GRÖNLANDSDUVA Litt.: Geografi: ”Meddelelser om G.” (1879 ff); S. Petersen, ”G. i Hverdag og Fest” (1928): ”Greenland” (3 bd, 1928—29). — Djurvärld: A.S. Jensen, ”G:s fauna” (1928). — Historia: A.D. Jörgensen, ”Den nordiske Kirkes Grundlæggelse” (2 bd, 1874—78); D. Bruun, ”Den höje Nord” (1902); K. Hassert, ”Die Polarforschung” (1902; 3 Aufl. 1914); J.S. Keltie & O.J.R. Howard, ”History of geo-graphy” (1913); ”Danish foreign office journal” (1920 ff.); F.C.C. Hansen, ”Anthropologia me-dico-historica Grænlandiæ antiquæ” (i ”Meddelelser om G.”, 67, 1924); O. Bendixen, ”G.-traktaten” (1924); P. Nörlund, ”Buried norse-men at Herjolfsnes” (i ”Meddelelser om G.”, 67, 1924), ”Norse ruins at Gardar” (därst., 76, 1930); A. Ahlman, ”Isviddernas hjältar” (1928); K. Birket-Smith, ”Jens Munks Rejse” (1929); Knud Rasmussen, diverse arbeten, bl.a. ”Polarforskningens Saga” (1932) samt i sv. övers, ”över G:s inlandsis” (1915), ”Norr om människor” (1919), ”Grönländska myter och sagor” (1926). Grönlandsduva, benämning på alkekungen (se d.o.). Grönlandsfalk, en på Grönland förekommande form av jaktfalken, se Falksläktet. Grönlandshund, se Hundraser. Grönlandsströmmen el. Östgrönländska strömmen, se Atlantiska oceanen, sp. 671. Grönlandssäl, se P h o c a. Grönlandsval, se Bardvalar. Grönlingsläktet, Cobi'tis, släkte bland karp-fiskarna, omfattar små bottenfiskar, som förekomma i Europa och Asien. Kroppen är långsträckt, naken el. ‘täckt med små fjäll, munnen med 6 skäggtömmar. Till g. höra bl.a. två i Sverige förekommande arter, C. barba'tula, grönlingen, som saknar tagg under ögat och är grönaktig med bruna fläckar, samt C. tæ'nia, nissögat, som har en dylik tagg och är grågul med bruna fläckar. Grönlingen förekommer på ett par ställen i Skåne och i Lagan, nissögat i s. hälften av landet med ett baltiskt och ett västsvenskt område. N.R-n. Grönlund, Carl Christian Howitz, dansk botanist (1825—1901), studerade först teologi, men ägnade sig snart helt åt botanisk forskning och lärarverksamhet, anställdes 1880 som botanist vid jäsningsfysiologiska laboratoriet å Ny Carlsberg och erhöll 1891 prof:s titel. G. har ägnat sig åt floristik och särsk. behandlat Islands flora, vidare åt växtanatomi och zymoteknik samt varit verksam som pedagogisk och populärvetenskaplig förf. O.Gz. Grönländare, den infödda befolkningen, eskimåerna, på Grönland. Grönmalt, se Malt. Grönroos, Gustaf Hjalmar, finländsk läkare (1863—1929), blev efter zoologiska stuT dier fil. d:r 1893, därefter med. d:r i Tübingen 1896, docent 1898, prof, i anatomi 1904 vid Helsingfors univ. G., som 1888—1900 till största delen vistades utomlands, sysselsatt huvudsaki. med studier över utvecklingsläran och den jämförande anatomien, har utg. flera arbeten inom dessa områden. Den nya, tidsenliga anatomiska inst. i Helsingfors tillkom på hans initiativ, uppfördes under hans ledning och blev färdig året före hans död. T.H-n. Grönrutiga kremlan el. r u t k r e m 1 a n, med i början vackert grön hatt, som på ytan snart spricker sönder i små rutor, är en tidig, i lövskog mest i s. Sverige växande, god matsvamp med mild smak. A.V-e. Grönråg, se Råg. Grönröta, se Chlorosplenium. Grönsaker i eg. mening utgöras av sådana köksväxter, vilkas blad, skott, omogna frukter el. frön o.s.v. användas som födoämnen, stundom även som kryddor. Till dem räknas ofta, ehuru mindre eg., de köksväxter, av vilka rötter, lökar el. mogna frukter förtäras. De viktigaste g.-växter, vilkas blad el. bladbärande skott användas i hushållen, äro kålväxterna, spenat, trädgårdsmålla, mangold, syra och flera sallatväxter. Bladskaften förtäras av rabarber, blekselleri, kardoner och bladslidorna av purjolök. Blekta skott av sparris och strandkål höra till de högst skattade g., liksom de på tidigt stadium skördade blomställningarna av blomkål och kronärtskocka. Av gurkor och pum-por användas de omogna frukterna på flera sätt, och detsamma sker även med omogna tomater. Av ärter och bönor anrättas ej blott hela, omogna frukter utan även, i sht av de förra, omogna frön. De viktigaste kryddväxterna bland g. äro persilja, dill, selleri, gräslök, krasse, mejram, timjan. De flesta g. innehålla lättsmälta näringsämnen, i sht kolhydrat och i mindre mängd äggviteämnen, ännu mindre fett. Deras största betydelse ligger dock ej i deras halt av dessa ämnen utan snarare i deras smak, vitaminhalt, saltmängd och gynnsamma inflytande på matsmältningen. G. av olika slag kunna odlas i alla de delar av Sverige, där åkerbruk förekommer, och det är anmärkningsvärt, att vissa av dem icke blott ge en kvantitativt tillfredsställande avkastning ännu långt i n., utan att flera av dem, i sht sådana med kort vegetationsperiod, utveckla t.o.m. högre näringsvärde i övre Norrland än i Skåne. C.G.D. Grönsandsbildningar, geol. Glaukonitiska avlagringar, som ej genom diagenetiska omvand — 1083 — — 1084 —