Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud - 2. Religionsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUD
ser. Vid ett annat tillfälle lyfte man dem, som
skulle invigas i mysterierna, så högt upp mot
himlen som möjligt och symboliserade därmed
deras överlämnande åt den högste guden. Att
här emellertid, ss. Schmidt hävdar vore spår
av en urmonoteism, är felaktigt, enär dessa
väsen stundom icke förekomma i ental utan i
flertal. Men däremot äro de verkligt utbildade
gudagestalter: man anser, att de skapat himmel
och jord och danat människorna och även
sedan övervaka människornas åtgöranden. De ha
alltid levat och äro undanryckta döden, ofta
förbindas de med naturföremålen men äro
ingenstädes identifierade med dessa utan tänkas
endast uppenbara sig genom dem. Det torde
icke råda någon tvekan om, att icke även de
antika religionernas gudsföreställningar
uppkommit på liknande sätt. Även dessa gudomar
förbindas oftast med naturens olika makter,
men de äro icke identiska med dessa utan ha
endast naturföremålen ss. sina
uppenbarelseformer. Endast e n gudom i antiken var helt
identisk med ett naturföremål: den av farao
Amenhotep IV till högsta gudom upphöjda
solskivan, Alon. Men detta konstlade försök
misslyckades, och Atonkulten överlevde icke länge
sin upphovsman.
Varken hos de primitiva folken el. i
kulturreligionerna kan man påvisa, att
gudsföreställ-ningarna utvecklat sig ur demon- och andetro.
Många demongestalter ha blivit gudomar, men
detta har alltid skett, sedan gudsföreställningar
redan funnits. Så är i den grekiska religionen
gränsen mellan en daimon, en heros och en
gud ofta flytande, men de grekiska
gudagestal-terna ha redan från början varit mäktiga
väsen, tydligt skilda från demonernas brokiga
skara. På samma sätt är övergången från
po-lyteism till monoteism fullst. obevisad; man
kan icke på något håll i religionernas värld
påvisa, hur tron på en gud utvecklats ur
tron på många. I flera polyteistiska religioner
finnas tydliga tendenser till en sådan
utveckling, i det man dels förenat olika gudar i en
enda stor gudagestalt, dels uppfattat de olika
gudomarna ss. olika verkningsformer av en
enda. Men detta är här endast prästerliga
spekulationer, som icke lett till något slutgiltigt
resultat. Endast judendomen och de ur denna
framgångna kristendomen och islam uppvisa
klar monoteism, men denna har icke uppstått
ur någon polyteism, ännu mindre ur någon
po-lydemonism, utan genom koncentration redan
från början av kulten på en enda gud, Jahve,
som man till slut uppfattat ss. den ende
existerande.
Tron på gud har religionshistoriskt sett
framsprungit ur människans behov att söka
klarhet över tillvarons gåtor, som inställa sig,
så fort människan höjt sig till den nivå, att
hon börjat fundera över tingen omkr. sig,
samt ur behovet att få hjälp och skydd emot
makter, som hotat. Denna tro har redan på
det lägsta av oss kända primitiva stadiet
alstrat föreställningen om mäktiga väsen, som stå
över naturen och behärska denna.
Gudsföre-ställningar ha sedan genom kombination av
demon- och maktföreställningarna på många
handa sätt utformats och alstrat polyteismens
rika gudavärld. Den israelitisk-judiska
religi-onsutvecklingen har redan från början varit
inriktad på dyrkan av en enda gud, som
småningom betraktades ss. den absolute Gud. I
Indien har man på spekulativ väg kommit till
tron på en gudomsmakt, som varit den
allbe-själande kraften i tillvaron. Denna gudom,
Bra’hman, har dock alltid bevarat karaktären
av abstraktion och aldrig fått den levande
gudstrons märgfullhet över sig, varför här också
polyteismen aldrig kunnat övervinnas utan
lever kvar i oförminskad kraft. Efr.B
3) Teol. Den kristna gudsuppfattningen el.,
ss. man numera ofta säger, den kristna
guds-bilden, är något helt annat än det filosofiska
gudsbegreppet; den grundar sig ej på teoretisk
spekulation el. försök att motsägelselöst
bestämma ett högsta el. enda sant varande. Den
kristna tron är också helt ..intresserad av alla
gudsbevis. ”För tron är beviset en hädelse”
(Kierkegaard). Den kristna gudsbildens
före-ställningsinnehåll svarar mot en viss
trosin-ställning. Teologiens mål är därför ej att
framställa ett motsägelsefritt gudsbegrepp utan att
så klart som möjligt återgiva trons syn med
all dess rikedom på spänningar; dessa kunna
ej utjämnas, utan att gudsbilden blir fattigare.
Den kristna gudsbilden har en prägel, som
bestämt skiljer den från varje annan.
Utgångspunkten för den kunde sägas ligga i G.T:s,
särsk. profeternas religion. Gud sågs i denna
ss. en i tiden och historien ingången,
kämpande andemakt, vilken ledde folkens öden
och av sina dyrkare fordrade rättfärdighet.
Men medan det gammaltestamentliga
gudsförhållandet i sista hand uppfattades ss. ett
rättsförhållande, är det kristna grundat på den Guds
kärlek, som utger sig för dem, som ej äro
värda kärlek, för syndare. Guds kärlek fattas ej
efter mönstret av människors kärlek utan är
enl. kristen uppfattning unik: den är spontan
och utväljer ej sina föremål efter deras
värdighet utan gör dem värdefulla genom att älska
dem. Den är alltså värdeskapande och
”nåde-full”; dess natur är att giva och utgiva sig
själv. Föreställningen om denna kärlek säges
ha sin grund i uppenbarelsen, vilkens
— 1117 —
— 1118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
