Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
sta medarbetare, slutade med katastrof. G.
fick på detta sätt i utlandet ett dåligt rykte,
som t.ex. hade ett ogynnsamt inflytande vid
hans försök till närmande till Nordtysklands
protestantiska furstar. G:s starka ekonomiska
sinne, vilket på statsförvaltningens område
medförde så lysande resultat, tog sig
beträffande hans privata ekonomiska förhållanden
uttryck, som voro föga tilltalande. I det
hänsynslösa ”rappande” av kyrkogods, vartill
adeln fick en rättsgrund i Västerås recess,
föregick G. med dåligt ex., och han visade en
utomordentlig förmåga att räkna ut släktskap
med stora donatorer till kyrkor och kloster i
gångna tider, ofta till förfång för de verkliga
rättsinnehavarna. Även sin benådningsrätt
utnyttjade G. till godsförvärv, ja, man torde ej
kunna fritaga honom från beskyllningen att till
egen vinning ha böjt rätten. G:s bokliga
kunskaper voro ej stora, men bristen på sådana
ersattes av den öppna blick, varmed han
iakttog allt, hans ovanliga minne och hans
utomordentliga praktiska förmåga. Hans brev
äro ofta verkliga mästerstycken både i
argumentering och uttryckssätt. Till den humor,
som ofta kryddar hans framställning, kom med
åren en patriarkalisk och landsfaderlig ton,
som i hög grad bidragit att prägla hans bild i
det allmänna medvetandet. Som talare hade
Gustav Vasa. Tidig 1600-talskopia efter samtida
porträtt. Bysta. Foto: SvPA.
han en sällsynt förmåga att fängsla och vinna
sina åhörare, därom vittna såväl samtida
uttalanden som hans ovanliga framgångar som
folkledare. I det personliga umgänget kunde
G. visa en fängslande älskvärdhet, var oftast
glad och skämtsam och älskade sång och
musik. Han var ren i sina seder och visade sig
som en god och omtänksam make och fader,
ehuru även i familjen hans häftiga lynne och
misstänksamhet framträdde. Sedan de två
äldsta sönerna vuxit upp, kom det till ganska
många slitningar mellan dem och G. Särsk.
tronföljaren Erik beredde G. svåra bekymmer.
Visserligen visade Erik en god begåvning och
utövade under G:s sista år ett visst inflytande,
framförallt beträffande krigsväsendet, men
hans dryckeslag och utsvävningar harmade och
smärtade G., och på utrikespolitikens område
gjorde han sig till målsman för tankar, som
voro den gamle, försiktige, i små förhållanden
uppväxte G. främmande. Även Johan ådrog
sig faderns missnöje, framförallt genom sina
utrikespolitiska planer. Det är väl mot
bakgrunden av dessa förhållanden, man bör se
bestämmelserna i G:s av ständerna gillade
testamente av % 1560, vilket av den följ,
generationen betraktades hart när som en grundlag.
Dock torde även rent familjefaderliga
omsorger jämte hänsynen till svårigheterna för en
enda man att styra riket ha spelat med in.
Den i testamentet företagna åtgärden att förse
de yngre sönerna med hertigdömen var
visserligen i ett land med naturahushållning
berättigad, för att ej säga oundviklig, men hertigarna
erhöllo en så självständig ställning, att rikets
enhet nästan äventyrades. Visserligen sökte
G. stärka enheten genom att framhålla, att
inga beslut, som rörde hela rikets välfärd,
finge fattas av någon av sönerna på egen hand,
och genom det starka betonandet av deras
gemensamma ansvar för faderns verk, men
anordningen medförde dock så påtagliga fa
ror, att G. ej bort vara blind för dem. Möjl.
sammanhänger detta med det avtynande, vilket
från 1556 — således vid blott 60 års ålder —
började göra sig gällande hos G. På våren
1560 blev han allvarligt sjuk, och efter en
kortare förbättring på sommaren dog han 2*/»
1560. Han ligger begraven i Uppsala
domkyrka.
G. var gift 3 gånger. Strax efter sin
tron-bestigning var han mycket mån om att skaffa
sig en furstlig brud och vände sig, ehuru
förgäves, till både Polen och Danmark. 1531
förmälde G. sig till slut efter långa
underhandlingar, framkallade av den tilltänkte
svärfaderns misstro till stabiliteten av G:s
konunga-döme, med Katarina av Sachsen-Lauenburg,
— 1235 —
— 1236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
