Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
samma motståndet; Pyhy föll, med honom
för-svunno också nästan alla de av honom införda
ämbetsverken, konungens personliga
regemente började åter, t.o.m. mera utpräglat än
förut, och större försiktighet och hänsyn visades
vid reformarbetet. Detta fortgick på praktiskt
taget alla områden under hela G:s tid.
Sveriges rike i modern mening är G:s skapelse. Vid
hans tronbestigning kan man knappast tala
om en svensk riksenhet, till den grad hade
landskaps- och ståndspartikularism lossat de
sammanhållande banden. Vid hans död var
riksenheten under konungens ledning så
befäst, att den sedan ej kunnat rubbas. Adel och
allmoge hade båda måst böja sig för
konungamakten, kyrkan, som förut utgjorde en
organisation utanför och oberoende av staten, var nu
dess fasta stöd. Riksstyrelsen berodde
visserligen huvudsaki. på konungens personliga
ingripande, men en begynnande organisation
framträder dock beträffande både kansliet och
kammaren. Kronans inkomster hade ökats
oerhört, såväl genom reduktionen från kyrkan
som genom nydaningen av skatteväsendet och
nyordningen av förläningsväsendet, varigenom
de små länen på räkenskap blevo de vanligaste
och deras innehavare underkastades en förut
okänd kontroll, vilken även utsträcktes till
länen på tjänst. Riksstaten visade också i fred
betydande överskott. Försvaret stärktes, dels
genom en gradering av adelns rusttjänst efter
förmögenheten, dels genom upprättande av ett
inhemskt fotfolk, som till stor dels underhölls
genom ett slags indelningsverk. Konungens
sparsamhet och brist på militärt omdöme
gjorde dock, att anordningen ej blev fullt effektiv.
G. är även grundläggaren av Sveriges flotta i
nyare tid. För näringarna hyste G. ett levande
intresse. Jordbruket, av vilket den alldeles
övervägande delen av folket levde, främjades
genom anläggande av mönstergårdar och
genom förmaningar och befallningar, vilka
stundom starkt ingrepo i den enskildes frihet.
Bergshanteringen främjades på allt sätt, bl.a.
genom anläggande av hammarsmedjor, och
tack vare den rika avkastningen från Sala
silvergruva kunde G. slå ett gott mynt och
upplägga en betydande skatt i silver. Särsk.
intresserade sig G., liksom hela hans tid, för
handeln. Han uppträdde själv som
skeppsredare och uppmanade borgarna att följa hans
föredöme, sökte bl.a. leda handeln på
Ryssland över de finska städerna i st.f. över
Reval, planerade inrättandet av ett
handelskompani och ingrep med in- och utförselförbud,
när sådana syntes vara av nöden. Även med
lyxförbud, maximipriser och valutareglering
experimenterades, som vanligt med föga
fram
gång. För den andliga odlingen visade G.
däremot föga intresse. Han var ej sinnad att
använda någon nämnvärd del av det rika arvet
efter den katolska kyrkan till
undervisningsväsendets fromma, och följderna visade sig
snart. Uppsala univ:s verksamhet låg nere,
skolorna förföllo, och rekryteringen såväl av
präster som av skrivare stötte på stora
svårigheter. För att avhjälpa denna brist utdelade
G. några stipendier för studier vid tyska univ.,
men stort var deras antal ej. — I
utrikespolitiken iakttog G. stor återhållsamhet.
Förhållandet till Danmark och till de nordtyska
furstarna och städerna var för denna av avgörande
betydelse. Blott under Pyhys tid lät G. locka
sig till ett storpolitiskt experiment, förbundet
med Frankrike mot kejsaren 1542, vilket dock
ej ledde till något resultat. Mot Danmark hyste
G. ett djupt misstroende och stod tidvis i ett
ganska spänt förhållande till sin svåger
Kristian III. 1541 kom dock ett fördrag på 50 år
till stånd i Brömsebro, vilket nästan kan
karakteriseras som ett förnyande av unionen,
ehuru under skilda konungar. Dess betydelse
i praktiken blev dock ringa, snart uppstodo
nya tvister, men till krig kom det ej under
G:s livstid. Däremot pågick 1555—57 ett krig
med Ryssland, som fördes utan större
eftertryck och visade, hur ringa den svenska
statens militärkraft ännu var. I de för Sverige
så betydelsefulla händelser s. om Finska viken,
vilka ledde till den livländska ordensstatens
sönderfallande, undvek G. att inblanda sig.
Till sitt yttre var G. av medellängd,
kraftigt och proportionerligt byggd. Hans blå ögon,
blonda hår och skägg och rödlätta hy gåvo
honom ett typiskt nordiskt utseende. Något
snille med epokgörande nya tankar och idéer
var han väl ej, men han ägde ett
utomordentligt genomträngande sunt förstånd och en
sällsynt förmåga att bedöma, vad som var möjligt
att genomföra. Inför överlägset motstånd vek
han undan, men hans sega ihärdighet, som
aldrig släppte taget och förstod att begagna
alla motståndarens blottor, vann nästan alltid
till slut seger. Pietet saknade G. helt,
privilegier och löften — även sina egna — ansåg
han ej vara bindande längre, än det var honom
lägligt. Hänsynslöst bröt han dem, när rikets
el. hans egna intressen syntes fordra det. Lika
litet lät han påverka sig av tacksamhetskänslor
mot forna vänner, som blivit motståndare.
Reformatorernas och Måns Nilssons öden tala sitt
tydliga språk. En ytterlig misstänksamhet och
en obehärskad häftighet, vilka stundom nästan
närmade sig sinnessjukdom, gjorde honom
till en svår herre att tjäna, och
förhållandet till flera av dem, som hört till hans
främ
— 1233 —
— 1234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
