Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
J. G. Sandberg:
Gustav Vasas intåg i Stockholm. Uppsala domkyrka.
allmogen. Sturarnas talrika vänner och
anhängare hetsade mot uppkomlingen, som intog
den plats, vilken rätteligen tillkom herr Stens
son. Förvaltningen befann sig i fullkomlig
lägervall, riksenheten hade lossnat, allmogen var
självrådig. Kyrkan stod så gott som oberoende
av statsmakten, dess främste representant,
ärkebiskop Gustav Trolle, var Kristians
hand-gångne man, som G. på inga villkor ville
erkänna, och även de övriga mäktiga prelaterna
betraktade han med djup misstro. Dessutom
funnos blott hos kyrkan de ekonomiska
tillgångar, som staten behövde för att kunna
existera. Så lyssnade G. med glädje till de nya
läror, som den från Tyskland hemkomne unge
Olaus Petri och hans förman Laurentius
An-dreæ förkunnade. Enl. dem grundade sig
kyrkans maktställning på människofunder, hennes
egendom var folkets, biskoparna borde vara
konungen underdåniga. Den världskloke,
överlägsne mäster Lars blev G:s förnämste
rådgivare och Sveriges ledande statsman, den
övertygelsetrogne, ivrige mäster Olof den store
agitatorn för de nya lärorna. Energiskt men
dock försiktigt gick G. fram. I Stockholm, vars
borgerskap snart vanns för de nya lärorna,
fick han ett gott stöd, men prästerskapet,
främst Hans Brask, och allmogen höllo segt
fast vid det gamla. Redan 1525 hade
tillgivenheten för Sturarna och för den gamla kyrkan
jämte skattetrycket åstadkommit det första
dalupproret, 1527 följdes detta av daljunkerns
(se d.o.) uppror. Detta begagnade G. till att
rikta det avgörande slaget mot den gamla
kyrkan. Med utomordentlig skicklighet förstod
han att på Västerås riksdag 1527 med insatsen
av sin krona bryta biskoparnas, den äldre
adelns och allmogens motstånd och så
genomdriva Västerås recess och Västerås ordinantia
(se d.o.), vilka faktiskt gjorde G. till kyrkans
herre och beteckna reformationens seger, om
än detta ej direkt utsädes och ingalunda var
klart för ständernas flertal. G:s egen
oumbärlighet i Sveriges dåv. farofyllda läge och de
trängande lybska skuldkraven voro de
påtryckningsmedel, som fingo t.o.m. de flesta
biskoparna att svika den oböjlige Brask. Även de
andra ståndens egennytta förstod G. att
utnyttja, böndernas fruktan för högre skatt och
adelns begär efter kyrkogods. Som bekräftelse
på sin seger lät G. nu äntligen (1528) kröna sig.
Följ, år flammade dock i nästan hela Götaland
upprorslågan upp, underblåst av G:s gamle
frände Ture Jönsson, vilken var personligen
förbittrad på G., emedan en arvsprocess dem
emellan just avgjorts till dennes förmån, och
Skarabiskopen Magnus Haraldsson. De
upproriskas tafatthet och G:s kloka och snabba
ingripande gjorde dock ett snart slut på
upproret. Som så ofta under dessa första år
sam
— 1229 —
— 1230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
