GUSTAV hastigt stegrat missnöje inom landet. Särsk. inom den adliga byråkratien hade en opposition mot konungen vuxit sig stark kring önskemålen att bevara en konstitutionell författning, göra slut på oansvariga favoriters inflytande, bevara freden och återupptaga reformarbetet. Så mycket fastare blev sammanhållningen inom denna adelsopposition, som den erfarit, att adeln i egenskap av ämbetsmannastånd i G. hade en avgjord motståndare. Visserligen kunde ingen ha högre tankar om börd och nobless än just G., men han ville, att representanterna för rikets första stånd framförallt skulle glorifiera den monarki, vars högste lysande företrädare han själv var. Som dekorationer vid hans hov voro adelns medl. kärkomna, och även vissa högre ämbeten skulle de få skänka glansen av sina namn. Men maktens realitet ville konungen ha sig ensam förbehållen, och intet kunde vara honom mera i vägen än en kompakt byråkrati, medveten om sin makt och besluten att begagna den, om det så än vore mot konungen. Så kom det sig, att adeln, som i verkligheten sedan länge sammanfallit med ämbetsmannavärlden, i högsta grad såg sina intressen hotade av G. och enigt slöt upp i opposition mot den konung, som mer än någon annan skattat bördens företräden högt. Inom övriga stånd funnos väl missnöjda med sina speciella klagomål, men den principiella och systematiska oppositionen samlade sig på riddarhuset. På inrådan av J. C. Toll sammankallade G. ständerna 1786. Toll synes ha hoppats, att G. genom kloka eftergifter för riksdagens önskningar skulle kunna återvinna det förlorade förtroendet och samtidigt frampressa vissa militära och ekonomiska fördelar; några av G:s värst beryktade gunstlingar skulle offras för det allmänna missnöjet. Men riksdagen blev ett fruktansvärt slag för konungen. På alla punkter mötte han en obeveklig opposition, och så gott som alla regeringens propositioner blevo avslagna. Oppositionens sammansvetsning och G:s fasta beslut att nu med alla medel söka kväsa denna adliga byråkrati, som syntes vilja göra honom makten stridig voro riksdagens huvudsakliga resultat. G. inriktade sig nu på att genom tillmötesgående mot de ofrälse stånden isolera byråkratien. Kyrkan vann han för sig genom inrättandet av en ecklesiastikexp., för vilken den dugande K. G. Nordin gjordes till chef, och genom att väsentligt inskränka den förhatliga s.k. pastoratshandeln. I borgarståndet vann han anhängare genom att avstå från ett tillämnat tobaksmonopol, och bönderna försonades genom eftergifter i brännvinsfrågan. Men framförallt hoppades G. genom framgångar på ut rikespolitikens fält finna en utväg ur sina svå righeter. Hans tidigare sunda omdömesförmåga hade emellertid nu efterträtts av en nervös och obalanserad iver och ett vacklande mellan olika uppslag. När i sept. 1787 G. nåddes av underrättelsen, att Turkiet förklarat Ryssland krig, betraktade han detta som en fingervisning, och efter ett intensivt men i huvudsak misslyckat diplomatiskt förarbete lät han i juni 1788 sv. trupper rycka över ryska gränsen. Kriget, i vilket även Danmark indrogs (se D a n s k-s v e n s k a krig), blev för G. en stor besvikelse. Det förde med sig en lands-förrädisk sammansvärjning mellan en del av adelsoppositionens medl. (se A n j a 1 a förbundet) och ett ekonomiskt trångmål, som tvingade G. att till jan. 1789 sammankalla rikets ständer. 1789 års riksdag blev ett dramatiskt, explo sionsartat utbrott av antagonismen mellan konung och adel. Genom tillmötesgående i pri-vilegiefrågan vann G. de ofrälse stånden för en förändring av statsskicket, som för framtiden gjorde konungen till adelns överman, och genom våldsamt åsidosättande av laga former och efter arrestering av adelsoppositionens ledare framtvangs det tillägg till 1772 års R.F., som bär namnet Förenings- och säkerhetsakten (se d.o.). Finansfrågan löstes på så sätt, att ständerna genom ett riksgäldskontor med viss sedelutgivningsrätt påtogo sig att garantera gammal och ny riksskuld och genom en årlig bevillning lämna kontoret medel till skuldens förvaltning. Genom statsvälvningen hade G. vunnit ökad makt, men oppositionen kände sig stå med den moraliska rätten, och hatet mot konungens person hade ytterligare stegrats. Kriget med Ryssland fortgick utan att något verkligt avgörande stod att vinna, och 14/a 1790 slöts fred i Värälä på grundval av status quo, ett dock ingalunda oviktigt avgörande, i det att härmed Ryssland definitivt erkände 1772 års statsvälvning. Härefter följde ett visst närmande till Ryssland, samtidigt med att G. alltmer började hänge sig åt utrikespolitiska idéer, som ha ett egendomligt drag av fantasteri. Han spekulerade på den polska konungakro-nan, och efter ett besök i Aachen 1791, där han trädde i intim förbindelse med franska emigranter, hyste han allvarliga planer på att sätta sig i spetsen för ett monarkiskt korståg mot franska revolutionen. Växande finansiella svårigheter tvungo honom emellertid att än en gång mötas med rikets ständer. G. hade nu träffat åtskilliga försiktighetsmått, riksdagen samlades i Gävle, och i stort sett förflöt den under endräkt och efter hans önskan, men någon försoning med oppo- — 1257 — — 1258 —