GRÖNSÖ lingar hårdnat, kallas ofta grönsand och g., utan att man närmare angiver deras petrogra-fiska beskaffenhet, vilken oftast är märgelaktig men även kan vara sandstensaktig el. genom förkisling flintaktig. Så kallas i Sverige den sandiga glaukonitmärgeln vid St. Köpinge (se Skåne, geologi) ofta Köpinge grönsand. Hela den geologiska lagerserien igenom finnas ganska rikligt av g., särsk. i krit- och tertiärforma-tionerna. G. ha i lagerserierna stor betydelse som vattenförande lager, t.ex. i Parisbäckenets (se d.o.) kritbildningar. K.A.G. Grönsinka revir, adress Horndal, tillhör Stockholm—Gävle distrikt och omfattar By s:n av Kopparbergs län samt Järbo, Ovansjö, Ho-fors, Torsåker, Ärsunda, Högbo samt del av ö. Färnebo socknar av Gävleborgs län. Areal (1929): statsskogar 19,111 har, varav 14,976 produktiv mark, övriga allmänna skogar 2,507 resp. 1,977 har. 1929 års avverkning å statsskogar 44,010 kbm. Reviret är delat i 5 be-vakningstrakter. E.S.-P. Grönsiska, fågelart, se Sisksläktet. Grönskär, fyrplats, upprättad 1774 å skäret med samma namn, 6 km. ö. om Sandhamn, Stockholms skärgård. E.Hg. Grönspettsläktet, Picus, av fam. hackspettar (se d.o.), kännetecknas av något böjd övernäbb Gröngöling vid bomynningen. och till stor del grön fjäderdräkt samt är med ett 20-tal arter utbrett över Europa och Asien. Två arter finnas i Sverige. Gröngölingen, P. vi'ridis, är ovan grön med huvudets ovansida och nacken röda samt halsens sidor och undersidan ljusgrå med grön anstrykning. Handpennorna äro svarta med vita fläckar och de svarta stjärtpennorna försedda med ljusa tvärband. Längd 35 cm. Den är den vanligaste hackspetten i s. Sverige och går, om ock sparsamt, upp till Jämtland; den trives bäst i lövskog. Födan utgöres av skalbaggar, larver, bär och framförallt av myror, vilka den vintertid uppsöker genom att hacka djupa hål i myrstackarna. Gråspetten, P. canus, liknar gröngölingen men är något mindre, och färgen på huvudet, halsen och undersidan är mörkare grå. Endast hos hannen är hjässan röd. Den förekommer i n. Europa och anträffas i Sverige huvudsaki. på 60—65° n.br. Liksom gröngölingen lever den till stor del av myror men förtär även rönnbär. H.B-n. Grön starr, med., se G 1 a u k o m. Grönsten, gemensamt namn på mörka, vanl. grönaktiga amfibol- och pyroxenbergarter, mest djup- och gångbergarter, men även kristallini-ska skiffrar. Hit räknas bl.a. diorit, dioritskiffer, hornbländeskiffer, gabbro, hyperit och diabas. De flesta av dem tillhöra urberget, men några, särsk. diabaserna, äro postarkeiska. K.A.G. Grönsund, sund mellan Falster och Möen. Grönsångare, fågelart, se Lövsångare. Grönsö (Grönsöö), gods i Kungs-Husby s:n, Uppsala län, på en ö i n. Mälaren. Areal (med underlydande) 900 har; taxeringsvärde nära 400,000 kr. Med G. är förenat Utö, en nu förfallen borg från 1400-talet. Slottet G. byggdes 1611 av Johan Skytte efter ritningar av N. Paar i 2 våningar och med 5 torn, rivna vid en restauration 1738, och med terrasser mot sjön. Där förvaras berömda samlingar av Ur S.T.F:s bildarkiv. Grönsö. — 1085 — — 1086 —