Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
och hertig Karl drog sig fullständigt tillbaka
till privatlivet. 31/io 1797 förmälde sig G.A.
med den 16-åriga Fredrika Dorotea Vilhelmina
av Baden.
Vid sitt regeringstillträde som myndig
hälsades G.A. inom Sverige med allmän sympati.
Sina rådgivare valde han ur de under
förmyndarregeringen undanskjutna gustavianernas
krets, men inom denna fanns knappast någon
man med högre statsmannabegåvning el.
personlig auktoritet, och konungen blev sin egen
premiärminister. Med största flit ägnade han sig
åt statsärendena, prövade samvetsgrant alla
detaljer, innan han fattade sina beslut, och
kontrollerade själv efterlevandet av utfärdade
förordningar. I mycket fortsatte han
traditionerna från faderns tid, och det blev en i
många avseenden löftesrik inre utveckling,
Sverige under hans personliga ingripande
genomgick. Hans ordningssinne och pliktkänsla
återverkade på styrelsen i sin helhet, och
genom sparsamhet lades grunden till en
förbättring i de bekymmersamma finanserna. Dessa
strävanden motverkades visserligen av svåra
missväxtår 1798—1800, men regeringen ingrep
med kraft och klokhet till nödens lindrande.
De ekonomiska svårigheterna, som bl.a. yttrat
sig i riksgäldssedlarnas fall till 2/s av
namnvärdet, nödgade G.A. att 1800 sammankalla
ständerna till Norrköping. Vid riksdagen
genomdrev regeringen med stöd av de ofrälse
stånden och en majoritet på riddarhuset alla
sina förslag, däribland en plan för
myntväsendets ordnande, men möttes inom adeln av en
hetsig opposition, som tagit intryck av den
franska frihetsrörelsen och vars förbittring
utlöste sig i vanmäktiga och om ringa politisk
mognad vittnande demonstrationer. Dessa
uppträden stegrade G.A:s motvilja mot
riksdagar. Den av ständerna antagna
finansplanen visade sig ogenomförbar, men regeringen
lyckades i stället genom Wismars
pantförskrivning till Mecklenburg-Schwerin 1803 anskaffa
tillräckliga medel för riksgäldssedlarnas
realisation. Den stadga i myntväsendet, som
härigenom åvägabragtes, blev välgörande för
näringslivet, och de gynnsamma ekonomiska
konjunkturerna från 1801 verkade i samma
riktning. Den materiella kulturen visade
också ett påtagligt uppsving. Inom industrien kom
ångmaskinen till en begynnande användning,
Trollhätte kanal fullbordades 1800, och
undersökningar för byggandet av Göta kanal
igångsattes. Betydelsefullast voro åtgärderna för
jordbrukets förbättring. Genom
förordningarna om enskiftet 1803, 1804 och 1807 bildar
G.A:s regering verklig epok i det sv.
jordbrukets historia. De första
hushållningssällska
pens bildande var ett annat led i den stora
jordreformen. Även i
förvaltningsorganisationen vidtogos förändringar, som syftade till
förenkling och satt bestående spår; viktigast var
kanslikollegiets upphävande 1801 och de av
detsamma handlagda ärendenas fördelning på
andra ämbetsverk. För humanitära
angelägenheter gjorde G.A. vackra insatser, och för
undervisningsväsendet visade han ett personligt
intresse, som tillmötesgick pedagogiska
reformkrav och bl.a. gav sig uttryck i den
betydelsefulla skolordningen 1807. G.A:s allvarliga
strävan att gagna sitt land uppskattades också av
befolkningens breda lager, hos vilka han t.o.m
åtnjöt en oförtydbar popularitet. Till de bilda
de klasserna kom han däremot i en med åren
allt skarpare motsats genom sin tvångspolitik
på det andliga området. Främmande för det
tankeliv, som behärskade tiden, och
genomträngd av enväldets grundsatser, sökte han
genom tvångsåtgärder hindra smittofröna från
den franska revolutionen att infektera det sv.
folket. Tryckfriheten inskränktes och
tillintetgjordes snart helt och hållet; vetenskapens
frihet lystes i bann; även teatern utsattes för hans
ovilja, som till sist utmynnade i påbudet (mars
1807) om operahusets nedrivande — en
befallning, som dock ej hann verkställas före
revolutionen 1809. Det ogynnsamma intryck, som
detta frihetsfientliga system väckte men som
knappast spred sig utanför de högre klasserna,
skärptes genom konungens inbundenhet,
otillgänglighet och stelhet, som alltmera isolerade
honom, tills olika uppfattningar om den yttre
politiken skapade en för Sverige och G.A.
ödesdiger konflikt mellan honom och de
ledande kretsarna i landet.
G.A:s regeringstid sammanföll med den
världshistoriska kris, som framkallats av
franska revolutionen och Napoleons
världshärskar-politik och som sög stat efter stat in i den
gigantiska kraftmätningen. Redan tidigt
ställde de politiska motsättningarna G.A. inför
riskfyllda avgöranden. Vid hans regeringstillträde
hotade en brytning med Ryssland på gr. av
den inställda dynastiska förbindelsen, men
från denna fara befriades Sverige genom
Katarinas plötsliga död 1796. Med hennes
efterträdare Paul I kom G.A. snart på vänskaplig
fot. För att skydda handeln mot Englands
ka-perier avslöto de (dec. 1800) jämte Danmark
och Preussen ett nordiskt neutralitetsförbund.
Men därmed blev faran för ett fredsbrott med
England överhängande. Den engelska flottans
uppträdande utanför Köpenhamn (slaget på
redden 2/4 1801) tvang Danmark att utgå ur
förbundet, och ett angrepp på Karlskrona
förebyggdes endast genom underrättelsen om kej
— 3 —
— 4 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
