Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
hastigt stegrat missnöje inom landet. Särsk.
inom den adliga byråkratien hade en opposition
mot konungen vuxit sig stark kring
önskemålen att bevara en konstitutionell författning,
göra slut på oansvariga favoriters inflytande,
bevara freden och återupptaga reformarbetet.
Så mycket fastare blev sammanhållningen inom
denna adelsopposition, som den erfarit, att
adeln i egenskap av ämbetsmannastånd i G.
hade en avgjord motståndare. Visserligen
kunde ingen ha högre tankar om börd och nobless
än just G., men han ville, att representanterna
för rikets första stånd framförallt skulle
glorifiera den monarki, vars högste lysande
företrädare han själv var. Som dekorationer vid
hans hov voro adelns medl. kärkomna, och
även vissa högre ämbeten skulle de få skänka
glansen av sina namn. Men maktens realitet
ville konungen ha sig ensam förbehållen, och
intet kunde vara honom mera i vägen än en
kompakt byråkrati, medveten om sin makt och
besluten att begagna den, om det så än vore
mot konungen. Så kom det sig, att adeln, som
i verkligheten sedan länge sammanfallit med
ämbetsmannavärlden, i högsta grad såg sina
intressen hotade av G. och enigt slöt upp i
opposition mot den konung, som mer än någon
annan skattat bördens företräden högt. Inom
övriga stånd funnos väl missnöjda med sina
speciella klagomål, men den principiella och
systematiska oppositionen samlade sig på
riddarhuset. På inrådan av J. C. Toll
sammankallade G. ständerna 1786. Toll synes ha
hoppats, att G. genom kloka eftergifter för
riksdagens önskningar skulle kunna återvinna det
förlorade förtroendet och samtidigt
frampressa vissa militära och ekonomiska fördelar;
några av G:s värst beryktade gunstlingar skulle
offras för det allmänna missnöjet. Men
riksdagen blev ett fruktansvärt slag för konungen.
På alla punkter mötte han en obeveklig
opposition, och så gott som alla regeringens
propositioner blevo avslagna. Oppositionens
sammansvetsning och G:s fasta beslut att nu med
alla medel söka kväsa denna adliga byråkrati,
som syntes vilja göra honom makten stridig
voro riksdagens huvudsakliga resultat.
G. inriktade sig nu på att genom
tillmötesgående mot de ofrälse stånden isolera
byråkratien. Kyrkan vann han för sig genom
inrättandet av en ecklesiastikexp., för vilken den
dugande K. G. Nordin gjordes till chef, och
genom att väsentligt inskränka den förhatliga s.k.
pastoratshandeln. I borgarståndet vann han
anhängare genom att avstå från ett tillämnat
tobaksmonopol, och bönderna försonades
genom eftergifter i brännvinsfrågan. Men
framförallt hoppades G. genom framgångar på
ut
rikespolitikens fält finna en utväg ur sina svå
righeter. Hans tidigare sunda
omdömesförmåga hade emellertid nu efterträtts av en nervös
och obalanserad iver och ett vacklande mellan
olika uppslag. När i sept. 1787 G. nåddes av
underrättelsen, att Turkiet förklarat Ryssland
krig, betraktade han detta som en
fingervisning, och efter ett intensivt men i huvudsak
misslyckat diplomatiskt förarbete lät han i juni
1788 sv. trupper rycka över ryska gränsen.
Kriget, i vilket även Danmark indrogs (se
D a n s k-s v e n s k a krig), blev för G. en
stor besvikelse. Det förde med sig en
lands-förrädisk sammansvärjning mellan en del av
adelsoppositionens medl. (se A n j a 1 a
förbundet) och ett ekonomiskt trångmål, som
tvingade G. att till jan. 1789 sammankalla
rikets ständer.
1789 års riksdag blev ett dramatiskt, explo
sionsartat utbrott av antagonismen mellan
konung och adel. Genom tillmötesgående i
pri-vilegiefrågan vann G. de ofrälse stånden för en
förändring av statsskicket, som för framtiden
gjorde konungen till adelns överman, och
genom våldsamt åsidosättande av laga former
och efter arrestering av adelsoppositionens
ledare framtvangs det tillägg till 1772 års R.F.,
som bär namnet Förenings- och säkerhetsakten
(se d.o.). Finansfrågan löstes på så sätt, att
ständerna genom ett riksgäldskontor med viss
sedelutgivningsrätt påtogo sig att garantera
gammal och ny riksskuld och genom en årlig
bevillning lämna kontoret medel till skuldens
förvaltning. Genom statsvälvningen hade G.
vunnit ökad makt, men oppositionen kände sig
stå med den moraliska rätten, och hatet mot
konungens person hade ytterligare stegrats.
Kriget med Ryssland fortgick utan att något
verkligt avgörande stod att vinna, och 14/a 1790
slöts fred i Värälä på grundval av status quo,
ett dock ingalunda oviktigt avgörande, i det
att härmed Ryssland definitivt erkände 1772
års statsvälvning. Härefter följde ett visst
närmande till Ryssland, samtidigt med att G.
alltmer började hänge sig åt utrikespolitiska idéer,
som ha ett egendomligt drag av fantasteri.
Han spekulerade på den polska
konungakro-nan, och efter ett besök i Aachen 1791, där
han trädde i intim förbindelse med franska
emigranter, hyste han allvarliga planer på att
sätta sig i spetsen för ett monarkiskt korståg
mot franska revolutionen.
Växande finansiella svårigheter tvungo
honom emellertid att än en gång mötas med
rikets ständer. G. hade nu träffat åtskilliga
försiktighetsmått, riksdagen samlades i Gävle, och
i stort sett förflöt den under endräkt och efter
hans önskan, men någon försoning med oppo-
— 1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
