GUSTAV Gustav Vasa. Omkr. 1558. Gripsholm. som dock dog redan 1535 efter att 1533 ha givit livet åt sonen Erik (XIV). Äktenskapet lär ha varit föga lyckligt. 1536 äktade G. Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), vilken skänkte honom 10 barn, av vilka sönerna Johan (III), Magnus och Karl (IX) samt döttrarna Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet överlevde föräldrarna. Efter Margaretas död 1551 ingick G. 1552 med den avlidna drottningens 16-åriga systerdotter Katarina Gustafsdotter (Stenbock) ett äktenskap, vilket väckte starkt motstånd hos prästerskapet, då det var ingånget i förbjudna led. Den nära släktskap mellan konungahuset och en stor del av den svenska högadeln, vilken blev en följd av G:s båda senare giftermål, fick under kommande tider stor politisk betydelse. Den viktigaste källan till G:s historia ut-göres av ”Konung Gustaf I:s registratur”, utg. av Riksarkivet (29 bd, 1861—1916), vilket innehåller avskrifter av från G:s kansli utgångna brev. Ett urval av dessa är utg. av N. Edén 1917. Viktiga äro även de samtida el. nära samtida krönikorna av Peder Swart (utg. av N. Edén, 1912), Per Brahe d.ä. (utg. av O. Ahn-felt, 1897) och Erik Jöransson Tegel (1622). De måste dock alla användas med stor kritik. — Den enda större, sammanfattande moderna framställningen av G:s historia är E. Hilde-brand, ”G. Vasa” (i ”Sveriges historia till våra dagar”, 4, 1920). Utvecklingen av sägnerna om G:s äventyr i Dalarne har klarlagts av S. Samuelsson (”Källorna för G. Vasas äfventyr i Dalarna”, 1910); G. Carlsson har behandlat förutsättningarna för befrielseverket (”G. Eriksson i Rydboholm” i ”Sv. tidskr.”, 1921) och viktiga delar av G:s yttre och inre politik fram till grevefejden (”Johannes Magnus och G. Vasas polska frieri” i ”Kyrkohist. årsskrift”, 1922, ”Wulf Gyler i sv. tjänst” i ’Hist. tidskr.”, 1922—24). F.ö. har Sveriges inre historia under G. behandlats av H. Forssell, H. Hjärne. N. Edén, K. B. Westman m.fl., den yttre bl.a. av A. Falk och G. Landberg. P.S. Av G:s yttre ger Per Brahe d.ä. i sin krönika en utförlig beskrivning. Konungen hade, säger han bl.a., vitgult hår och ”blommor i kinner-na”, runt huvud och liten, rak näsa. Med denna beskrivning överensstämmer det mest kända porträttet, den på riksbankens sedlar återgivna målningen i Uppsala univ. Denna går tillbaka på ett nu förlorat original av den danske hovmålaren Jacob Binck, målat 1542. En härifrån märkligt avvikande uppfattning av G:s drag ge de långskäggiga ålderdomsporträtten. De visa konungen med långlagt ansikte och längre, oregelbunden näsform, i några fall med neddragen spets. Av särsk. intresse är ett kraftfullt porträtt med detta utseende på Bysta (Närke); samma fysionomi återfinnes i gravyr. Från G:s sista tid äro även en målning i helfigur och den närstående träreliefen av W. Boy (se bild vid d.o.), båda på Gripsholm. Av mindre vikt äro en hos Cock i Antwerpen tr. gravyr från 1559 samt en postum gouache på Gripsholm. Nämnas bör slutl. W. Boys ståtliga, ehuru till dragen konventionella gravskulptur i Uppsala domkyrka. K.E.S. 2) GustavIIAdolf (»/is 1594—®/n 1632). Från fadern, hertig Karl av Södermanland, sedermera Karl IX, hade G. A. det rika men farliga Vasaarvet, från modern, den dugande och viljestarka Kristina av Holstein-Gottorp, måhända karaktärens större jämnmått. En omsorgsfull uppfostran under ledning av Johan Skytte utvecklade tidigt hans rika anlag. Särsk. förvärvade han stora praktiska språkkunskaper samt insikter i för krigskonsten nödiga vetenskaper, kompletterade genom ridderliga övningar och väckande samtal med främmande officerare vid faderns hov. I statsvärv invigdes han tidigt och övertog under faderns sista — 1237 — — 1238 —