Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNLAND
sina jämförelsevis fåtaliga fartyg till strövtåg
utefter de väldiga kusterna, och när
moderlandet småningom fann, att förtjänsten på de
farliga färderna till G. ej motsvarade
förväntningarna och dessutom politiska förhållanden,
krig och digerdöden med sin katastrofala
avfolkning av Norge lade ytterligare svårigheter
i vägen, blev förbindelsen mer och mer
oregelbunden. När G. 1261 uppgav sin
självständighet och gav sig under norska kronan,
monopoliserades handeln omedelbart. Endast
norska fartyg fingo rätt att anlöpa G., men av
förut antydda skäl blev följden, att så gott
som fullständig stagnation i förbindelserna
inträdde. Historiskt säkert påvisbart ankom det
sista fartyget från G:s kolonier till Europa
under denna period 1410. Därefter breder sig
mörkret över dem, även om ett påvebrev 1492
tyder på, att vid denna tid pålitliga
underrättelser anlänt från G., vittnande om allmänt
förfall. Säkerligen har dock en av den danske
konungen Kristian I i samråd med Portugals
monark, Alfons, sannolikt 1472 utsänd exp.
under ledning av Pining och Pothorst nått ö. och
möjl. v. kusten.
Kolonierna voro dömda till undergång, trol.
av tre skäl. Dels har den bristande tillförseln
av förnödenheter spelat en stor roll.
Sjukdomar — möjl. pest, påvisbart tuberkulos —
ha varit ödesdigra Slutl. ha nordmännen
kommit ej blott i kontakt men också i blodiga
konflikter med eskimåerna. Enl. en uppgift,
som härrör från Ivar Baardsön, ödelädes av
dem Västerbygden fullständigt redan före 1370.
Eskimåanfall mot nordborna 1379 ha
sannolikt varit riktade mot österbygden och ha
trol. ej — som ofta uppgives — med
Västerbygdens undergång att skaffa. I varje fall har
Västerbygdens sluttragedi utspelats omkr. denna
tidpunkt, österbygden har ägt bestånd längre.
Eskimåsagor berätta ännu om kamp mellan
de båda raserna. När den siste nordmannen
i G. stupat, veta vi ej med säkerhet, men det
kan antagas, att det skett någon gång mot
slutet av 1400-talet.
G:s återupptäckande och
historia intill 177 4. De geografiska
upptäckterna kring 1500 medförde betydande politiska
omvälvningar, som åtm. indirekt blevo av
betydelse även för G. Under sökandet efter
Nordost- och Nordvästpassagerna upptäcktes
på allvar de stora värden, som de n. haven
erbjuda i form av rikt fiske och jaktbyte, och
därmed blevo de arktiska områdena av
ekonomisk betydelse. Men även kännedomen om
det gamla nordmannaväldet på G. — ej
minst Ivar Baardsöns berättelse — har
säkerligen bidragit till de dansk-norska exp., som
under 1500-1600-talen utgingo för att
åter-uppsöka G. — Ärkebiskop Erik Walkendorff
log i början av 1500-talet initiativ till en exp.
till G. men kom i onåd hos Kristian II, som
då själv ville organisera förelaget. Men hans
strider med Sverige kommo hindrande i vägen,
och när sedermera nya försök gjordes alt finna
nordbornas G., missförstodos de gamla
kursbeskrivningarna och 3 exp., som utrustades av
Fredrik II (C. Aalborg 1568, skotten Allday
1579 och M. Hejnesön 1581) måste återvända
med oförrättat ärende. Först genom
engelsmannen John Da vis’ utforskande av kusten
från Godlhaab till Upernivik 1585—87 fick
man visshet, att det barska jökellandet
verkligen var identiskt med de gamla
nordboområdena. Det dansk-norska intresset hölls ständigt
vid liv. Kristian IV utsände sålunda 1605 tre
fartyg under befäl av G. Lindenow med
engelsmannen J. Hall, vilken deltagit i Davis’ resor,
som lots. Denna exp. följdes 1606—12 med
växlande framgång av nya. Ett gott
kartlägg-ningsarbete tillhör deras bästa resultat. 1616
genomseglade W. Baffin hela Davidssund och
trängde t.o.m. in i Smiths sund; därmed var
G:s återupptäckande ett faktum, i sht som
engelsmännen Richardson och Hudson utförde
betydande undersökningar på ostkusten.
Landet var sålunda nu känt i grova huvuddrag,
och holländska, engelska och norska valfångare
styrde allt oftare kosan dit för att bl.a. idka
byteshandel med eskimåerna.
Denna förbindelse blev avgörande och gav
impulsen till ett företag, som skulle bli av
genomgripande betydelse. Redan Fredrik III
hade upptagit G:s vapen, isbjörnen, i de
förenade konungarikenas gemensamma riksvapen,
och efter stora svårigheter lyckades den
norske prästen Hans Egede med stöd av Fredrik
IV och ett av honom startat Grönlandskompani
i Bergen få till stånd en ny exp. till G. 1721
avseglade Egede från Bergen och
landsteg % på Haabets ö vid Godthaab;
därmed var landet ej blott återupptäckt men
också återerövrat. Redan under denna första
tid gingo religiösa och merkantila intressen på
ett lyckligt sätt hand i hand. Egede var en
starkt ideellt besjälad men också utpräglat
praktisk man. Hans vidsträckta resor i
mis-sionssyfte utefter kusterna blevo av största
betydelse även för vetenskapen — han återfann
bl.a. de båda borttappade nordmannabygderna
— och de direkta handelsintressena. Han
kartlade kusten mellan Disko och Kap
Farvel och gav ingående beskrivning av
land och folk. Han har på så sätt sin
kanske största betydelse genom att ge en
klar och riktig anvisning om de vägar, som vid
— 1073 —
— 1074 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
