Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundregaler - Grundskatter - Grundskola - Grundskott - Grundstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUNDSKATTER
slag av g., se Bergsregale,
Skogsrega-le och Vattenregale. Jfr R e g a 1 e.
Grundskatter i betydelsen av viss jord
påvilande, till sina belopp en gång för alla
fixerade utlagor ha förekommit i Sverige sedan
urminnes tider. Huru de först uppkommit, är
höljt i ett visst dunkel. De olika namn, under
vilka de uppträda, fngslama, ledungslama,
skeppsvist m.fl., ge dock vid handen, att de
urspr. varit lösen för allmogen påvilande
besvär. I landslagen benämnas de gemensamt
årliga laga utskylder och förklaras allmogen
(om frälsets privilegier, se Frälse) vara
pliktig utgöra dem utan tredska. Undan för undan
bli de under medeltidens slut utökade i antal,
genom att forna bevillningar — av glömska
el. övergrepp — förvandlas i stående skatter.
Utgående utan hänsyn till utgiftsbehovet, blevo
de oaktat sitt offentligrättsliga ursprung
assimilerade med inkomsterna av statens rent
privaträttsliga jordinnehav och i jordeböckerna
uppförda sida vid sida med kronoböndernas
arrendeavgifter, den s.k. avraden. För såväl skatt som
kronoböndernas utskylder var ränta en
gemensam beteckning. De jordatal, efter vilka
denna utmätts, voro olika för olika landskap, ss.
öretal i Svealandskapen, attung i Östergötland;
därtill kom sedan mantalet (se d.o.), efter hand
som detsamma förvandlats från en personlig
till en real beräkningsgrund. Om de grunder,
varefter räntorna utgingo, gåvo jordeböckerna
till en början sorgfälligt besked genom s.k.
undervisningar. Fr.o.m. 1630-talet fann man
dock onödigt att angiva skattemått för
utlagor, som voro till själva sina belopp fastslagna,
och uteslöt dem ur jordeboken, samtidigt med
att alla de åldriga g., inkl, avraden, däri
sammanfördes under benämningen årlig ränta,
sedan även kallad jordeboksränta.
Mantalet fick dock stå kvar som mått för framtida
bevillningar. Många dylika blevo under förra
hälften av 1600-talet genom ny usurpation
förvandlade till stående skatter (t.ex. landtågsgärd,
skjutsfärdspengar) för att sedan under början
av 1700-talet under beteckningen m a n
talsränta införas i jordeböckerna vid sidan av
jordeboksräntan, som ju likväl även den till
en del utgick efter mantal. Båda blevo genom
förordning av n/s 1855 sammanförda under
benämningen ränta. Räntan blev i sin ordning
genom k. f. 5/e 1885 sammanförd med
krono-tionden (se d.o.), som numera i trots av sitt
namn var fixerad till sitt belopp, under
benämningen g. Först i 11 :e tim. av de svenska
g:s tillvaro fick denna term officiell hemul.
G. utgingo av ålder till större delen in
natura — t.ex. spannmål, smör, kött, järn, tjära
— och endast till en mindre del i penningar.
Bönderna strävade länge att genom s.k.
ränte-förenkling få dem fixerade i en bestämd
penningsumma men mötte motstånd hos Kronan
och de ämbetsmän, vilkas lön bestod i indelta
räntor (se Indelning). Penningvärdets
successiva fall var för räntegivaren i lika hög
grad ett skäl för ränteförenkling, som det för
räntetagaren var ett skäl däremot. Bönderna
fingo vara nöjda blott de fingo lösa räntorna
efter markegång (se d.o.), vartill ovillkorlig
rätt först 1855 blev dem tillerkänd. S. å. blev
genom redan nämnda k. f. partiell
ränteförenkling genomförd, i det de många
småpersedlar, i vilka räntan fastställts, förvandlades
dels till penningräntor, dels till s.k.
huvud-räntepersedlar. Icke förrän 1869 fingo dock
naturaskatterna helt vika för penningskatter i
det då genom k. f. 23/? bestämdes, att såväl
ränta som tionde, vare sig den var Kronan
behållen el. indelt, skulle omsättas i pengar efter
särsk. angivet markegångspris och efter detta
värde framgent utgöras. Hade kronotionden
icke redan genom s.k. tiondesättning blivit till
sitt kvantum för alltid fastställd, skulle den vid
omsättningen beräknas till det mått och det
sädesslag, varmed den senast utgått.
Det blev dock icke länge, som g. utgjordes
med fixa penningbelopp. Efter det att tanken
på deras avlösning uppgivits, yrkade bönderna
energiskt på deras totala avskrivning och fingo
också en utfästelse därom inryckt i 1873 års
kompromiss (se d.o.). Utfästelsen infriades till
en del genom 1885 års k.f., som nedsatte g. med
3O°/o. 1892 togs steget fullt ut genom beslut om
den återstående g:s successiva minskning med
lO°/o vartannat år, intill dess med 1903 hela g.
skulle vara bragt ur världen. Nämnda år voro g.
för sista gången synliga i riksstaten. Den sv.
bondejorden hade lyckats befria sig från vad
man under stridens gång kallat ”sekelgamla
orättvisor”. Icke utan fog kunde dock
invändas, att avskrivningen närmast betydde en
vinst för den tillfällige jordägaren, som vid
köpet av sitt hemman tagit g:s kapitalvärde
med i beräkningen och nu fick detta till
skänks genom statsmakternas beslut. — Litt.:
H. L. Rydin, ”P. M. ang. det sv.
skatteväsendets utveckling” (i
”Skatteregleringskommit-téns betänkande”, Bilaga 1882); A. Thomson,
”G. i den politiska diskussionen 1809—1866”, 1
(1923); F. Lagerroth, ”Indelnings- och
g.-väsendets avveckling” (1927). F.Lth.
Grundskola, detsamma som bottenskola
(se d.o.).
Grundskott, skott, som träffar fartyg i el.
under vattenlinjen.
Grundstam, trädg. För att erhålla nya
exemplar av vissa kulturväxter, som ej kunna
dra
— 979 —
— 980 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
