Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gruvfält - Gruvgas - Gruvgården—Fors järnväg (G. F. J.) - Gruvingenjör - Gruvkarta - Gruvkompass - Gruvlagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRUVLAGSTIFTNING
i allm. efter någon av de viktigaste gruvorna
inom detsamma. K.A.G.
Gruvgas, se Metan.
Gruvgården—Fors järnväg, sign. G. F. J.,
längd 17,2 km., spårvidd 1,435 m.; är belägen i
Kopparbergs län och äges av Gruvgården—Fors
järnvägs a.-b., Dalafinnhyttan. Banans
sydligaste del mellan Fors station å n. stambanan
och Garpenberg öppnades för allmän trafik 1905
och n. delen Garpenberg—Gruvgården 1908.
Dess huvudsakliga trafikobjekt äro malm och
skogsprodukter. S.Stg.
Gruvingenjör är den allmänna beteckningen
för vid gruvdrift anställda ingenjörer, men är
även den officiella titeln å vissa tjänstemän i
bergsstaten, näml, bergmästarnes närmaste
underordnade. H.Nht
Gruvkarta, se Gruvmätning.
Gruvkompass, utgöras av en med glaslock
försedd metalldosa, i vilken en magnetnål är
upphängd på sådant sätt, att den kan röra sig
i såväl vertikalplanet som horisontalplanet. På
gr. av inklinationen (se d.o.) skulle en vanlig
nål ställa sig brant lutande även på neutral
mark, men då instrumentet är avsett att ge
utslag endast för malmmagnetiska krafter, är å
nålens sydända anbragt en motvikt, så
avpassad, att nålen å neutral mark ställer sig
horisontell. G. användes för uppsökande av
magnetiska järnmalmer, vilka ge sig till känna
därigenom, att nålen genom deras inverkan
avviker från sitt horisontella läge. Ju större och
rikare malmen är och ju närmare man
befinner sig malmen, desto större bli nålens
avvikelser. Med detta enkla instrument ha ett
mycket stort antal järnmalmer upptäckts i
Sverige. — Medan g. huvudsaki. användes för att
genom deras inverkan på nålens inklination
bestämma förekomsten och läget av
magnetiska malmer, användas de s.k.
bergkompasserna för att genom uppmätning av
variationer i deklinationen, d.v.s. avvikelser i
förhållande till den magnetiska meridianen, utröna
förekomsten av magnetiska malmer och deras
ungefärliga läge. I dessa kompasser är nålen
rörlig huvudsaki. i horisontalplanet, och
genom att iakttaga nålens svängningar kan man
bilda sig en viss uppfattning om de krafter,
som påverka den. I motsats till g. torde
berg-kompassen numera vara ur bruk. — När det
gäller noggrannare magnetiska mätningar, är
g. ej lämplig, utan för detta ändamål användes
magnetometern (se d.o.). H.Nht.
Gruvlagstiftning. De äldsta författningarna
i Sverige rörande gruva utgjordes av de under
förra hälften av 1300-talet utfärdade
bergsordningarna och bergsprivilegierna. Dessa
för
fattningar, som innehöllo föreskrifter om ord
ningen för gruvbrytningen samt bestämmelser
av privilegienatur, voro emellertid icke
allmängiltiga utan gällde endast vissa bestämda
bergverk. Den första allmänna sv. g. tillkom under
medeltidens sista skede och utgjordes dels av
ett additament (tillägg) till konung Kristoffers
landslag, dels av ett rådsbeslut från 1485. Denna
g. byggde på den uppfattningen, att rätten till
mineralen tillkom vederbörande jordägare,
frälsemannen å frälsejord, skattebonden å
skattejord samt Kronan å kronojord; dock
gällde härifrån det undantaget, att gruvor å
lands-och häradsallmänningar icke tillkommo dessas
ägare utan enl. additamentet hörde ”konungen
enskilt till”. Här möter för första gången i
den sv. rättsutvecklingen ett verkligt
bergs-regale (se d.o., där även principerna för den
sv.g. under 1500-, 1600- och 1700-talen
beskrivas). För att gynna bergshanteringens
utveckling började Kronan under 1600-talet att
lämna upptäckare av gruva rätt att deltaga
i driften av densamma. På detta sätt
uppstod inmutningssystemet (se Inmutning).
Genom k.f. 10/9 1723 tillerkändes den, som
upptäckte en mineraltillgång å annans mark,
vissa förmåner, näml, dels viss
vedergällning av Kronan, dels rätt att med
jordägaren deltaga i gruvdriften, varvid
upptäckarens andel skulle uppgå till % och
jordägarens till %. De under 1700-talet utfärdade
förordningarna upphävdes först genom 1855
års gruvstadga. Genom stadgan företogs, i
avsikt att bättre tillgodose jordägarens intresse,
en inskränkning av kretsen av de föremål, som
kunde inmutas. Enl. den tidigare lagstiftningen
hade näml, praktiskt taget alla kända metaller
och mineral utgjort föremål för inmutning.
1855 års gruvstadga ersattes dels genom K. m:ts
förnyade gruvstadga 16/s 1884, dels genom
lagen 28/s 1886 ang. eftersökande och bearbetande
av stenkolsfyndigheter. Rörande stenkol hade
näml, avsiktligen icke givits några
bestämmelser i 1884 års gruvstadga. Dessa båda
författningar äro fortfarande gällande.
Den nu gällande gruvstadgan bygger i likhet
med 1855 års gruvstadga på den principen, att
vissa i gruvstadgan särsk. angivna mineral
kunna göras till föremål för inmutning och
bearbetande av den, som därtill anmäler sig
(inmutningssystemet). De mineral, som kunna
inmutas, utgöras dels av malmerna till följ,
metaller, näml.: guld, silver, platina, kvicksilver,
bly, koppar, järn, med undantag av sjö- och
myrmalmer, mangan, krom, kobolt, nickel, zink,
tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,
anti-mon och arsenik, dels ock av svavelkis,
mag-netkis och grafit. Genom lag % 1901 har in
— 1005 —
— 1006 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
