Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guitry, 1. Lucien - Guitry, 2. Sacha - Guizot, François Pierre Guillaume - Guizotia - Gujar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUIZOT
G:s roller märkas Misantropen, Jupiter i
”Am-phitryon”, Coupeau i ”Fällan”, Flambeau i
”örnungen”, Chantecler och Crainquebille. G.
skrev också för teatern. G.K-g.
2) S a c h a G., den föregåendes son, förf.,
skådespelare och teaterledare (f. 1885), har
sedan 1901 framträtt ss. förf, till en rad ytliga,
men älskvärda och underhållande lustspel, av
vilka flera uppförts även i Sverige, bl.a. ”La
prise de Berg-op-Zoom” (Fästningen faller”,
Intima teatern 1913) och ”Mozart”
(Oskarstea-tern 1931). G. blev 1910 också skådespelare
och leder från 1920 Théåtre Edouard VII i
Paris, där han och hans talangfulla hustru
Yvonne Printemps bilda en spirituell
och behagfull konstellation. G.K-g.
Guizot [gizå’], Fran^ois Pierre G u i
1-1 a u m e, fransk historiker och politiker (1787
—1874). F. i Nimes,
av gammal
protestantisk familj,
uppfostrades G. i Genève efter
strängt kalvinistiska
principer och kom
1805 till Paris, där
han,
uppmärksammad för
arbetsförmåga och lärdom, 1812
blev biträdande prof,
vid Sorbonne, senare
prof, i modern
historia. G. gav
upp
slaget till den moderna franska
historieforskningen. Hans undervisning utmärkte sig
för sträng vetenskaplighet, grundliga källstudier
och ingående forskningar ang. den historiska
utvecklingen av institutionerna. 1814 blev G.
inrikesministern, abbé Montesquious
generalsekreterare, begav sig efter Napoleons återkomst
till Ludvig XVIII i Gent, utsågs vid andra
restaurationen till generalsekreterare i
justitie-dep., senare till mattre de requétes i Conseil
d’état. G. anslöt sig till det doktrinära
partiet och tog betydande del i utarbetandet av
vallagen 1817, militärlagen 1818 och
tryckfrihetslagen 1819. Decazes utnämnde honom till
direktör för den departementala och
kommunala förvaltningen. Vid Decazes’ fall 1820
återvände G. till Sorbonne och angrep ministären
Villèle i sina föreläsningar, varför hans
kurser inställdes 1822. Åren därefter utgav han:
”Collection des mémoires relatifs å 1’histoire
d’Angleterre”, ”Collection des mémoires
relatifs å 1’histoire de France jusqu’au XIII:e
siècle”, ”Essais sur 1’histoire de France” samt
de 2 första banden av sin ”Histoire de la
révo-lution d’Angleterre”. 1828 erhöll han tillstånd
att ånyo meddela undervisning. Deputerad
1830, protesterade G. mot 1830 års
förordningar och blev efter julirevolutionen 1830
inrikesminister. G. skilde sig nu alltmer från
liberalerna för att följa en övervägande konservativ
politik. Som medl. av kabinettet Thiers—de
Brog-lie, 1832—36, genomdrev han 1833 en lag ang.
organisationen av folkskoleundervisningen. 1836
—37 var han undervisningsminister i kabinettet
Molé. 1840 ambassadör i London, lyckades
han ej förhindra Londonkonventionen, vilken
reglerade affärerna i Orienten med uteslutande
av Frankrike, och återkallades s.å. för att ingå
i Soults ministär ss. utrikesminister (till 1847);
konseljpresident 1847—48, ledde G. under
denna tid Frankrikes inrikes- och utrikespolitik.
Hans inrikespolitik karakteriserades av hans
vägran att genomföra reformer, särsk. vallagen,
hans utrikespolitik sammanföll med Ludvig
Filips i önskan om bibehållande av fred till varje
pris. G:s motstånd mot liberala partiets krav
ledde till revolutionen 1848. Han ingav sin
avskedsansökan och begav sig kort därefter till
Ludvig Filip i England. Därmed var hans
politiska bana avslutad, och han ägnade sig
hädanefter åt sina historiska, moraliska och
religiösa studier. Han avslutade sitt verk om
engelska revolutionens historia, sina ”Mémoires
pour servir å 1’histoire de mon temps” (10 bd,
1858—60) samt utgav mot slutet av sitt liv
”Histoire de France racontée å mes
petits-enfants”, fullföljt av dottern Mme de Witt.
G. var sedan 1836 medl. av Franska akad. —
G. var en historiker av första rang, mäktig
talare, sträng, något begränsad teolog. Som
politiker var han fylld av goda avsikter men
föga klarsynt, understundom vilseledd av en
orubblig tro på sin egen ofelbarhet. Hans
makt över ungdomen var tidvis betydande. —
Litt.: Mme de Witt, ”G. dans sa famille et avec
ses amis” (1880); A. Bardoux, ”G.” (1894). G.Liv.
Guizotia [giså’-], växtsläkte av fam.
korgblommiga, grupp Coreopsidi’næ, med o. 5 arter,
av vilka G. abyssi’nica (G. olei’fera) i
Abessinien, odlad även i Främre Indien, är en viktig
oljeväxt, vars bruna—svarta, 4—5 mm. långa
frukter, negerfrö, innehålla 35—40 °/o olja,
negerolja, som användes såväl till mat som till
tekniskt bruk. A.V-e.
Gujar [göjar], en över hela n.v. Indien till
ett antal av 2—3 mill. utbredd folkgrupp,
av-komlingar av de till sitt ursprung ovissa g u
r-j a r a, som utbredde sig över n.v. Indien i
sammanhang med heftaliternas (se d.o.) invasion
(jfr Rajputer). I allm. äro de åkerbrukare;
blott de i n.v. Indien (Hazara) boende äro ännu
nomader. Spec. talrika äro de i Gujarat; de
ha också givit landskapet dess namn. De i Gu-
— 1155 —
— 1156 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
