Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
sar Pauls mord och den ryska politikens
omkastning. Därmed var förbundet sprängt, och
försöket att hävda den neutrala handelns
frihet i trots av England hade strandat. Hänsyn
till Sveriges hela näringsliv gjorde det
emellertid angeläget för sv. utrikespolitik att komma till
en uppgörelse med England, och efter långa
förhandlingar avslöts 1803 en för Sverige
synnerligen fördelaktig konvention, som lämnade
ersättning för tidigare lidna förluster och
tryggade utförseln av våra viktigaste
exportartiklar. Uppgörelsen vittnar om att G.A. redan vid
denna tid leddes av en klar insikt om Sveriges
handelspolitiska läge i världskrisen, och det
lider intet tvivel, att de handelspolitiska
intressena varit en väsentligt medverkande orsak
till att denna Sveriges förbindelse med
England omsider utvecklade sig till öppet
deltagande på dess sida i den 1803 åter
uppflammande tvekampen med Frankrike. Men lika
säkert är, att konungens personliga stämning
mot Napoleon härvid kraftigt spelat in.
Avgörande betydelse fick framför allt G.A:s
långvariga vistelse i Baden (1803—04),
varunder hans rojalistiska legitimitetskänsla
underblåstes av franska emigranter, med vilka
han kom i beröring, och slutl. våldsdådet mot
hertigen av Enghien (1804) till det yttersta
upprörde honom och kom honom att i Napoleon
med religiöst färgad motvilja se en våldsman
och inkräktare, vars välde var oförenligt med
ett sunt europeiskt statsliv. Då Napoleon i
samma dagar lät utropa sig till kejsare,
vägrade G.A. att erkänna honom som sådan, och
då Napoleon med anledning därav lät införa
en mot G.A. ytterst förolämpande art. i ”Le
Moniteur”, svarade Sveriges konung med att
avbryta alla förbindelser med Frankrike,
förbjuda införandet till Sverige av franska böcker
och tidn. samt intagandet i sv. tidn. av nyheter
om Napoleons person och Frankrikes inre
angelägenheter. Att animositeten mot Napoleon
dock icke kom G.A. att förbise Sveriges
real-intressen framgår bl.a. av att han först efter
långvariga förhandlingar och efter att ha
tillförsäkrat sig så stora subsidier, att de helt
betalte Sveriges krigskostnader, avslöt
anfallsförbund med England och Ryssland (okt. 1805)
och med en sv. armé övergick till Pommern.
Den sv. framstöten i n. Tyskland var icke
betydelselös, men G.A. saknade förmåga att leda
militära operationer; en rad misslyckanden och
motgångar, till vilka han dock ingalunda en
sam bar skulden, ledde slutl. till att
fransmännen på hösten 1807 besatte hela Pommern
och den sv. armén drogs tillbaka till Sverige
Men samtidigt härmed inträdde genom freden
i Tilsit (juli 1807) och den därvid ingångna
alliansen mellan Ryssland och Frankrike en
förändring i den sv. statens hela yttre ställning,
vilken undanryckte en väsentlig förutsättning
för G.A:s politik: kejsar Alexander i Ryssland,
Sveriges bundsförvant, hade förpliktat sig att
angripa Sverige, om G.A. ej bröt med England
och anslöt sig till kontinentalsystemet. I denna
situation, där neutralitet var omöjlig, fasthöll
G.A på goda reella skäl vid förbundet med
England. Men med sin uppfattning om den politik,
som borde föras i krisen, stod han i motsättning
mot flertalet inom de ledande kretsarna i
landet. Med en förunderligt ytlig uppfattning av
den politiska situationen i Europa och i blind
tro på Napoleons oövervinnelighet och
Englands snara nederlag ansåg man här G.A:s
krigspolitik landsskadlig och sökte därför
oupphörligt, även med illojala medel, tvinga
konungen till fred. Denna söndring i statslivet
omöjliggjorde den kraftutveckling, som varit
nödvändig för att möta fienderna. I sin
övertygelsefasthet men också i sin oförmåga att
övertyga och rycka andra med sig stod G.A.
alltmera isolerad, och i samma mån tryckte
honom ansvaret allt tyngre, de sjuka
lynnes-dragen hos honom fingo överhand och gåvo
sig uttryck, som gränsa till det patologiska. De
samtidas memoarskildringar härav förrycka
dock bilden av konungen. Under sina sista
regeringsår och sedermera var han föremål för
en utbredd förtalskampanj; mycket av vad
som berättades om honom är säkerligen
uppdiktat, så t.ex. den episod, som ligger till grund
för Runebergs dikt ”Konungen”.
Missledd av rapporterna från sv. ministern i
Petersburg, underlät G.A. att vidtaga egentliga
krigsförberedelser mot Ryssland, och något not
därifrån hördes ej av, förrän ryssarna 21/2 1808
utan föregående krigsförklaring inföllo i
Finland. Strax därefter (mars 1808) förklarade
Danmark på Napoleons befallning Sverige krig.
Finska kriget (se d.o.) fick trots de många
enskilda tapperhetsproven ett för de sv. vapnen
nesligt förlopp. Den militära ledningen i
Finland, fången i överdrivna föreställningar om
fiendens överlägsenhet, ansåg från början ett
försvar gagnlöst; den förrädiska
kapitulationen av Sveaborg, som i sak ägde rum redan
6/4. bräckte från början den sv. krigsplanen;
de små segrar, som under sommaren vunnos,
saknade ledningen förmåga att utnyttja,
liksom den underlät att stödja och organisera de
folkkrafter, som reste sig till Finlands skydd.
G.A. hade emellertid, stödd av engelska subsidier
och en engelsk flotta, som hindrade en dansk
landstigning i Skåne, på våren företagit
omfattande rustningar och till förstärkning av
armén uppbådat ett talrikt lantvärn. Under
— 5 —
— 6 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
