Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
väckta krafterna insnördes väl, i enlighet med
tidens allmänna riktning, i ett trängande
pansar av renlärighet, ortodoxt nit och kyrkliga
maktsträvanden (motståndet mot ett
consisto-rium ecclesiasticum med lekmannaelement)
men omsattes samtidigt av en rad kraftfulla
biskopar i välbehövlig folkuppfostran och
förbättrad skolundervisning (gymnasierna). I
Östersjöprov. upprättades bl.a. univ. i Dorpat
1632. Om än vetenskap och tänkande
framförallt voro teologiskt orienterade, började
Sverige även på det andliga livets område nås
av nya strömningar. Typisk för tiden var den
yverborna stoltheten över ärorika fornhävder,
som ledde till skapandet av en statlig fornvård.
Oavlåtligt arbetade G.A. på utvecklandet av
rikets krigsmakt. Av den milis, som erhölls
genom utskrivningarna, utbildades verkliga
soldater, vuxna att möta utländska yrkessoldater.
Beväpningen moderniserades. Ordnad
reg.-in-delning och ett börjande indelningsverk särsk.
för rytteriet lade grunden till en verklig
härordning. En ny originell taktik skapades, allt
klarare syftande till att förena de tunga
spansk-tyska formationernas slagkraft och den
nederländska krigskonstens rörlighet och
organisation av elden. De inhemska trupperna
förstärktes i mån av behov med utländska
legotrupper från de stora internationella
värvnings-marknaderna. Den sv. flottan nyskapades och
visade sig mäktig att trygga förbindelserna
över Östersjön; hjälp fick man även från
städerna, som föranleddes att utrusta skepp,
användbara både för krigsbruk och handel
(skeppskompaniet 1629, se ovan).
Ny förvaltningsorganisation, starka
rustningar och stor utrikespolitik krävde av
statsfinanserna en likviditet, som endast kunde
uppnås med kontanta pengar. De gamla
hemmans-räntornas naturapersedlar (spannmål, smör
m.m.) tillgodogjordes delvis genom förläningar
i avräkning på lön, det militära
indelningsverket, donationer och förläningar för
begränsad tid samt godsförsäljningar. Behållna
persedlar förbyttes i stor utsträckning i penningar
genom besvärliga affärs- och
förskottstransak-tioner, vilka på 1620-talet förbyttes i
utarren-deringen av kronouppbörden, ett system, som
trots stora tekniska fördelar efter G.A:s död
uppgavs på gr. av arrendatorernas missbruk.
Självfallet kunde emellertid den framväxande
moderna staten ej reda sig med de hävdvunna
skatterna. Nya inkomstkällor skapades genom
en rad skattehistoriskt intressanta försök
(”Älvsborgs lösen”, boskapspenningarna 1620,
lilla tullen och accisen 1622, kvarntullen 1625).
Av stor vikt var även stora sjötullen, som
utarrenderades 1623. De ovannämnda
monopo
len och kompanierna avsågo givetvis att öka
statens intäkter. Kopparhandeln,
monopoliserad först för Älvsborgs lösen, därpå genom
kopparkompaniet och sedan i andra former,
var särsk. betydelsefull, även om försöken att
reglera prisen genom begränsat utbud och
genom myntning av kopparen ledde också till
missräkningar. Den växande bruksrörelsen
erbjöd jämväl ett allt betydelsefullare
beskatt-ningsobjekt. Hela denna rörliga, förslagsrika
finanspolitik, som främst uppbars av G.A. och
Oxenstierna, röjer en utpräglat modern
uppfattning men nådde aldrig avslutande
resultat, tillräckliga att förebygga reduktionstidens
reaktion.
Fälttåget i Livland 1625 torde, trots de stora
framgångarna, ha övertygat G.A. om att ett
avgörande ej kunde vinnas på denna
krigsskådeplats. På ett vida kännbarare sätt
drabbade han Polens livsintressen, då han 1626
förläde krigsskådeplatsen till Väslpreussen.
Efter de första stora framgångarna 1626 blevo
fronterna mera stillastående. I växlingsrika
strider, under vilka han mer än en gång
hänsynslöst insatte sin person (Haupt och Dirschau
1627, Stuhm 1629), hävdade G.A. den vunna
ställningen och skapade genom uppbörd av
”licenter” (tullar) vid de ockuperade kusterna
en rikt givande inkomstkälla. Ät den sv. armén
skänkte de 4 preussiska fälttågen en
krigsvana, som förberedde den för större uppgifter.
G.A:s politik och krigföring hade näml,
alltmera indragits i ett europeiskt sammanhang.
Den konfessionella motsättningen mellan de
tävlande grenarna av VasaLuset gjorde det
polska kriget till ett led i kampen mellan den
katolska reaktionen och protestantismen. Med
varm medkänsla följde Sverige de tyska
tros-förvanterna i deras ojämna strid. G.A:s fantasi
hade tidigt gripits av uppgiften att komma
tros-förvanterna till hjälp. Han drevs av en
ödesbestämd kallelsevisshet, som kom honom att
växa som personlighet och statsman.
Förutsättningar för ett ingripande tycktes erbjuda
sig, då västmakterna på allvar intresserade sig
för en intervention i Tyskland. 1623 föreslog
G.A. att med samfällda krafter utbilda Sveriges
polska krig till en stor diversion via Preussen,
som skulle lätta trycket i Tyskland genom att
hota de kejserliga arvländerna. Då denna plan
ej vann beaktande, förklarade han sig 1624
beredd att intervenera i Tyskland. Ehuru en
nyhet i sv. politisk tradition ägde en dylik tanke
reala förutsättningar i Sveriges läge. Ett
förbund med västmakterna innebar för det
mellan Danmark och Polen pressade riket det mest
åtråvärda allianssystemet. Därtill kom, att
Nordtysklands upplösning i små, vänskapligt
— 1243 —
— 1244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
