Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gud - 2. Religionsväsen - Gudamodern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDAMODERN
höjdpunkt (åtm. för Paulus) är Kristi
kors-död; där framträdde Guds kärlek klarast, då
Kristus gick i döden för syndare; i denna
kärlek ser därför kristendomen uppenbarelsen av
den sig själv offrande kärleken, vilken utger
sig för de mest förlorade och djupast fallna.
Centrum för den kristna uppenbarelsen av
Gud är alltså Kristus. Gud är den Fader,
som Kristus förkunnade och om vilken han
genom sitt liv och sin död bar vittnesbörd. Men
det är ej någon Jesu lära, rationellt fattad,
som är det centrala i uppenbarelsen, utan hela
Kristi verk; i detta ser den kristna tron den
gudomliga kärleken ss. det verksamma
subjektet. Detta verk är ett direkt uttryck för
den gudomliga kärlek, som ej behåller sitt för
sig utan ger ut sig för människorna. Därför
hänger den kristna försoningsåskådningen (jfr
Försoning) organiskt samman med den
kristna gudsbilden. I försoningen är Gud själv
den handlande, och i den kommer hans natur
tydligast fram; eg. är därför uppenbarelsen
och försoningsverket detsamma. Gud
nedbryter i Kristi självutgivelse de makter, som binda
människan, och bereder så en väg ned till
henne och skapar för henne en ny situation i
sedligt religiöst avseende. Därför har
försoningsverket ofta framställts ss. en kamp och Gud
ss. den ”kämpande” el. ss. den (i Kristus)
”lidande Guden”. Vägen för Guds kamp är
just självutgivelsen, vilken framträder
framförallt i Kristi korsdöd. Gud och Kristus bli
därför ej två objekt för tron, utan den kristna
gudsbilden präglas av Kristus; den kristna
gudstron är i och med detsamma som den
är tro på Gud därför också Kristustro (jfr
Kristus och Kristologi). Den kan
också sägas vara Andetro; den helige Ande är
näml, uttrycket för Guds alltjämt fortgående
verksamhet; att tro på den helige Ande är
detsamma som att tro på den nu alltjämt levande
och verkande Guden, som är människorna
nära. Bakom den gamla treenighetsläran
ligger just syftet att ge uttryck åt att Gud är
Herren och Skaparen, som verkat och
uppenbarat sig i Kristus och som alltjämt verkar
och är människorna nära.
Den kristna treenighetstron vill alltså ge
uttryck åt rikedomen i den kristna tron.
Samtidigt som Gud ses ss. den i tiden ingångne,
som är varje människa nära, ses han ss. en
över historien upphöjd evig makt, ss. den
suveräne skaparen, som oberoende av tidens och
rummets skrankor förmår göra sin makt
gällande. Hans makt förmår taga all annan
makt i sin tjänst. Den är emellertid till sin
natur kärlek; just den gudomliga kärleken är
enl. kristen åskådning den starkaste av alla
makter. Kärleken är gudsbildens eg.
innehåll; därigenom framträder dess enhetlighet i
alla spänningar; såväl den suveräne och
fjärran varande som den oss näre Guden är
kärlekens Gud.
Tidigt visade det sig vara svårt att fasthålla
den urkristna djupa synen på den gudomliga
kärleken ss. den makt, vilken på samma gång
som den framträdde i skapelseverket och själv
var den högsta rättfärdighet tillika var den i
frälsningsverket handlande. Marcion (se denne)
sökte fatta Gud ss. blott ”kärlekens” Gud,
varvid emellertid kärleken ej togs i dess kristna
djup utan fattades ss. innebärande en motsats
till rättfärdighet; Skaparen och lagens Gud är
enl. Marcion en lägre, i förhållande till den
högste Guden ond Gud, vilken identifierades
med judarnas (G.T:s) Gud. Mot Marcion gjorde
kyrkan gällande, att den högste och ende Guden
även vore skapare och lagens Gud. Gudsbilden
fick emellertid inom kyrkan snart en ganska
starkt rättslig prägel, och kärleken och nåden
fattades ej i hela dess djup. Under medeltiden
blev själva gudsförhållandet huvudsaki.
betraktat ss. ett rättsförhållande; det fattades
ss. bestämt genom människans förtjänst.
Reformationen gjorde åter de urkristna motiven
med kraft gällande: Gud är den nådefulle,
vars kärlek söker den ovärdige, syndaren.
Denna tanke blev under upplysningstiden
för-ytligad, i det att Guds kärlek fattades ss.
eftergiven, mänsklig kärlek. Guds faderskärlek
betonades men på ett sätt, som undanskymde
kärlekens vrede och stränghet. Mot denna hu
maniserande tendens, vilken gjorde sig
gällande under olika former hela 1800-talet och
vilken understöddes av vissa idealistiska
filosofiska strömningar, har under senaste tid rests
opposition. Man har nu, ej minst inom sv.
systematisk teologi, med iver sökt hävda de
urkristna och reformatoriska motiven. — Litt.:
E. Eidem, ”Den lidande Guden” (1921); G.
Aulén, ”Den kristna gudsbilden” (1927), ”Den
allmänneliga kristna tron” (3 uppl. 1931);
A. Nygren, ”Den kristna kärlekstanken”, 1
(s.å.). R.Br.
Gudamodern el. gudarnas stora moder
(magna mater deo’rum) var en av hellenismens
mest dyrkade gudomar. G:s urspr. hemvist
var Frygien; i Pessinus dyrkades hon under
namn av K y b e 1 e. Här var hon
framförallt skogarnas och villebrådets härskarinna,
som tronade på bergstopparna och dyrkades
i bergshålor och grottor. I konsten
framställdes hon oftast omgiven av lejon; när
stormarna tjöto över skogshöjderna, var det g.,
som drog fram på sin lejonvagn, omgiven av
sina trogna, korybanterna, som i vilda
dan
— 1119 —
— 1120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
