GRÖNLAND förbjöds all annan trafik på G. än monopolets — stabiliserades förhållandena i G. på ett för alla parter lyckligt sätt. Regeringens politik har ständigt gått ut på att genom ett rationellt utnyttjande av landets naturliga tillgångar, framförallt jakt och fiske, och genom införande av förbättrade metoder vid all fångst säkerställa ett sunt ekonomiskt grundlag för eskimåernas livsföring. Tillvaratagandet av koloniens verkliga intressen har alltid varit de makthavandes ledande princip, även när detta stundom krävt ej obetydliga uppoffringar från moderlandet. Danmark intar därvidlag en föredömlig särställning i den allmänna kolonisa-tionshistorien. Ett led i dess strävanden har städse varit att klokt undvika all forcering, som otvivelaktigt skulle blivit ödesdiger. Man har i stället med framgång sökt i sådant tempo, att eskimåerna verkligen kunnat tillgodogöra sig utvecklingen, uppfostra dem till den mognad, som kräves för självständig kontakt med andra kulturformer än den inhemska. Därför kvarstår också ännu absolut förbud, för vem det vara må, alltså även för danska statsmedborgare, att utan regeringens tillstånd besöka landet. Sådant medgivande lämnas endast åt den, som vinner anställning i Kongel. g:ske Handels tjänst el. kan styrka vetenskapligt syfte med sin resa. Härigenom har G:s befolkning undgått att ödeläggas av kulturens följdsjukdomar av olika slag. Den har kvar-lämnats i sin naturliga miljö och fått förbliva vid sina genom årtusenden invanda näringar men har samtidigt erhållit allt det stöd i politiskt, socialt, ekonomiskt och tekniskt avseende, som krävts. I början var styrelsesättet upplyst despotiskt. Men den konsekvens i förening med mild fasthet, som alltid varit en av de ledande principerna i Danmarks G.-politik, har också lett till, att en avsevärd uppmjukning kunnat äga rum i gällande förordningar i så måtto, att grönländarna nu i betydande utsträckning äga ett för under motsvarande förhållanden koloniserat folk sällsynt frisinnat och väl avpassat självstyre, som visat sig ägnat att i olika avseenden höja befolkningen. Eskimåernas outtröttlige vän, en tid direktör för Kongel. g:ske Handel, H. J. Rink, den moderna eskimologiens grundläggare, genomdrev redan 1872, att grönländarna själva fingo deltaga i landets styrelse. 1908 utvidgades denna rättighet, och 1925 antogs en ny ännu gällande lag, som tillerkänner dem ännu större befogenhet. Se Förvaltning och Rättskipning nedan. G., Danmark och Norge. Redan i kungl. brev 1776 förbjöds varje form av trafik på G., som då var känt upp till 73° n.br. Därefter gjordes det viktiga tillägget, att samma skulle gälla även för ev. framtida nyvinningar. Därigenom fastslogs G:s egenskap av en helhet, icke en samling av varandra mer el. mindre oberoende kolonier. I Kieltraktaten 1814 avstod Fredrik VI för sig och sina efterkommande Norge till Sverige, men G., Island och Färöarna undantogos i särskild paragraf. Norge bestred danske konungens rätt att sålunda avskilja nämnda delar men vidhöll ej sitt påstående vid den slutliga regleringen av statsskuldförhållandet mellan Danmark och Norge. I särsk. stortingsbeslut 1821 erkändes, att alla ömsesidiga fordringar och mellanhavanden i anslutning till föreningen mellan Danmark och Norge ordnats, i och med att ekonomisk uppgörelse ang. statsskulden träffats, och 1826 erkände Norge utan varje territorellt förbehåll det danska monopolet och dess befogenhet. Vid överlåtandet av de danska Västindiska öarna 1916, då G:s karaktär av ö var bindande klarlagd, erhöll Danmark försäkring från U.S.A., att denna stat ej gjorde el. ämnade göra anspråk på G. Av ambassadörkonferensen i Versailles fick vidare Danmark 10/s 1921 Englands, Frankrikes, Italiens, Japans och flera andra makter godkännande av sin suveränitet över G., vilken i enlighet med bestämmelserna i k.br. av 1776 då proklamerats. Redan 1919 hade Norge underrättats härom I verbalnot meddelade dess dåv. utrikesminister, att Norge ej skulle göra några som helst svårigheter i berört avseende. 1921 protesterade Norge emellertid med hänsyn till norska fångstintressen mot danska monopolets befogenhet på G:s ö. kust. Dessa intressen bestredos dock av Danmark, som även hävdade, att landets öppnande skulle vara av ödesdiger verkan för eskimåerna. Efter långvariga förhandlingar träffades slutl. överenskommelse. Denna trädde i kraft Vs 1924, avsåg att gälla under 20 år och medgav på särskilda villkor norrmännen tillträde till området från Lindenows fjord (60°27' n.br.) till Nordostrundingen (81° n.br.) med undantag av Angmagssalikdistriktet. Villkoren och undantagen gjordes för att skydda eskimåbefolkning och viltbestånd. Under de närmast följ, åren ha såväl Danmark som Norge bedrivit intensiv verksamhet här, från dansk sida huvudsaki. vetenskaplig och som sådan ytterst resultatrik, från norsk i övervägande grad i form av fångstexpeditioner. Trots överenskommelsen utbröt 1930 en skarp kontrovers beroende därpå, att Norge, som förklarade området vara ingen mans land, utrustade några medl. av en fångstexp. med doc. A. Hoel i spetsen, försedd med polismyndighet i området i fråga. Danmark förklarade detta — 1079 — — 1080 —