Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudsbeläte - Gudsbevis - Gudsbild - Gudsdom, ordalier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUDSDOM
m.a.o. människans av Gud henne givna
bestämmelse. G.E.H.A.
Gudsbevis. Inom kristet såväl som förkristet
filosofiskt tänkande har frågan om Guds
tillvaro gjorts till föremål för ingående reflexion,
bl.a. uttryckt i en rad klassiska s.k. gudsbevis.
De förnämsta av dessa äro:
1) Det ontologiska, tidigast uppställt
av Anselm av Canterbury, förkastat av Thomas
ab Aquino och Gaunilo, återupptaget av bl.a.
Descartes och Spinoza och ånyo förkastat av
Kant, sluter till Guds existens ur själva
begreppet om Gud ss. det högsta och
fullkomligaste väsendet. Funnes icke detta väsen,
saknade det därmed också en fullkomlighet,
näml, existensen, och vore alltså icke det
fullkomligaste. Detta innebure emellertid en
motsägelse. Alltså existerar Gud. — Häremot
invände Gaunilo, att ett föremåls verklighet först
måste stå fast, innan över huvud några
slutsatser kunna dragas ur dess väsen, och Kant,
att existens aldrig är en innehållsbestämning
jämsides med begreppets övriga utan innebär
position el. att tinget sättes med alla dess
bestämningar. Existens fastställes ej på
begrepps-utredningens utan alltid blott på åskådningens
och den lagbundna erfarenhetens väg.
2) Det kosmologiska g., i fråga om
rörelseseriens upphov föregripet redan hos
Aristoteles och utfört hos bl.a. Cicero,
Augustinus, Thomas ab Aquino, Locke, Leibniz och
Wolff, är väsentligen ett orsaksslut. Liksom
alla ting och skeenden inom världen äga en
orsak, måste också kosmos el. världen i sin
helhet äga en sådan. Denna ”första orsak” el.
skapare är Gud. — Beviset har antastats av
bl.a. Kant med invändningen, att orsakstanken
ss. ett av vårt förstånds grundbegrepp, en
kategori (se d.o.), väl äger oinskränkt
tillämplighet inom erfarenhetens omkrets, däremot ej
utöver denna el. på världen i dess helhet.
3) Det f y s i k o-t e o 1 o g i s k a el. t el e
o-logiska g. tager sikte på ordningen,
ändamålsenligheten och skönheten i världen, vilka
befinnas hänvisa på en intelligent princip ss.
sitt upphov. Från världskonstverket sluter
man sålunda till världskonstnären och
världs-skaparen. — Beviset, anlagt redan hos Platon,
Aristoteles och stoikerna samt hos kristna
tänkare utvecklat hos bl.a. Tertullianus,
Augustinus, skolastikerna, Leibniz, Wolff och Herbart,
bestrides av David Hume och Kant, då det
blundar för det irrationella och ofullkomliga i
tillvaron och f.ö. (enl. Kant) endast leder till
tanken på en världsordnare, ej till en
världsskapare.
4) Det antropologiska g. utgår från
gudsidéns förekomst i vårt mänskliga
med
vetande. Då näml, detta senare ss. ändligt och
ofullkomligt icke kan tänkas ur egna förutsätt,
ningar ha bildat denna idé om ett oändligt och
fullkomligt väsen, måste den vara inplantad
i oss av en makt med motsvarande egenskaper.
Under denna form förekommer beviset hos bl.a
Descartes.
5) Det moraliska el. e t i k o-t e o
logi s k a g. sluter från sedelagen och den
sedliga världsordningen till Gud ss. deras upphov.
Hos Calvin och Melanchthon möter denna
tankegång, för att i Kants lära om de praktiska
förnuftspostulaten ombildas till kravet på en
högsta instans, mäktig att tillfredsställa det
praktiska förnuftets oeftergivliga fordran på
enhet av sedlighet och lycksalighet. Jfr Kant.
6) Consensus gentiu m-beviset,
tidigast utformat hos Aristoteles och Cicero,
bygger på tanken om ”folkens samstämmighet”,
d.v.s. på gudsidéns förekomst hos alla folk.
Beviset har energiskt kritiserats av Locke.
7) A b u t i 1 e-beviset åberopar gudsidéns
nytta för vårt liv. I Voltaires sats: ”Om Gud
icke funnes, vore man nödsakad att uppfinna
honom”, har man en frappant, om än en smula
sarkastisk formulering av denna bevisgrund,
vilken i modern form går igen inom
pragmatismen, t.ex. hos William James (se denne) —
Jfr Gud. — Litt.: Ch. Didio, ”Der sittliche
Gottesbeweis” (1899); W. Schmidt, ”Der
onto-logische Gottesbeweis” (1900); G. Grunwald,
”Geschichte der Gottesbeweise im Mittelalter”
(1907). A.N
Gudsbild, se Gud.
Gudsdom, o r d a’l i e r (av angelsax. ordål,
jfr ty. Urtheil, dom; lat. judi’cium Dei), ett särsk.
under medeltiden använt sätt att genom
gudomens förmenta bistånd slita tvister om
någons skuld el. oskuld. Man går ut ifrån att
gudomen är direkt verksam för att beskydda
sanning och rätt. G. förutsätter en viss,
primitiv livsåskådning och har brukats mest av
äldre german folk och nutida hindustammar.
Bland g. kunna nämnas: tvekampen (se
Envig), ett mycket vanligt bevismedel i äldre
germansk rätt; korsprovet: parterna måste
stå med utsträckta armar, varvid den, som
först låter sina sjunka, gällde som skyldig;
eldprovet (se d.o.), järnbörden (se
d.o.), vattenprovet el. häxprovet:
den anklagade kastades på visst sätt bunden
i vattnet; sjönk han, ansågs han oskvldig;
särsk. använt å häxor och trollpackor; k i
t-telprovet: den anklagade måste med bar
arm ur en kokande kittel vatten upptaga en
metallring; brödprovet och nattvard
s-provet: den anklagade skulle under vissa
förbannelseformler äta bröd el. intaga
natt
— 1129 —
— 1130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
