. f. 23/? bestämdes, att såväl ränta som tionde, vare sig den var Kronan behållen el. indelt, skulle omsättas i pengar efter särsk. angivet markegångspris och efter detta värde framgent utgöras. Hade kronotionden icke redan genom s.k. tiondesättning blivit till sitt kvantum för alltid fastställd, skulle den vid omsättningen beräknas till det mått och det sädesslag, varmed den senast utgått. Det blev dock icke länge, som g. utgjordes med fixa penningbelopp. Efter det att tanken på deras avlösning uppgivits, yrkade bönderna energiskt på deras totala avskrivning och fingo också en utfästelse därom inryckt i 1873 års kompromiss (se d.o.). Utfästelsen infriades till en del genom 1885 års k.f., som nedsatte g. med 3O°/o. 1892 togs steget fullt ut genom beslut om den återstående g:s successiva minskning med lO°/o vartannat år, intill dess med 1903 hela g. skulle vara bragt ur världen. Nämnda år voro g. för sista gången synliga i riksstaten. Den sv. bondejorden hade lyckats befria sig från vad man under stridens gång kallat ”sekelgamla orättvisor”. Icke utan fog kunde dock invändas, att avskrivningen närmast betydde en vinst för den tillfällige jordägaren, som vid köpet av sitt hemman tagit g:s kapitalvärde med i beräkningen och nu fick detta till skänks genom statsmakternas beslut. — Litt.: H. L. Rydin, ”P. M. ang. det sv. skatteväsendets utveckling” (i ”Skatteregleringskommit-téns betänkande”, Bilaga 1882); A. Thomson, ”G. i den politiska diskussionen 1809—1866”, 1 (1923); F. Lagerroth, ”Indelnings- och g.-väsendets avveckling” (1927). F.Lth. Grundskola, detsamma som bottenskola (se d.o.). Grundskott, skott, som träffar fartyg i el. under vattenlinjen. Grundstam, trädg. För att erhålla nya exemplar av vissa kulturväxter, som ej kunna dra — 979 — — 980 —