GRÖNLAND kommande kolonisationsarbete borde följas av myndigheterna och som verkligen också av dem i tillämpliga delar följts. — Förhållandena voro dock ännu mycket vanskliga. Valfångare, framförallt holländare, demoraliserade i hög grad befolkningen. Mot Egedes inrådan sökte Fredrik IV kolonisera landet med såväl manliga som kvinnliga tukthusfångar. Detta misslyckades, och efter denna tid sände man i stället kvalificerat folk till G. En svår koppepidemi rasade 1733—34 och bortryckte tusentals människor, och slutl. hade Egede allvarliga konflikter med ”De mähriska bröderna”, som i missionssyfte anlände 1733 och anlade Nya Herrnhut. Kristian VI tröttnade slutl. och beslöt att uppgiva i varje fall missionsverksamheten; sannolikt var det Egedes enträgna böner och herrnhutarnas ankomst, som förmådde konungen att avstå härifrån, även om han själv givit tillstånd till deras inresa. Spänningen mellan Danmark och Holland ledde slutl. till öppen strid under G:s kuster, bl.a. i sjöslaget i Diskobukten 1739, vilket slutade med holländarnas nederlag. Trots allt arbete, som nedlades av såväl stat som enskilda, blev det ekonomiska utbytet av de nya kolonisterna så ringa, att kronan 1734 överlät såväl missionen som handeln med betydande statssubvention till köpmannen J. Se-werin, ”G:s patron”. Denne gjorde dock betydande förluster, och 1749 överläts på Sewe-rins begäran G:s besegling med därav följande lättigheter och skyldigheter på det 1746 bildade Kongelige octroyerede almindelige Han-delskompagni. Även detta måste upphöra efter energiskt men ekonomiskt föga lysande arbete, sedan 9 av västkustens mest betydande kolonier anlagts. Staten inlöste alla aktierna, trots att det visade sig, att driften gått med stor årlig förlust. Följden blev, att Kongelige grönlandske Handel bildades och som ett direkt statsorgan övertog ledningen och det omedelbara ansvaret för all verksamhet i G. Företaget är fortfarande verksamt med ung. samma maktbefogenhet. Statens betydelse för G. under tiden 1721—74 får på intet sätt underskattas, men landets historia under denna epok är dock i högre grad liktydig med missionens och den mer el. mindre maskerade privathandelns. Religiösa och merkantila intressen samarbetade på ett i stort sett friktionsfritt sätt. Framsynta, djärva och på uppoffrande, andligt arbete inriktade män grundläde under ofta svåra uppoffringar vår moderna kännedom om G. H. Egedes son, medarbetare och efterföljare, Poul Egede, i likhet med fadern senare utnämnd till dansk titulärbiskop, var liksom denne en föregångsman. Av andra missionärer böra nämnas O. Fabri-cius, som i sin märkliga ”Fauna Grönlandica” gav den första framställningen av G:s fauna och allmänna biologi. Värdefulla skildringar av jämförlig art ha lämnats av E. Saaby, Glahn och E. Thorhallesen. Herrnhutaren David Cranz utgav 1765 ett på området grundläggande verk i 3 bd, ”Historie von Grönland”. Även handelspioniärerna Peter Olsen Wallöe och Lars Dalager ha för alltid inskrivit sina namn i G:s historia från detta sekel, den förre genom en exp. 1751—53 från Godthaab runt Kap Farvel och ett stycke upp efter ö. kusten, den senare genom sitt stora arbete ”Relationer om Grönland” med utförliga uppgifter om land och folk. G:s inre historia efter 177 4. Om också den lyckliga samverkan mellan mission och profanintressen kvarstod även efter 1774, blev detta dock ett märkesår. Missionen fortsatte att spela sin stora roll, men dessutom inträdde Kongel. g:ske Handel som avgörande maktfaktor i intimt samarbete med de huvudsaki. vetenskapligt betonade exp., av vilka flertalet i avgörande grad tjänat G:s centrala intressen. — Namnet österbygden hade länge givit upphov till den meningen, att kolonien legat på ostkusten. Tidigare nämnda återupptäckare av densamma voro av den uppfattningen, att det sydligare fyndet av kolonirester tillhörde Västerbygden, och först 1792 utgav dansken von Eggers en skrift, i vilken han riktigt sökte bevisa, att såväl öster- som Västerbygden legat på v. kusten. Av dessa o.a. skäl ökades intresset för G:s utforskande och gav efter 1774 fram till våra dagar upphov till talrika vetenskapliga exp. Åtskilliga av dessa ha, utom genom lösandet av specialuppgifter, blivit av betydelse även för landets allmänna historia. De viktigaste äro följ.: 1806—13 besökte den tyske geologen Giesecke v. kusten och upptäckte bl.a. den för G:s ekonomi numera ytterst viktiga kryolitförekomsten vid Ivigtut. 1818 upptäckte engelsmannen J. Ross polareskimåerna i Kap Yorkdistriktet. 1822 landsteg engelsmannen W. Scoresby som den förste i historisk tid på ö. kusten, vilken kartlades mellan 69—72° n.br. 1823 ankom hans landsman Clavering likaledes till ö. kusten, 74° n.br., och påträffade eskimåer. 1829—30 företog dansken Graah en exp. i en Konebaad (större eskimåroddbåt) runt Kap Farvel till 65° n.br. och kallade den nyupptäckta ostkuststräckan Frederik VI :s kust. Den engelska Franklinexp. hade startat 1845 för att söka genomföra Nordvästpassagen men förolyckades. Under sökandet efter densamma genomforskades även delar av farvattnen n.v. om G. av amerikanerna Kane 1853, Hayes 1860 — 1075 — — 1076 —