Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guise, 4. Henri I - Guise, 5. Charles av - Guise, 6. Charles - Guise, 7. Henri II - Guise, Jean - Guitare - Guiton, Jean - Guitry, 1. Lucien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUITRY
Henri I, hertig av Guise. Samtida stick.
katolikernas ledare. 1567 var han med i
kampen, i tapperhet, men också i grymhet och
fanatism en fullödig representant för släkten,
visserligen utan faderns fältherrebegåvning, men
smidig som politiker. 1572 en av anstiftarna
till bartolomeinatten, nedslog han 1575
huge-notternas tyska bundsförvanter vid Dormans,
där han sårad i likhet med fadern förvärvade
sig tillnamnet le balafré (den ärrige). G. blev
den eg. stiftaren av den heliga ligan, och hans
maktställning blev nu så stark, att konung
Henrik III på goda grunder började frukta för
sin tron. 1576 försonade sig konungen med
katolikerna, nästan samtidigt som han för att
övertrumfa G. lät förklara sig som ligans chef.
G. fick dock snart åter ledningen; 1584 ingick
han en traktat i Joinville med Filip II av
Spanien med syfte att krossa hugenotterna och
trygga tronföljden åt kardinalen Charles de
Bourbon. I verkligheten traktade G. själv efter
kronan. 1585 tvingade han Henrik III till
traktaten i Nemours, varigenom hugenotterna
förbjödos att bära vapen. Under det följ, ”de tre
Henrikarnas krig” (se Hugenottkrigen)
inträngde G. i Paris och tvingade konungen till
nya medgivanden. Vid det därpå utlysta
stän-dermötet i Blois dominerade guiserna.
Konungen lät då mörda honom 23/i2 1588 och följ, dag
också hans bror Louis de G. P.Dhl.
5) C h a r 1 e s av G., den föregåendes bror
(1554—1611), se M a y e n n e.
6) Charles, hertig av G., son till G.4)
(1571—1640), spelade på gr. av sin ungdom ej
någon framträdande roll under ”de tre
Henrikarnas krig”. Under kriget mellan G.5) och
Henrik av Navarra gjorde Filip II upp en
plan, att G. skulle förmälas med en spansk
prinsessa och med spanska vapens hjälp
utropas till konung aV Frankrike. Filips
inblandning var alltför impopulär i Frankrike;
förslaget bordlädes, och G. blev sedan en lojal
undersåte under Henrik IV. P.Dhl.
7) H e n r i 11, hertig av G., den
föregåendes son, tronpretendent (1614—64), anvisades
som yngre son det andliga ståndet och pryddes
som helt ung med kardinalshatten. G.
fronderade mot Richelieu 1641 och måste
dödsdömd hålla sig i landsflykt till 1644. Under
Masaniellos uppror i Neapel 1647 uppträdde
han som tronkrävare, åberopande sig på huset
Anjous gamla rättigheter, men hölls 1648—52
i fängelse av spanjorerna. 1654 uppträdde
han åter som tronpretendent i Neapel men höll
sig därefter stilla vid franska hovet. P.Dhl.
Guise [giz], Jean Pierre Clément Marie,
hertig av G. (f. 1874), son till hertig Robert av
Chartres, erhöll militär utbildning i Danmark,
blev vid kusinens, hertig Filips av Orléans död
1926 legitimisternas pretendent till Frankrikes
krona (”Jean III”) och måste ss. sådan lämna
Frankrike; bosatt i Bryssel. Han är sedan 1899
g.m. sin kusin, prinsessan Isabelle av
Frankrike (f. 1878), och har med henne 3 döttrar och
en son, prins Henri (f. 1908), sedan 1929 greve
av Paris. Th.
Guitare [gita’r], se Gitarr.
Guiton [gitå’], Jean, fransk hugenott och
sjökrigare (1585—1654). F. i La Rochelle, förde
G. i kriget 1621—22 mot de kungliga med
skicklighet och lycka dess flotta. Då kriget åter
utbröt, led G. 1625 ett nederlag och måste fly
till England. 1628 valdes G. till borgmästare i
sin belägrade fädernestad och försvarade den
till det yttersta. Efter dess fall måste G. gå i
landsflykt men fick snart återvända och blev
t.o.m. kapten i kungl. flottan. P.S.
Guitry [gitri’]. 1) Lucien G., fransk
skådespelare (1860—1925). Under 1880-talet
utvecklade sig G. vid den franska scenen
(Mi-kaelsteatern) i Petersburg till en modern
ka-raktärsskådespelare av hög valör, manlig,
mänsklig och full av fantasi och temperament.
Efter hemkomsten var han anställd vid olika
Paristeatrar, bl.a. Théåtre francais, Odéon och
Porte-Saint-Martin, ledde 1902—09 Théåtre de
la Renaissance och spelade från 1920 å den av
hans son ledda Théåtre Edouard VII. Bland
Uppslagsbok. XI. ___ 1153 ___
37
— 1154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
