Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Befolkning - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNLAND
Befolkning. 31/i2 1930 räknade den
danska befolkningen 243 personer, häri icke
medräknade kryolitbrottets arbetare, vilkas styrka
sommaren 1930 var 90 man, vid vinterns
början 72 man. Av den danska befolkningen
1921 — 274 personer (härav 69 kvinnor) —
voro 33 sysselsatte inom administrationen, 89
i handeln, 17 vid kyrko- och skolväsendet och
135 i bergsbruk. — Den infödda
befolkningen, eskimåerna (se d.o.) el. grönländarna,
uppgick 1921 till 14,081, varav 843 voro
sysselsatta i kyrko- och skolväsen, 279 inom
administrationen, 1,169 i handeln och 54 i
bergsbruket; återstoden, 11,736, levde på jakt och fiske.
Större delen av befolkningen bor på v. kusten
mellan Melvillebukten och Kap Farvel.
Rasblandningen är sannolikt rätt stor.
Grönländarna äro kristna, och skolbildningen är
ganska god. I kyrkor och skolor användes de
inföddas språk; 1 tidning och 1 tidskrift samt
en och annan bok utgivas på grönländska.
E.S.;J.C.
Historia. Nordmannakolonierna
i G. Moderna undersökningar, framförallt
betydande utgrävningar i skilda delar av G.,
visa rester av spridd eskimåbebyggelse utefter
större delen av ö. kusten, hela v. kusten och
delar av n. kusten. Åldern hos några av dessa
fynd uppskattas till minst 2,000 år. Bland de
märkligaste äro de, som gjorts i Kap
Yorkdi-striktet vid Melvillebukten och Smiths sund.
Rester av Thulekulturen (se d.o.) visa en
årtusenden gammal samhörighet mellan
grönländska och amerikanska eskimåer och klarlägga
de förras urspr. invandringsvägar från
Nordamerika över den arktiska arkipelagen till G.
över G:s äldsta historia vilar eljest ett
ogenomträngligt töcken, som på åtskilliga viktiga
punkter ej skingras ens efter den förste
skandinaviske upptäckarens landstigning 877, då
Gunbjörn, Ulf Krages son, av stormar och
strömmar driven v. om dittills kända områden,
landsteg i trakten av nuv. Angmagssalik på
G:s ö. kust. Något kolonisationsförsök
gjordes icke; först 970 landstego åter två
islänningar, Snæbjörn Galte och Rolf av Rödenæs,
i närheten av Angmagssalik och övervintrade.
— Av vida större betydelse blev Islandsbonden
Erik Rödes resa 983. Erik hade förklarats
fredlös under 3 år och avseglade från
Brede-fjord samt nådde G:s ö. kust. Han följde
isgördeln utefter denna, rundade landets
sydspets och landsteg i nuv.
Julianehaabsdistrik-tet. Med en hårdförhet, en energi och
begåvning, soro ställer hans gärning fullt i rang
m d de förnämsta geografiska bedrifterna,
fullföljde han sin upptäckt och genomforskade
grundligt ett vidsträckt område. Han fann spår
av eskimåerna, som tidigare bebott även dessa
trakter men nu dragit sig undan mot n. När
förvisningstiden var tilländalupen, återvände
Erik till Island för att organisera utvandring
i stor stil till det nyupptäckta landet, som
han, trol. i reklamsyfte, döpt till G. Han
lyckades väl. 986 avseglade han från hemön
med 25 fartyg, bemannade med släkt och
vänner från Islands nordvästland och lastade med
för en kolonisation viktiga förnödenheter, bl.a.
kor, får, getter och hästar. Av Eriks flotta
nådde dock endast 14 skepp det nya landet.
Nordborna slogo sig först ned i de djupa,
gräsrika fjorddalarna i Julianehaabsdistriktet och
grundade den s.k. österbygden, vilken man
sedermera länge trodde vara belägen på
ostkusten. Erik bodde själv på Brattalid
vid Eriksfjorden (nuv.
Tunugdliarfiakfjor-den). Huvudnäringen var boskapsskötsel,
varjämte jakt och fiske bedrevos i stor
utsträckning. Under sina jaktfärder kommo
nordmännen allt längre norrut; småningom
grundlädes Västerbygden kring nuv. Godthaab.
T.o.m. något n. om Upernivik har man vid
Kingigtorssuakfjället funnit en runsten, som
berättar, att den en gång i april uppförts av
tre nordmän, som där övervintrat.
Kolonierna syntes till en början gå en
lycklig framtid till möte. Under sin
blomstrings-tid räknade de c:a 3,000 inv., och i
österbygden funnos minst 190, i Västerbygden c:a 90
gårdar. Landet kristnades o. år 1000, och
1126 gjordes G. till eget biskopsdöme med
biskopssäte i Gardar (nuv. Igaliko). Här
finnas ännu ruiner av én domkyrka, och en
annan praktfull kyrkoruin vid Kakortok (nära
Julianehaab) vittnar fortfarande om en högt
uppdriven byggnadskultur. Vid Ikigait har slutl.
påträffats en kyrka med kringliggande
kyrkogård, där man funnit kistor med skelett och
dräkter, vävda av fårull, men även lik, som
svepta i sina dräkter lagts direkt i jorden.
Andra fynd bestyrka, att även åtskilliga kloster
funnits. Allt vittnar om en kultur, jämförlig
med moderlandets. G:s förste biskop,
islända-ren Erik Gnupson, torde ha avrest till G.
1112 och omkommit 1121 under en
missionsresa till Vinland (se d.o.). Hans
efterträdare Arnold invigdes till ämbetet av
ärkebiskop Asker 1124 i Lund. G:s siste biskop,
Alf, dog o. 1377. Mot slutet av 1400-talet
utnämndes visserligen nya biskopar, men ingen
anlände dit. I början synas förbindelser med
Island och Norge ha varit något så när
regelbundna, och man hämtade sina oundgängliga
förnödenheter, framförallt järn, säd, och tjära,
därifrån med Bergen som viktigaste
utskeppningsort. Men kolonisterna behövde själva
— 1071 —
- 1072 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
