Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
sinnade protestantiska stater varit ett av de
få verkligt betryggande momenten i Sveriges
utsatta läge. G.A:s anspråk befunnos
emellertid överdrivna, helst Kristian IV ställde sig till
förfogande på billigare villkor (1625), och
Sverige vände sig åter mot Polen.
Krigsskådeplatsens förläggande till Preussen 1626 föranleddes
emellertid otvivelaktigt även av G.A:s önskan
att komma de tyska händelserna närmare. De
blevo också alltmera oroande. Tilly slog
Kristian IV 1626, Wallenstein besatte Jylland 1627,
utbredde sig över Mecklenburg och Pommern,
lät 1628 ge sig Mecklenburg som lön för sina
tjänster och röjde genom att s.å. antaga titeln
”general över oceaniska och baltiska haven”
syften, direkt hotande för Sverige, som allt
medvetnare eftersträvade en behärskande
ställning i Östersjön (”dominium maris Baltici”).
En aggressiv katolsk stormakt höll på att träda
i de vänskapliga nordtyska småstaternas ställe,
och samtidigt ådagalade restitutionsediktet
(1629), att den tyska protestantismens
ödestimme slagit.
Genom hjälpsändningar till Polen (1627,
1629) visade Wallenstein sin önskan att hålla
Sverige borta från Tyskland. G.A. åter stärkte
Danmark genom ett försvarsförbund och
räddade Stralsund 1628 men kunde, trots eggande
maningar vid mötet i Ulvsbäck, ej förhindra
Kristian IV:s separatfred i Lübeck 1629. Att
hans sändebud avvisades från kongressen,
betraktade G.A. som en direkt ovänlig handling.
Fria händer fick han genom det förmånliga
stilleståndet med Polen i Altmark 1629,
förmedlat av Frankrike, som med Sveriges hjälp ville
stäcka kejsarens makttillväxt. Under märkliga
överläggningar med Oxenstierna och rådet
fastställdes Sveriges syften: vännerna i
Nordtyskland borde restitueras och bindas vid Sverige
genom ”eviga” skyddsfördrag, förutsättningar
na för ett militärt ingripande borde bevaras
genom ockupationer vid kusten, i varje fall
av Stralsund, protestantismen återställas i
forna villkor i hela Tyska riket.
I juni 1630 landsteg G.A. på Usedom,
hälsad som den gudasände räddaren av det
protestantiska folket men av de protestantiska
furstarna mottagen med misstro, bottnande
i tvivel både om hans förmåga att lösa den
påtagna uppgiften och om hans avsikter i
riket. De katolska härförarna hade behållit
den ställning, som framgått ur de föregående
händelserna, Tilly v., Wallenstein ö. om Elbe.
Wallensteins fall berövade den kejserliga
armén, G.A:s närmaste motståndare, dess ledare,
och Magdeburgs resning band i huvudsak Tilly,
som nu övertog högsta befälet över båda
arméerna. Begagnande sig av den inre linjens
möj
ligheter, vidgade G.A. sin operationsbas genom
framstötar åt v. och efter Oderlinjen
(Greifen-hagen och Garz dec. 1630, Frankfurt a.d. O.
och Landsberg april 1631). Ett subsidiefördrag
med Frankrike i jan. 1631 ökade de knappa
medlen. Viktigast hade det dock varit att vinna
samverkan med de tyska protestantiska
länderna. Dessa fingo genom svenskarnas
framgångar mod att 1631 samla sig till ett konvent i
Leipzig. G.A. bjöd dem samverkan i fria
former, men alla aktivare beslut omintetgjordes
av den saxiske kurfursten Johan Georg. Då G.A.
ej vann Sachsens medverkan, lyckades han ej
förhindra Magdeburgs fall och förstöring (10/s).
En ersättning för den stödjepunkt, han förlorat,
vann han genom det fasta lägret vid Werben,
där han trotsade Tilly. Svaret på Sachsens
avvisande hållning blev G.A:s beslut att
undantränga Johan Georg från dennes ledande
ställning och själv skapa ett fast protestantiskt
ständerförbund till krigets slutförande (”norma
futurarum actionum”). En avgörande
vändpunkt nåddes genom segern vid Breitenfeld
(% 1631), sedan Sachsen till sist drivits i
Sveriges armar. Tilly, som alltjämt förfogade över
starka resurser, föll tillbaka på sin fasta
ställning bakom Elbe men utmanövrerades genom
G.A:s berömda tåg till Franken, där Würzburg
intogs (4—8 okt.). Tilly vek tillbaka s. om
Main, där han stannade med front mot n.
(okt.). G.A. åter besatte Frankfurt a.M. (17/u)
och Mainz, som var besatt med spanska
trupper (13/t2). Därigenom hade basen för en
fram-ryckning söderut skapats. Försvaret av
Weser-linjen fortsattes emellertid med lysande
framgång av Pappenheim. — Marschen genom
Main-dalen var ett triumftåg. Tyska furstar och tyska
och utländska sändebud samlades i G.A:s
fältläger. Efter Breitenfeld hade den sv. konungen
gjort ett kraftigt försök att genomdriva
protestanternas sammanslutning till krigets
slutförande, men nu vidgade han sina planer och beslöt
att göra ständerförbundet permanent.
Grundlinjer skönjas av en statlig el. statsliknande
federativ sammanslutning inom riket, ett
”imperium macedonicum”, lett av Sverige, som
genom förvärv av tyska områden, i första hand
Pommern, skulle vinna en fast ställning i
Tyskland. Uppseendeväckande skarpa blevo
meningsutbytena med Frankrike, som förgäves
strävade att förskaffa den katolska ligan
neutralitet för att genom den organisera
ytterligare en motvikt mot kejsaren och begränsa
G.A:s makt i Tyskland.
På våren 1632 upptog G.A. operationerna
mot Tilly, följde honom till Bayern,
tillkämpade sig övergången av Lech, där Tilly dödligt
sårades, och besatte Augsburg och München
— 1245 —
— 1246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
