Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, 7. Gustaf Fredrik - Gyllenborg, 8. Johan - Gyllenborg, 9. Fredrik - Gyllencreutz, Carl Gustaf - Gyllenduk - Gyllene bulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GYLLENE BULLA
marråd och 1774 till kansliråd. — Till
diktning stimulerades G. genom den i Stockholm
gjorda bekantskapen
med Creutz. Jämte
denne intogs han
1753 i
Tankebyggar-orden och
medarbetade i dess
publikation ”Våra försök”
(1753—56). Liksom
Creutz slöt han sig
till den mera
utvalda krets, som
samlade sig kring H. C.
Nordenflycht (se
denna) och som utgav
”Witterhets-arbeten” (1759—62). G. började
som satiriker, med Horatius, Juvenalis och
Boileau som mönster, och skrev bl.a.
”Verlds-föraktaren” (1754, omarbetad 1762) och ”Satire
öfver mina vänner” (1759). Hans satir led
emellertid av en viss tyngd. Han var en
allvarlig natur, som under studieåren grundlagt
sin åskådning vid läsningen av de antika
stoikerna. I umgänget med Creutz, epikuréen,
tillägnade han sig något av dennes frivolare
uppfattning men återvände snart till sin ungdoms
stoicism, därvid påverkad av Rousseau och av
den pessimistiska strömning, som gick genom
europeisk kultur efter jordbävningen i
Lissabon 1755. Ett vittnesbörd om denna utveckling
är ”Verldsföraktaren”, som vid omarbetningen
1762 icke endast fördjupades genom G:s ökade
erfarenhet utan också färgades av hans
mörkare syn på livet. Denna visar sig
framförallt i lärodikten ”Menniskans elände” (1762),
skriven som motstycke till ”Menniskans nöjen”
(s.å.). Rousseaus inflytande är särsk.
märkbart i naturdikterna ”Vår-qväde” och
”Vinter-qväde” (1759), den senare genom sin hyllning
till de nordiska förfäderna ett förebud om en
senare tids götiska diktning. Sitt förnämsta
uttryck fick G:s stoicism i ”Ode öfver själens
styrka”, vars sista strof han skrev vid fru
Nor-denflychts dödsbädd (1763). S.å. for Creutz
som minister till Spanien, och året därpå
gjorde G. ett rikt resonemangsparti. Han
upphörde nu att dikta för lång tid framåt, och när
han åter började, var det utan den tidigare
entusiasmen. Han skrev skådespel, som äro
helt bortglömda, och hjältedikten ”Tåget öfver
Bält” (1785), som är mest känd genom Tegnérs
ord, att ”äfven dikten har sin frusna våg”.
Stor popularitet ha däremot hans ”Fabler”
vunnit. G. utsågs till led. av Sv. akad. vid
dess stiftande 1786. — Den viktigaste källan
för kännedomen av G:s karaktär och
utveckling är hans på gamla dagar nedskrivna
själv
biografi, ”Mitt lefverne” (utg. av G. Frunck,
1885), omfattande tiden 1731—75. G. samlade
sina tidigare dikter i ”Vitterhets-arbeten af
Creutz och G.” (1795; 2 uppl. 1812) och utgav
därjämte ”Sednare vitterhets-arbeten” (1795)
samt ”Theater-stycken” (1797). — Litt.: O.
Le-vertin, ”Dygdens sångare” (i ”Sv. gestalter”,
1903); M. Lamm, ”Upplysningstidens
romantik”, 1 (1918). A.W-n.
8) Johan Henning G., den föregåendes
brorson, greve, ämbetsman, politiker (1756—
1830), blev 1778 protokollsekreterare, 1783
lagman i Blekinge, tog avsked 1794 och ägnade sig
sedan som oppositionsman åt politiken. G., som
var framstående expert i ärenden rörande
statsverket, tillhörde riddarhusets flitigaste talare i
dessa spörsmål. Han var medl. av
statsrevisionen 1810—25. N.H-g.
9) Fredrik G., sonson till G. 5), greve,
jurist (1767—1829), efter tjänstgöring i Svea
hovrätt slutl. assessor där 1792,
revisionssekreterare och generalauditör 1794, förordnad att
biträda justitiekanslern 1796—1809, justitieråd
sistn. år, justitiestatsminister och en av rikets
herrar 1810. G. var föga framträdande, men
åtnjöt anseende som en sällsynt plikttrogen
och redbar man. C.
Gyllencreutz [-kroits], Carl Gustaf,
ämbetsman (1637—1720). Efter en tids
diplomattjänst blev G. 1674 kommissarie i
reduktionskollegium och häradshövding och 1692 lagman
i Uppland; 1719 erhöll han avsked med
landshövdings titel. Vid 1682 års riksdag inlämnade
G. ett memorial mot enväldet, vilket ådrog
honom Karl XI:s onåd, vid 1713 års riksdag
tillhörde han oppositionen och deltog sedan i
utarbetandet av det författningsförslag, som
blev grundvalen för 1719 års R.F. Vid 1719
års riksdag var G. medl. av kommissionen över
Görtz och uppfördes på riksrådsförslag. P.S.
Gyllenduk, ett ofta i äldre sv. handlingar
förekommande namn, vilket kunnat identifieras
som syftande på många olika slags tyger med
guldtrådar i, både mönstrade och släta. G.
avser trol. oftare de senare. I.
Gyllene bulla (lat. bulla aTdrea) är i allm.
beteckningen för en urkund, beseglad med
guldsigill. Namnet har emellertid inskränkts att
särsk. gälla vissa viktiga statsakter, som
utfärdats av Tysklands medeltida kejsare.
Framförallt har beteckningen kommit att avse den
samling riksförordningar, som 1356 kungjordes av
kejsar Karl IV. Den stadfäste bl.a. formerna för
kejsarval och fastslog rätten till
kurfurstevärdighet för vissa furstehus. Vidare fastslogos
bestämmelser om landsfreden m.m. Akten
ökade avsevärt kurfurstarnas makt. E.Lö.
— 45 —
— 46 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
