Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustav IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
försommaren planlades ett offensivföretag mot
Själland, men det måste uppgivas, emedan
befälhavaren över den engelska hjälpexp., som
ankrat vid Göteborg, general Moore, slingrade
sig från deltagande däri och seglade hem. Även
G.A:s ansträngningar att undsätta Finland
strandade, i det de för sent igångsatta och
bristfälligt ledda landstigningsförsöken
misslyckades. Uteblivandet av den påräknade
hjälpen från Sverige avgjorde den finska härens
öde: efter nederlaget vid Oravais 14/9 var dess
motståndskraft bruten, och genom stilleståndet
i Olkijoki 19/n utrymdes Finland av sina
försvarare. Turen syntes nu komma till det eg.
Sverige; Ryssland beredde sig att anfalla det
från n. och ö., medan Danmark planerade ett
anfall från s. och v. Själv var G.A. besluten
att utkämpa striden med uppbjudande av rikets
yttersta krafter, men hans förslag och åtgärder
möttes med ett passivt motstånd inom
byråkratien, där man ville förmå honom att
sammankalla riksdagen för att därigenom tvinga
honom att söka fred med fienderna. Oböjligt
avvisade han alla råd härtill och utskrev i
stället på nyåret 1809 av egen myndighet en
extra krigsgärd. Nu hade emellertid trycket av
olyckorna, för vilka ansvaret lades på honom,
och känslan av maktlöshet pressat G.A:s
själskrafter över bristningsgränsen. Inom allt
vidare kretsar utbredde sig övertygelsen, att
konungens avlägsnande från regeringsmakten var
nödvändigt. Planer härpå hade redan under
det pommerska fälttåget varit å bane, men fast
form togo de först vintern 1808—09. En
formlig sammansvärjning ingicks i Stockholm med
förgreningar utanför huvudstaden, bl.a. inom
den vid Norges gräns stående ”västra armén”.
Med en del av denna höjde G. Adlersparre
7/3 1809 upprorsfanan i Karlstad och tågade i
långsamma dagsmarscher till Stockholm. Vid
underrättelsen därom beslöt G.A. begiva sig till
de i Skåne förlagda trupperna för att bekämpa
resningen. Ett inbördes krig hotade alltså
att utbryta, men denna fara avvärjdes genom
ingripande av C. J. Adlercreutz, som, biträdd
av några få officerare, 13/3 på slottet tog
konungen i fängsligt förvar; det hela försiggick,
utan att en droppe blod spilldes. Natten till
l4/s fördes konungen som statsfånge till
Drottningholm och några dagar senare till
Grips-holm. ”Med fredat samvete men med de mest
smårtfyllda känslor” avstod G.A. från kronan.
Genom frivillig avsägelse sökte han bevara den
åt sin son Gustav; men utan hänsyn härtill
förklarade ständerna 10/5 G.A. och hans
bröstarvingar förlustiga Sveriges krona. I dec. 1809
fördes den kungl. familjen ur landet. G.A.
förde sedan ett kringirrande liv, mest i Tyskland
och Schweiz, tills han 1834 slog sig i ro i S:t
Gallen. Från sin gemål lät han skilja sig 1812.
Sin efter avsättningen antagna titel greve av
Gottorp och hertig av H o Is t e i
n-E u t i n avlade han 1816 och kallade sig sedan
överste Gustafsson. Stundom grep han
till pennan för att förklara sin historia och
försvara sin politik; dessa hans skrifter, hållna
i en lugn och lidelsefri ton, äro ”Mémorial du
colonel Gustafsson” (1829; sv. övers.
”Historiska erindringar af öfverste Gustafsson”, s.å.);
”Extrait du portefeuille d’un illustre
person-nage. Souvenirs d’un prince exilé de la Chine
dédiés au genre humain” (1829; sv. övers.
”Hog-komster från yngre åren och regeringstiden af
f. d regenten i ett nordasiatiskt rike”, 1830);
”La journeé du treize mars” (1835; sv. övers.
”Den trettonde mars el. de vigtigaste
tilldragelser vid revolutionen i Sverige 1809”, 1836). Han
avled i S:t Gallen V2 1837. Hans stoft flyttades
1884 från Oldenburg till Riddarholmskyrkan i
Stockholm.
Någon modernt vetenskaplig och
uttömmande helhetsskildring av G.A:s regering finnes
icke, lika litet som någon genomförd
psykologisk studie av honom. En kärnpunkt i
G.A.-pioblemet äro motiven till hans krigspolitik.
Den tidigare gängse åskådningen, att G.A. i sin
kamp mot Napoleon leddes av en personlig fix
idé och helt och hållet blundat för folkets och
rikets intressen, har väsentligt reviderats av
den senare historieforskningen, som
likaledes ställt orsakerna till olyckorna under
krigen i annat ljus än tidigare. — Litt: ”Historisk
tafla af f.d. konung G. IV A:s senaste
regeringsår” (3 bd, 1810—11; officiös och tendentiös); B.
v Schinkel & C. W. Bergman, ”Minnen ur
Sveriges nyare historia”, 3—9 (1853—64); L.
Stave-now, ”G. IV A.” (i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 10, 1925); ”Hedvig Elisabet Charlottas
dagbok”, 3—6 (1911—27); Generalstaben,
”Sveriges krig 1808 och 1809” (9 bd, 1890—1922); S.
Clason, ”Vårt hundraårsminne, krisen 1808—09”
(i ”Hist. tidskr.”, 29, 1909; även separat), ”För
hundra år sen” (2 bd, 1909—10), ”Den
kunglige fången på Gripsholm” (1911), ”G. IV A.
och general Moore” (i ”Hist. tidskr.”, 32, 1912),
”G. IV A. och den europeiska krisen under
Napoleon” (1913); N. Edén, ”1809 års
revolution”, 1—2 (1911); A. Grade, ”Sverige och
Til-sitalliansen 1807—1810” (1913), ”Runebergs
teckning av G. IV A. i dikten ’Konungen’ ” (i
”Hist. tidskr.”, 35, 1915); C. H. Trolle, ”överste
Gustafsson” (1923); E. Carlsson, ”Den ryska
giftermålsfrågan under G. IV A:s minderårighet
och första regeringsår” (1925); H. Lundh, ”G.
IV A. och Sveriges utrikespolitik 1801—04”
(1926). R.H-m.
— 7 —
— 8 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
