Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Litt. - Grönlandsduva - Grönlandsfalk - Grönlandshund - Grönlandsströmmen el. Östgrönländska strömmen - Grönlandssäl - Grönlandsval - Grönlingsläktet - Grönlund, Christian - Grönländare - Grönmalt - Grönroos, Gustaf Hjalmar - Grönrutiga kremlan el. rutkremlan - Grönråg - Grönröta - Grönsaker - Grönsandsbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNLANDSDUVA
Litt.: Geografi: ”Meddelelser om G.”
(1879 ff); S. Petersen, ”G. i Hverdag og Fest”
(1928): ”Greenland” (3 bd, 1928—29). —
Djurvärld: A.S. Jensen, ”G:s fauna” (1928). —
Historia: A.D. Jörgensen, ”Den nordiske
Kirkes Grundlæggelse” (2 bd, 1874—78); D.
Bruun, ”Den höje Nord” (1902); K. Hassert,
”Die Polarforschung” (1902; 3 Aufl. 1914); J.S.
Keltie & O.J.R. Howard, ”History of
geo-graphy” (1913); ”Danish foreign office journal”
(1920 ff.); F.C.C. Hansen, ”Anthropologia
me-dico-historica Grænlandiæ antiquæ” (i
”Meddelelser om G.”, 67, 1924); O. Bendixen,
”G.-traktaten” (1924); P. Nörlund, ”Buried
norse-men at Herjolfsnes” (i ”Meddelelser om G.”,
67, 1924), ”Norse ruins at Gardar” (därst., 76,
1930); A. Ahlman, ”Isviddernas hjältar” (1928);
K. Birket-Smith, ”Jens Munks Rejse” (1929);
Knud Rasmussen, diverse arbeten, bl.a.
”Polarforskningens Saga” (1932) samt i sv. övers,
”över G:s inlandsis” (1915), ”Norr om
människor” (1919), ”Grönländska myter och sagor”
(1926).
Grönlandsduva, benämning på alkekungen
(se d.o.).
Grönlandsfalk, en på Grönland
förekommande form av jaktfalken, se Falksläktet.
Grönlandshund, se Hundraser.
Grönlandsströmmen el.
Östgrönländska strömmen, se Atlantiska
oceanen, sp. 671.
Grönlandssäl, se P h o c a.
Grönlandsval, se Bardvalar.
Grönlingsläktet, Cobi’tis, släkte bland
karp-fiskarna, omfattar små bottenfiskar, som
förekomma i Europa och Asien. Kroppen är
långsträckt, naken el. ‘täckt med små fjäll, munnen
med 6 skäggtömmar. Till g. höra bl.a. två i
Sverige förekommande arter, C. barba’tula,
grönlingen, som saknar tagg under ögat och är
grönaktig med bruna fläckar, samt C. tæ’nia,
nissögat, som har en dylik tagg och är grågul
med bruna fläckar. Grönlingen förekommer
på ett par ställen i Skåne och i Lagan, nissögat
i s. hälften av landet med ett baltiskt och ett
västsvenskt område. N.R-n.
Grönlund, Carl Christian Howitz,
dansk botanist (1825—1901), studerade först
teologi, men ägnade sig snart helt åt botanisk
forskning och lärarverksamhet, anställdes 1880
som botanist vid jäsningsfysiologiska
laboratoriet å Ny Carlsberg och erhöll 1891 prof:s
titel. G. har ägnat sig åt floristik och särsk.
behandlat Islands flora, vidare åt växtanatomi
och zymoteknik samt varit verksam som
pedagogisk och populärvetenskaplig förf. O.Gz.
Grönländare, den infödda befolkningen,
eskimåerna, på Grönland.
Grönmalt, se Malt.
Grönroos, Gustaf Hjalmar, finländsk
läkare (1863—1929), blev efter zoologiska stuT
dier fil. d:r 1893, därefter med. d:r i Tübingen
1896, docent 1898, prof, i anatomi 1904 vid
Helsingfors univ. G., som 1888—1900 till största
delen vistades utomlands, sysselsatt
huvudsaki. med studier över utvecklingsläran och den
jämförande anatomien, har utg. flera arbeten
inom dessa områden. Den nya, tidsenliga
anatomiska inst. i Helsingfors tillkom på hans
initiativ, uppfördes under hans ledning och
blev färdig året före hans död. T.H-n.
Grönrutiga kremlan el. r u t k r e m 1 a n, med
i början vackert grön hatt, som på ytan snart
spricker sönder i små rutor, är en tidig, i
lövskog mest i s. Sverige växande, god matsvamp
med mild smak. A.V-e.
Grönråg, se Råg.
Grönröta, se Chlorosplenium.
Grönsaker i eg. mening utgöras av sådana
köksväxter, vilkas blad, skott, omogna frukter
el. frön o.s.v. användas som födoämnen,
stundom även som kryddor. Till dem räknas ofta,
ehuru mindre eg., de köksväxter, av vilka
rötter, lökar el. mogna frukter förtäras. De
viktigaste g.-växter, vilkas blad el. bladbärande
skott användas i hushållen, äro kålväxterna,
spenat, trädgårdsmålla, mangold, syra och flera
sallatväxter. Bladskaften förtäras av rabarber,
blekselleri, kardoner och bladslidorna av
purjolök. Blekta skott av sparris och strandkål höra
till de högst skattade g., liksom de på tidigt
stadium skördade blomställningarna av
blomkål och kronärtskocka. Av gurkor och
pum-por användas de omogna frukterna på flera
sätt, och detsamma sker även med omogna
tomater. Av ärter och bönor anrättas ej blott
hela, omogna frukter utan även, i sht av de
förra, omogna frön. De viktigaste
kryddväxterna bland g. äro persilja, dill, selleri, gräslök,
krasse, mejram, timjan. De flesta g.
innehålla lättsmälta näringsämnen, i sht kolhydrat
och i mindre mängd äggviteämnen, ännu
mindre fett. Deras största betydelse ligger
dock ej i deras halt av dessa ämnen utan
snarare i deras smak, vitaminhalt, saltmängd och
gynnsamma inflytande på matsmältningen. G.
av olika slag kunna odlas i alla de delar av
Sverige, där åkerbruk förekommer, och det är
anmärkningsvärt, att vissa av dem icke blott
ge en kvantitativt tillfredsställande avkastning
ännu långt i n., utan att flera av dem, i sht
sådana med kort vegetationsperiod, utveckla
t.o.m. högre näringsvärde i övre Norrland än
i Skåne. C.G.D.
Grönsandsbildningar, geol. Glaukonitiska
avlagringar, som ej genom diagenetiska
omvand
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
