Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
Gustav III :s ansiktsmask, modellerad av Sergel.
Riksantikvarie S. Curman, Stockholm.
sitionen kom icke till stånd. Tvärtom kunna
till tiden för riksdagen hänföras de första
tecknen till att en aggressiv och oförsonlig
fraktion inom oppositionen beslutat att genom
mord röja ”tyrannen” ur vägen. Hur långt
denna sammansvärjnings trådar sträckt sig, är
nu omöjligt alt avgöra. Att oppositionens mest
framskjutne medl., A.v. Fersen, icke varit med
om planerna, torde vara säkert; påfallande är
däremot, alt så många medl. ur gamla
mösskretsar, släkterna Horn, Bielke, Ribbing,
Enge-ström o.a., ha varit inblandade. Framförallt
får emellertid ihågkommas, att den som påtog
sig att utföra dådet, J. J. Anckarström, var
en obalanserad och fanatisk enstöring av en
från franska revolutionen välkänd typ. 16/s
1792 föll skottet under en maskeradtillställning
på kungl. operan, och 29/3 avled G. III, ännu
blott 46 år gammal.
Liksom frihetstiden betecknar en den sv.
vetenskapens uppblomstring, är G. IH:s tid en
guldålder för Sveriges litterära kultur. I vad
mån allmänna tidsförhållanden här spelat in el.
huru stor del av äran härför som kan
tillskrivas G., är en omtvistad fråga. Att han icke haft
den betydelse, som Esaias Tegnér o.a. tillskrevo
honom, och att Sergels bild av den kungl.
Apollon icke helt kan förlikas med
verkligheten, har visats av H. Schück. Men åtskilliga
av tidens diktare och konstnärer uppmuntrade
han frikostigt, han inrättade till befordran av
deras verksamhet Sv. akad., Musikaliska akad.,
Vitlerhetsakad., Målar- och bildhuggarakad.,
och framförallt blev hans intresse för teatern
av stor betydelse. Själv en utomordentligt
flitig och uppslagsrik dramatisk förf., har han,
dock i väsentlig grad bilrädd av J. H.
Kellgren, i en följd av skådespel, ”Gustaf Adolphs
ädelmod” (1783), ”Helmfelt” (s.å.), ”Gustaf
Adolph och Ebba Brahe” (s.å.), ”Gustaf Vasa”
(1786), givit utlopp åt sitt nationella patos. På
den av G. skapade Kungl. sv. operan liksom
ock på hovets mera privata teatrar, på
Drottningholm och Gripsholm, bedrevs under hela
G. IH:s tid och till stor del under hans
personliga ledning en ivrig och framgångsrik
verksamhet; kungens lidelsefulla intresse för dylika
ting lade dock i alltför hög grad beslag på hans
tid, och det var till skada för hans anseende,
alt han själv esomoftast gav vika för sin iver
att själv få uppträda bland de agerande.
I sitt familjeliv var G. icke lycklig. Hans
påtvungna äktenskap förblev rent
konventionellt. Sedan en av hans gunstlingar, A. T.
Munck, förmedlat ett närmande, föddes Vii
1778 en tronföljare, den senare Gustav IV
Adolf, men sonens födelse gav ytterligare
näring åt den hätska fiendskap, som länge rått
mellan G. och hans mor, i det att den senare
känt sig förorättad över att hon icke fått spela
den roll hon önskat. Änkedrottningen sände
en lyckönskan i skäligen tvetydiga ordalag,
som syntes alludera på det allmänt spridda
ryktet, att Munck och icke G. var fadern.
Brytningen var härmed ohjälplig, och striden
mellan mor och son, båda starka och ärelystna
viljor, båda lika småaktiga och intriganta,
antog synnerligen pinsamma former; först vid
änkedrottningens dödsbädd försonade sig G.
med modern. Ännu en son erhöll Sofia
Magdalena, Carl Gustav, hertig af Småland, f. 25/«
1782; han avled efter något mer än ett halvår.
Litteraturen om G. III är föga omfattande,
och någon slutgiltig teckning av hans
egendomligt sammansatta och oåtkomliga
personlighet existerar icke. Samtida skildringar,
memoarer och brev finnas visserligen i stort
antal, men då de så gott som uteslutande ha
utgått från mot G. hätska adelskretsar är dessa
skildringars sanningsvärde högst diskutabelt.
Huvudarbetet om G. är C. T. Odhners ”Sveriges
politiska historia under konung Gustaf HI:s
regering” (3 bd, 1885—1905), en nykter och
sakrik, men tyvärr av förf:s död avbruten
framställning (går till 1786); i huvudsak en
sammanfattning härav är L. Stavenow,
”Konung G. III” (1901, 2 uppl. 1910). Nya och
be-aktansvärda synpunkter ha framlagts av F.
Lagerroth i ”Konung och adel” (1917). O. Le-
— 1259 —
— 1260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
