Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gruter (Gruytère), Janus - Gruva - Gruvartiklar - Gruvbrytning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVBRYTNING
gav latinska klassiker (bl.a. Florus, 1597,
Taci-tus, 1607, Vellejus Paterculus, s.å., Livius, 1608)
och jämte J. Scaliger ”Inscriptiones antiquæ
totius orbis Romani” (1602). W.N.
Gruva är ett arbetsställe, i regel under jord,
med därtill hörande anläggningar, där
malm-el. mineralfångst bedrives el. bedrivits.
Benämningen g. användes även för det genom
gruvarbetet uppkomna tomrummet. I g. bearbetas
och utvinnes malmer och mineral ur fast berg;
vaskbergsfyndigheter, t.ex. av guld, platina,
ädelstenar o.d. kunna knappast benämnas g.
Anläggningen och driften av en g. (se G r u
v-brytning), liksom dess utsträckning och
form, äro beroende av de malmer och mineral,
som utvinnas ur bergarterna och dessas
geologiska förhållanden. G. och andel däri äro att
betrakta ss. lös egendom i juridisk mening med
undantag dock för fjärdeparterna i Falu g.,
vilka alltsedan 1700-talet ansetts vara fast
egendom och alltså kunna lagfaras. K.A.G.;M.H.
Gruvartiklar, fordom förekommande
benämning på stadgar och förordningar rörande
gruvhanteringen. Jfr Bergsartiklar.
Gruvbrytning har till ändamål frigörande
och upptransport av malmer, stenkol o.a.
nyttiga mineral ur deras förekomster i fast berg.
G. har uråldriga anor (se
Bergshantering) men i Sverige, med dess hårda och sega
malmer och bergarter, kunde de i utlandets
lösa bergarter särdeles lämpliga hackorna ej
användas för bergets lösbrytning, förrän man
lärde sig att genom bränning, ofta kallad
eldsättning el. tillmakning, göra berget skört.
Sedan krutet och framförallt de andra
sprängämnena införts (se Bergsprängning), ha
möjligheterna för en rationell g. i mycket hög
grad ökats. — Vid brant stupande fyndigheter
användes i allm. till att börja med d a g b r y
t-n i n g, men när gruvan blivit så djup, att dess
väggar börja bli osäkra el. att det kostar för
mycket att spränga hängväggen, övergår man
till underjords bryt ning. Vid
fyndigheter, som äro horisontella el. flackt stupande och
som utmärkas av relativt mäktiga överlagringar,
ävensom vid brant stupande fyndigheter, som
sakna utgående i dagen, använder man
under-jordsbrytning el. djupbrytning. Vid
mindre, täml. brant stupande fyndigheter, som
brytas med dagbrytning, sker uppfordringen ej
sällan direkt upp ur gruvöppningen, men i allm.
sker uppfordringen genom ett s c h a k t (se d.
o.), såvida ej terrängförhållandena äro så
gynnsamma, att det brutna berget kan fraktas ut
horisontellt i en stoll (se d.o.). — Vid
dagbrytning sker brytningen vanl. i s.k. pallar,
trappformiga avsatser. Det klassiska exemplet
på pallbrytningsgruva är Erzberg i Steiermark,
där brytningen bedrives i ett sextiotal pallar
över varandra. Pallbrytningen i Erzberg har
fått tjäna till förebild bl.a. för brytningen i
Kiirunavaara. — Underjordsbrytningens
anordning beror på fyndighetens stupning och
mäktighet samt på lokala förhållanden i övrigt. En
faktor av stor vikt därvidlag är hållfastheten
hos hängväggen el. taket över fyndigheten. Vid
fyndigheter med stark hängvägg el. fast tak
användes med fördel pallbrytning under jord,
ehuru här och var s.k. pelare måste
kvarläm-nas till stöd åt taket el. hängväggen. Vid
sådana fyndigheter återigen, där väggarna el. taket
ej äro fasta nog el. där alltför mycket av
värdefulla malmer el. mineral skulle behöva
kvar-sättas för deras uppbärande, måste andra
bryt-ningsmetoder tillgripas. — I relativt brant
stående fyndigheter har man länge använt
takbrytning med igensättning och vid
låg hållfasthet hos malmen dess variant
tvärbrytning. Den förra kännetecknas
därut-av, att man från schaktet indriver horisontella
orter (se d.o.) med ett vertikalt avstånd
sinsemellan av 30—40 m. och mer till fyndigheten
och in i denna, varigenom fyndigheten
uppdelas i s.k. etager. Fyndigheten utspränges
därefter å den första etagen till orthöjd el.
något däröver, och malmen utfraktas. Därefter
inbyggas i fyndigheten längs denna gående
bockorter med s.k. tappgluggar för
uttag-ning av bruten sten. Vidare uppspränges till
dagen el. gruvans botten, om dagbrytning ägt
rum, en s t i g o r t för nedtappning av det
ofyndiga igensättningsberget el. fyllningen. Sedan
rummet kring bockorten igensatts, spränger
man ned en horisontell malmskiva av 1—3 m.
tjocklek ur taket och fraktar ut den därvid
erhållna malmen genom tappgluggarna.
Därefter uppbyggas vertikala schakt av trä el. dyl.,
rullschakt, vilka äro avsedda för malmens
nedfrakt till tappgluggarna och vilka även
innehålla stegväg för personalen. Därefter
ned-fraktas fyllning på nytt till ringa höjd under
taket, varefter en ny malmskiva nedspränges
och fraktas ut genom rullschakten. Så
fort-sättes växelvis med igensättning och
sprängning, till dess hela etagen är utbruten, varefter
närmast underliggande etage påbörjas. Vid den
s.k. magasinsbrytningen undvikes
gruvans fyllning med ofyndigt berg, därigenom att
man hela tiden låter så mycket malm
kvar-ligga i rummet, att borrarna nå upp för
borrning och sprängning i taket. Sedan etagen är
uppsprängd, tömmes magasinet helt och
hållet från lössprängd malm. I detta fall kan
malmen tagas ut direkt i tappgluggarna,
varigenom rullschakt för malmen undgås, medan
stegvägar för personalen måste på ett el. annat
— 1001 —
— 1002 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
