GUITRY Henri I, hertig av Guise. Samtida stick. katolikernas ledare. 1567 var han med i kampen, i tapperhet, men också i grymhet och fanatism en fullödig representant för släkten, visserligen utan faderns fältherrebegåvning, men smidig som politiker. 1572 en av anstiftarna till bartolomeinatten, nedslog han 1575 huge-notternas tyska bundsförvanter vid Dormans, där han sårad i likhet med fadern förvärvade sig tillnamnet le balafré (den ärrige). G. blev den eg. stiftaren av den heliga ligan, och hans maktställning blev nu så stark, att konung Henrik III på goda grunder började frukta för sin tron. 1576 försonade sig konungen med katolikerna, nästan samtidigt som han för att övertrumfa G. lät förklara sig som ligans chef. G. fick dock snart åter ledningen; 1584 ingick han en traktat i Joinville med Filip II av Spanien med syfte att krossa hugenotterna och trygga tronföljden åt kardinalen Charles de Bourbon. I verkligheten traktade G. själv efter kronan. 1585 tvingade han Henrik III till traktaten i Nemours, varigenom hugenotterna förbjödos att bära vapen. Under det följ, ”de tre Henrikarnas krig” (se Hugenottkrigen) inträngde G. i Paris och tvingade konungen till nya medgivanden. Vid det därpå utlysta stän-dermötet i Blois dominerade guiserna. Konungen lät då mörda honom 23/i2 1588 och följ, dag också hans bror Louis de G. P.Dhl. 5) C h a r 1 e s av G., den föregåendes bror (1554—1611), se M a y e n n e. 6) Charles, hertig av G., son till G.4) (1571—1640), spelade på gr. av sin ungdom ej någon framträdande roll under ”de tre Henrikarnas krig”. Under kriget mellan G.5) och Henrik av Navarra gjorde Filip II upp en plan, att G. skulle förmälas med en spansk prinsessa och med spanska vapens hjälp utropas till konung aV Frankrike. Filips inblandning var alltför impopulär i Frankrike; förslaget bordlädes, och G. blev sedan en lojal undersåte under Henrik IV. P.Dhl. 7) H e n r i 11, hertig av G., den föregåendes son, tronpretendent (1614—64), anvisades som yngre son det andliga ståndet och pryddes som helt ung med kardinalshatten. G. fronderade mot Richelieu 1641 och måste dödsdömd hålla sig i landsflykt till 1644. Under Masaniellos uppror i Neapel 1647 uppträdde han som tronkrävare, åberopande sig på huset Anjous gamla rättigheter, men hölls 1648—52 i fängelse av spanjorerna. 1654 uppträdde han åter som tronpretendent i Neapel men höll sig därefter stilla vid franska hovet. P.Dhl. Guise [giz], Jean Pierre Clément Marie, hertig av G. (f. 1874), son till hertig Robert av Chartres, erhöll militär utbildning i Danmark, blev vid kusinens, hertig Filips av Orléans död 1926 legitimisternas pretendent till Frankrikes krona (”Jean III”) och måste ss. sådan lämna Frankrike; bosatt i Bryssel. Han är sedan 1899 g.m. sin kusin, prinsessan Isabelle av Frankrike (f. 1878), och har med henne 3 döttrar och en son, prins Henri (f. 1908), sedan 1929 greve av Paris. Th. Guitare [gita'r], se Gitarr. Guiton [gitå'], Jean, fransk hugenott och sjökrigare (1585—1654). F. i La Rochelle, förde G. i kriget 1621—22 mot de kungliga med skicklighet och lycka dess flotta. Då kriget åter utbröt, led G. 1625 ett nederlag och måste fly till England. 1628 valdes G. till borgmästare i sin belägrade fädernestad och försvarade den till det yttersta. Efter dess fall måste G. gå i landsflykt men fick snart återvända och blev t.o.m. kapten i kungl. flottan. P.S. Guitry [gitri']. 1) Lucien G., fransk skådespelare (1860—1925). Under 1880-talet utvecklade sig G. vid den franska scenen (Mi-kaelsteatern) i Petersburg till en modern ka-raktärsskådespelare av hög valör, manlig, mänsklig och full av fantasi och temperament. Efter hemkomsten var han anställd vid olika Paristeatrar, bl.a. Théåtre francais, Odéon och Porte-Saint-Martin, ledde 1902—09 Théåtre de la Renaissance och spelade från 1920 å den av hans son ledda Théåtre Edouard VII. Bland Uppslagsbok. XI. ___ 1153 ___ 37 — 1154 —